Medicinsk forskning syftar till att förstå hur sjukdomar uppstår, att ge redskap för förbättrad diagnostik och att utveckla effektiv prevention och behandling. Sverige har en stolt forskningstradition inom medicinsk forskning som har resulterat i flera Nobelpris, nya unika läkemedel, och revolutionerande behandlingsmetoder såsom pacemakern och strålkniven.

Tyvärr syns tydliga tecken på att Sveriges position håller på att försvagas. Ett exempel är Astra Zenecas beslut att avveckla forskningen om neurovetenskap i Södertälje.

Flera utredningar visar att genomslagskraften hos svensk medicinsk forskning har halkat efter den i jämförbara länder som Schweiz och Nederländerna. Länder som tidigare låg klart efter Sverige, som Danmark och Finland, har också passerat oss.

Att vi tappar i inflytande har negativa konsekvenser på vårt samhälle på flera sätt. Kvaliteten på sjukvården försämras och svensk läkemedels- och bioteknokologi-industri förlorar innovationer och intäkter. Kvaliteten på den svenska medicinska/biomedicinska högskoleutbildningen blir lidande. Sverige har alla förutsättningar att återta sin position men det krävs kraftfulla åtgärder och prioriteringar.

Vi ser en rad orsaker till Sveriges vikande prestationsförmåga. Den beror inte främst på resursbrist eftersom Sverige tillhör de länder som satsar mest på utbildning och forskning. Men resurserna fördelas fel. Forskning är en kreativ process där problemställningar formuleras och bearbetas i ett skapande som kan leda till stora upptäcker och lösningar på samhällsproblem. Den bygger på enskilda individers kunskaper och vetenskapliga fantasi parat med stor nyfikenhet och ett djupt engagemang. En begränsande faktor är tillgången på forskningsanslag för att genomdriva forskningen och bekosta exempelvis löner, kemikalier och utrustning. Under de senaste decennierna har forskningsbidrag från statliga myndigheter som Vetenskapsrådet i allt högre grad givits till konstellationer av forskare som bildat så kallade ”nätverk”, som ska lösa i förhand definierade projekt. Nätverkens uppgifter har ofta dikterats av kortsiktiga och för tillfället aktuella politiska mål.

Vi anser att merparten av forskningsanslagen i stället bör ges till de skickligaste forskarna, till dem som formulerar de viktigaste och mest relevanta frågeställningarna och som har kapacitet att lösa dem. Anslagen måste vara tillräckligt stora och varaktiga, vilket kräver svåra prioriteringar.

Mycket mer måste satsas på unga talangfulla individer för att stödja framväxten av nya generationer excellenta forskare. Det finns i dag inte någon tydlig karriärväg för dessa unga forskare i Sverige. Vi har i stället satsat alltför mycket på tjänster till äldre universitetslärare med begränsad forskningsaktivitet. Utan att genomgå en ordentlig utvärdering har de lärare som stannat kvar vid universitetet tillräckligt länge ofta kunnat räkna med fasta forskartjänster. Detta kostar stora pengar som kunde ha använts mycket bättre.

De mest framgångsrika forskningsmiljöerna i världen domineras av innovativa forskare som valts ut i tuff konkurrens. Precis som de framgångsrika idrottslagen uppfostrar och rekryterar de största idrottstalangerna, måste de framgångsrika universiteten våga satsa på de mest talangfulla och ambitiösa forskarna. Genom att rekrytera starka forskare från andra miljöer och länder berikar man institutionerna och skapar en kreativ dynamik.

En mycket beklaglig utveckling har skett vad gäller den medicinska forskning som bedrivs på våra universitetssjukhus. Sverige har unika möjligheter till klinisk forskning med heltäckande sjukvårdsregister, hög kompetens hos läkare och övrig sjukvårdspersonal och den positiva inställningen hos patienter och allmänhet. Men forskningen har för dåligt meritvärde vid tillsättning av chefstjänster inom universitetssjukhusen, vilket försvagar forskningens position inom sjukhusen. Dessutom ersätts universitetssjukhusen i finansieringssystemen på lika villkor som länssjukhusen, trots att de förstnämnda både måste ta hand om de mest komplicerade fallen av svårt sjuka, och dessutom bedriva både forskning och utbildning. Allt detta bidrar till att marginalisera forskningen vid universitetssjukhusen.

De förluster Sverige nu gör som kunskaps- och industrination får följder för många generationer framåt. Regeringen och utbildningsdepartementet uppmanas att omedelbart vidta följande specifika åtgärder för att svensk medicinsk forskning återigen ska återta sin position:

• Den individuella forskningsledaren ska stå i centrum för forskningen. Innovativa och originella forskare som driver sitt fält framåt med kvalitetsforskning måste få stabilt stöd oberoende av nätverk och program.

• Forskarinitierade projekt ska dominera statens forskningssatsningar, inte regerings- och universitetsstyrda program. Varken universitetsenkäter eller kanslihusundersökningar identifierade forskningen i Stockholm på prostaglandiner eller den i Lund och Göteborg om hjärnans kemi som revolutionerande; ändå ledde de både till Nobelpris och nya medicinska behandlingsmetoder.

• Det krävs tydliga, attraktiva och konkurrensutsatta karriärvägar för unga forskare i den kreativa fasen efter disputation och postdoktorstjänstgöring. Vetenskapliga meriter och uppnådda milstolpar bör vara grunden för tillsättning av tjänster i nationell konkurrens.

• Rörligheten bland svenska medicinska forskare måste stimuleras. Därtill behövs program med tjänster och finansiering för rekrytering av utländska talangfulla forskare till svenska universitet för att höja kvaliteten och dynamiken inom den medicinska forskningen.

Man måste återskapa universitetssjukhus av högsta internationella klass. Universitetssjukhusen måste ges en ny organisation där uppdragen ska vara att ge högklassig vård, utbilda vårdpersonal, samt inte minst, ta fram nya viktiga forskningsresultat till framtidens sjukvård. Forskarutbildning måste ges ett högt meritvärde för unga läkare, de yngre forskarna måste få en acceptabel karriärstruktur och arbetssituation, och klinisk forskning måste ses som ett nödvändigt steg vid effektivisering och rationalisering av vården. Samverkan mellan grundforskning och klinisk forskning, exempelvis om sjukdomsmekanismer, måste stimuleras i syfte att utveckla nya revolutionerande metoder för diagnostik och behandling.

Det här programmet är ett första – men utomordentligt viktigt – steg för att återföra svensk medicinsk forskning och sjukvård till en ledande position. Detta kan i sin tur skapa en rad nya möjligheter för svenskt näringsliv och industri.

Lena Claesson-Welsh, professor i medicinsk biokemi, Uppsala universitet
Karl Tryggvason, professor i medicinsk kemi, Karolinska institutet
Göran K Hansson, professor i kardiovaskulär forskning, Karolinska Institutet
Per-Olof Berggren, professor i experimentell endokrinologi, Karolinska Institutet
Maria Masucci, professor i virologi, Karolinska Institutet
Catharina Svanborg, professor i onkologi, Lunds universitet
Ann-Mari Svennerholm, professor i mikrobiologi och immunologi, Göteborgs universitet
Representanter för Kungl vetenskapsakademiens medicinska klass