DN Debatt

”Så kan de svaga eleverna ges mer resurser i skolan”

En fråga om styrning. Länder med bra Pisaresultat riktar resurser dit de bäst behövs. I Sverige har utsatta skolor ofta inte tillräckligt med pengar. Kommunerna respekterar inte grunden för resultatstyrningsmodellen. Ett socioekonomiskt viktat statsbidrag skulle ge mer likvärdighet, skriver tre ledande skolexperter.

Samtidigt som den svenska skolan diskuteras med en sällan skådad intensitet vågar ingen tala om det som verkligen skulle göra skillnad: Rätt styrda resurser. Genom en ökad statlig styrning skulle många av de förändringar som krävs, till exempel mer lärartid till att för- och efterarbeta undervisningen, kunna bli verklighet.

En viktig slutsats i Pisa 2012 är att framgångsrika länder använder sina resurser där de bäst behövs. Sverige skiljer sig markant från dessa länder genom att svenska skolor i utsatta områden oftare rapporterar att de inte har tillräckliga resurser. Elever i sådana områden har också oftare obehöriga lärare än elever i socioekonomiskt starka områden.

Det är en förbisedd effekt av den kommunala ekonomistyrningen att många kommuner har utvecklat en praxis med elevpeng. Det motverkar socioekonomisk fördelning i den kommunala skolan, vilket både Skolverket och Skolinspektionen påpekat.

I skoldebatten hörs inga röster som problematiserar det faktum att kommunerna inte respekterar grunden för den mål- och resultatstyrningsmodell som gäller för skolan.

Revisionsfirman Ernst & Young skriver i en rapport, 2013, att ”de regler som finns avseende kommunernas ersättning till friskolor har fått en starkt styrande effekt även i den interna resursfördelningen”. Rapporten fortsätter: ”Resursfördelningen sker i låg grad utifrån faktiska, konstaterade och dokumenterade pedagogiska behov hos aktuella elever.”

Skollagen förutsätter att varje huvudman ger de resurser som behövs till varje skola, för att alla elever ska kunna nå de mål de har rätt till. Detta är grunden i lagstiftningen. Men lagen innehåller också, i 10:e kapitlet och paragraferna 36–39, bestämmelser för att garantera att de fristående skolorna skall få den genomsnittliga nivån av resurser per elev som de kommunala skolorna får. Elevpengen är till för att garantera kvaliteten i de fristående skolorna, inte i de kommunala. De ska vara mål- och resultatstyrda. I allt fler kommuner är det ändå precis vad man gör. Det är ett sätt att komma undan kritik från fristående aktörer om att de kommunala skolorna gynnas. Konsekvensen blir att kommunerna inte tar ansvar för det statliga uppdraget i sina egna skolor och inte styr resurser dit de behövs.

När budgeten beslutas utan hänsyn till uppdraget och det förväntade resultatet berövas rektor inte sällan varje möjlighet att nå de mål och resultat som krävs. Rektor berövas också varje möjlighet att systematiskt utveckla verksamheten på det sätt som skollagen avser, det vill säga genom resultatstyrning.

SNS färska studie ”Rektor – en stark länk i styrningen av skolan” visar detta. Rektorer upplever väldigt lite stöd i uppfyllandet av det statliga uppdraget, i stället kräver förvaltningen/nämnden/styrelsen att budget hålls.

Rapportförfattarna skriver: ”Rektorer visar en stor lojalitet mot statens uppdrag och krav. När rektorerna uttrycker vilka förväntningar de tror att staten har på dem överensstämmer det med den egna synen på vad de själva anser vara de viktigaste arbetsuppgifterna. Dessa förväntningar tillskrivs däremot inte nämnden/huvudmannen.”

Vi föreslår att ett annat finansieringssystem för den svenska skolan utreds. Det behövs ett tydligare statligt ansvar. Ett första steg skulle kunna vara ett generellt riktat socioekonomiskt viktat statsbidrag till kommunerna. I kommunerna borde sedan resurser styras till varje skola utifrån antalet klasser och socioekonomisk status och med en viss tröghet över tid. Detta bör ske med ett förtydligande om att huvudmannen har ansvar för resultatuppföljning och stöd till skolor med dåliga resultat. Det behövs ramar kring resultatstyrningen för att få den i funktion. Man kan tänka sig en regionalt strukturerad utvecklingsmyndighet som kan ge stöd till små kommuner och huvudmän och också vara besvärsmyndighet för enskilda skolor.

På detta sätt kan ett mer likvärdigt finansieringssystem skapas som fungerar oavsett vem som är huvudman för skolan. Vi har friskolor på en europeisk nivå och bör fokusera på åtgärder som stabiliserar skolsystemet och säkrar att alla elever, lärare och rektorer får de resurser de behöver för att kunna nå målen i enlighet med skollagens krav.

För det krävs ett statligt resursfördelningssystem som garanterar rektorer och lärare de resurser som de behöver.