Sveriges vargstam kan inte skjutas till bättre hälsa, skriver en grupp genetiker och zoologer från Stockholms universitet (DN Debatt 27/1). Nej, naturligtvis inte, vi betvivlar att det finns någon som har inbillat sig det. Men jakten kanske fyller andra funktioner.
Vi är helt eniga med våra forskarkolleger i grundfrågan, att det största problemet för vår lilla inavlade vargstam är dess genetiska isolering med åtföljande genetiska utarmning. Men vi tror att man ibland måste integrera strikt bevarandebiologisk teori i ett vidare synsätt, så att den väg som den biologiska kunskapen anvisar blir förenlig med de speciella förvaltningskrav som kontroversiella naturvårdsfrågor kan medföra. Ett exempel är arbetet med att bevara korallrev utanför Östafrika där kustbefolkningen är beroende av ett fiske som håller på att förstöra reven, ett annat är förvaltningen av den svenska vargen i en glesbygd där människorna upplever att de ensamma betalar priset för ett majoritetsbeslut taget över deras huvuden.
Det skandinaviska vargforskningsprojektet Skandulv höll redan för åtta år sedan en internationell konferens där ledande rovdjursgenetiker slog fast att det viktigaste för livskraften hos vår vargstam inte är att den blir så stor som möjligt, utan att den får genetisk kontakt med den stora vargpopulationen i Finland/Ryssland. Det hjälper inte om vår vargstam tillåts växa till 800 eller ens 3 000 djur om vi inte får in nya gener. Problemet är att finska ungvargar som spontant försöker ta sig hit försvinner på vägen.
Riksdagen anvisar nu en möjlighet att aktivt flytta ned upp till 20 vargar, i första hand sådana som på egna ben tagit sig in i Nordsverige, men om nödvändigt även direkt från Finland. Utsläpp av flyttade vargar är dock mycket kontroversiellt. Vetenskapliga undersökningar har visat att motståndet mot varg i varglänen har ökat de senaste fem åren, och att en majoritet där motsätter sig en ökning av vargstammen och vill begränsa den genom jakt. För att få lokal acceptans för utsättning av inflyttade vargar föreslår därför riksdagen en kompromiss, där motprestationen består i att vargstammen temporärt ska begränsas till 210 djur. Av detta beslut följer logiskt att stammen måste regleras till detta antal genom jakt.
Vi stödjer denna kompromiss. Den biologiska knäckfrågan är om nivån 210 vargar (240 inklusive de norska), om än tillfällig, är tillräcklig för att stammen ska kunna nå så kallad gynnsam bevarandestatus. Vårt svar är ja. Om bara 10 av de utlovade 20 nya vargarna korsar sig med våra inhemska inavlade vargar kommer vargstammen om fem år att vara i mycket bättre skick än vad den varit utan både jakt och nya vargar.
Vad gäller sin ekologiska roll fyller vargen den redan i nästan 50 procent av det Sverige som kan hysa varg utanför renskötselområdet. Vi tror att ekosystemen i resten av tänkbart vargland, som fått undvara varg i 150 år, kan klara sig några år till. Vi tror också att i vargfrågan är det bra att skynda långsamt mot önskvärda högre nivåer, en övertygelse vi delar med bevarandeorganisationer i många andra länder som insett att nyckeln till räddning av hotade stora rovdjur ligger i samarbete, inte konfrontation, med berörda lokalbefolkningar.
Olof Liberg docent, Skandulv, SLU, Grimsö forskningsstation,
Henrik Andrén professor, Skandulv, SLU, Grimsö forskningsstation,
Kjell Danell professor, Institutet för vilt, fisk och miljö, SLU, Umeå,
Göran Ericsson professor, Institutet för vilt, fisk och miljö, SLU, Umeå,
Torbjörn Fagerström professor, senior advisor, tidigare prorektor, SLU, Uppsala,
Per Lundberg professor, Avd för teoretisk ekologi, Lunds universitet,
Jens Persson docent, Institutet för ekologi, SLU, Grimsö forskningsstation,
Håkan Sand docent, Skandulv, SLU, Grimsö forskningsstation,
Camilla Sandström fil dr Institutet för vilt, fisk och miljö, SLU, Umeå