Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Så mycket tid lägger läkarna på nödvändig administration – jag räknade timmarna”

Timstudie. Läkarna behöver administrativ tid. Den som hävdar att administrationen rätt och slätt kan skäras bort, har inte förstått vad vården gör, skriver professorn och barnläkaren Jonas Ludvigsson och redogör för hur han använder sin arbetstid.

Allt oftare hörs åsikten att läkare och annan vårdpersonal ägnar för mycket tid åt administration. Vissa debattörer får det att låta som om läkares administrativa tid kan slaktas och vips har man en formel för hur läkare kan träffa dubbelt så många patienter. Det är tongångar som får det att vattnas i munnen på den som söker enkla lösningar, men som egentligen är helt orealistiska.

Läkare behöver administrativ tid! För att illustrera vad administration innebär har jag från slutet av oktober till mitten av januari valt ut 16 slumpvisa arbetspass: dagtid såväl som jourtid och registrerat all faktisk administrativ tid. Sammanlagt arbetade jag 138 timmar på kliniken, varav 42,3 timmar (30,7 procent) utgjordes av administration.

Att skriva och diktera journaler tog 6,4 procent av de 138 timmarna. Att mötet med patienten dokumenteras ligger i både patientens och vårdens intresse. I patientens, för att vården ska ta vid där den senast slutade, för att undersökningar inte görs i onödan, och för att rätt diagnos ska ställas snabbare. I vårdens, för att nästa läkare snabbt ska kunna sätta sig in i patientens sjukhistoria, för att samarbetet mellan sjukhusen och primärvården och habiliteringen ska fungera och så vidare. Vårdtiden på sjukhus dokumenteras genom daganteckningar. Vi måste veta om ett barn med misstänkt urinvägsinfektion fortsätter att ha feber trots insatt behandling, för då kanske vi har valt fel behandling. I sällsynta fall dör barn och då ska någon skriva dödsorsaksbevis/dödsorsaksintyg.

Överrapportering (2,3 procent). Varje morgon går läkargruppen kort igenom nattens händelser på akutmottagningen och vårdavdelningarna. På samma sätt summerar vi dagens arbete vid 16-tiden när kvällsjouren/nattjouren tar vid. Vi berättar vilka patienter som är svårast sjuka, vad vi förväntar oss kan hända under natten, och om vi under dagen haft kontakt med någon patient som förväntas söka under natten och vad vi då rekommenderar att man gör.

När jag lägger in en svårt sjuk patient på vårdavdelningen behöver vissa nyckeldata överrapporteras: till exempel patientens namn, personnummer, besvär, omedelbar behandling och planering. Det händer också att jag har svårt sjuka patienter som jag behöver diskutera med en superspecialist; huruvida vi ska ändra respiratorinställningarna för ett barn på nyföddhetsintensiven, om jag ska behandla bristen på blodplättar och överhängande blödningsrisk hos ett kroniskt sjukt barn. Överrapportering och diskussioner tar 1,6 procent av min tid.

Ibland hör vårdpersonal av sig till mig (0,9 procent av tiden). Det kan röra sig om vaccinationsfrågor på barnavårdscentralen (Familjen P ska åka till Thailand och undrar om deras nio månaders flicka kan vaccineras före resan), tillväxtfrågor (vilka spädbarn behöver utredas?), men även frågor om barn som inte sover, inte bajsar, eller har behov av förnyade recept.

Provsvar (1,1 procent). Både hos det sjukhusvårdade barnet, och barn på mottagningsbesök tar jag prover för att ställa diagnos, följa hälsotillståndet och behandlingen. På ett barn med misstänkt hjärnhinneinflammation görs lumbalpunktion (”stick i ryggen”) och ryggmärgsvätska skickas till laboratoriet. Alla provsvar måste läsas igenom och värderas.

Vissa sjuka barn måste undersökas med röntgen (akut ultraljud av njurarna hos barn med hög urinvägsinfektion, magnetröntgen av skelettet för att utesluta tumör), träffa annan vårdpersonal (exempelvis dietist i samband med komjölks-proteinallergi hos krälande småbarn), eller särskilda prover tas. För allt detta krävs att jag skriver remisser (0,9 procent av min arbetstid).

Indirekt patientkontakt (1,3 procent). Efter mottagningsbesöket behöver många patienter följas upp. Det kan röra sig om att vi ger svar på prover per telefon eller via brev (visade blodprovet tecken till glutenintolerans?), eller att vi vill veta om en medicin har haft effekt (har du mindre besvär med den nya astmasprayen?). Indirekt patientkontakt inbegriper också tid för att ordna intyg till föräldrar som är hemma för sjuka barn etc.

Egen och andras fortbildning (1,4 procent) är viktigt för att vi ska hålla en hög kompetens inom vården. Det inbegriper planering av fortbildning till yngre läkare/sjuksköterskor och handledning av projektarbeten. På samma sätt har jag egen fortbildning/kurs. Då ett av mina 16 arbetspass som registrerades var en kursdag så innebar det att sammanlagt 6,0 procent av min tid gick åt till egen fortbildning inklusive teoretisk inläsning.

Många läkare är engagerade i arbetsgrupper för att driva vården framåt, förbättra logistiken på avdelningen, planera mottagningsverksamheten etc. För egen del är jag ordförande i Svenska barnläkarföreningen. Som ordförande har jag regelbundet kontakt med medier, läser utredningar, tar ställning till ekonomiska frågor, utarbetar nationella riktlinjer för vård, och planerar större möten etc (7,1 procent). Till detta kan läggas mitt arbete med kvalitetsregister (1,0 procent). Jag sitter i styrgruppen för det nationella kvalitetsregistret för inflammatorisk tarmsjukdom, där vi följer upp effekterna av den nya typen biologiska läkemedel samt hur vi bäst ska kunna registrera livskvalitet hos kroniskt sjuka i vården. Slutligen ägnade jag en timme arbetstid åt information från klinikchefen respektive sjukhuschefen (0,7 procent).

I mitt fall utgjorde administration inklusive fortbildning var tredje arbetstimme. Behovet av administration kan vara större eller mindre för andra läkare (distriktsläkare med många korta besök torde behöva betydligt mer administrativ tid än jag).

Visst kan den administrativa tiden minskas, men för det krävs nya resurser. Bristen på välfungerande it-system (datajournalsystem). är en väldig tidstjuv. Den administrativa bördan ökar när landstingen gör sig av med kringpersonal såsom receptionister och sekreterare.

Men mycket av det vi gör när vi inte träffar patienterna kräver ändå läkarkompetens. Jag skulle naturligtvis spara mycket tid på att sluta skriva remisser för patienter som behöver röntgenundersökningar eller meddela provsvar. Och nog skulle jag spara tid om jag chansade i min behandling av den 14-åriga flickan med leukemi i stället för att ringa barncancerspecialisten i Uppsala, men är det rätt prioritering? Nej, det är fel. Vi läkare bryr oss om våra patienter och det är därför vi dokumenterar, skriver remisser och kontaktar kolleger för diskussion.

Visst vill jag jobba effektivt, men vägen dit går inte automatiskt via mindre administrativ tid. Den som argumenterar för att svenska läkares administration är dödkött som rätt och slätt kan skäras bort, har inte förstått vad vården gör och vad vi är till för.