DN Debatt

”Så ska detaljstyrningen i välfärdssystemen minska”

Den kunskap som behövs för att styra förskola och skola, äldreomsorg och sjukvård återfinns oftast hos de som är närmast verksamheten, skriver Ardalan Shekarabi, Magdalena Andersson och Per Bolund.
Den kunskap som behövs för att styra förskola och skola, äldreomsorg och sjukvård återfinns oftast hos de som är närmast verksamheten, skriver Ardalan Shekarabi, Magdalena Andersson och Per Bolund. Foto: Hasse Holmberg

Större frihet. Den detaljstyrning av välfärden som brukar kallas New Public Manegement riskerar att urholka tilliten till välfärden och välfärdsmedarbetarnas kompetens. Nya styrmodeller behövs. Men då måste även staten minska styrningen av kommuner och landsting genom till exempel fler generella bidrag. Det skriver tre ministrar.

Kommuner och landsting svarar för merparten av välfärden. Det handlar om verksamheter som är avgörande för oss alla: förskola och skola, äldreomsorg och sjukvård. Att dessa välfärdsverksamheter fungerar är helt centralt, och därför är frågan om hur de styrs en av våra viktigaste politiska frågor. Den kunskap som behövs för att styra verksamheten återfinns oftast hos de som är närmast den. Därför ser vi från regeringens sida att det kommunala självstyret har tjänat Sverige väl och måste värnas. En viktig del i detta arbete är att se över hur statens bidrag till kommunerna styrs – för att komma tillrätta med vad vi har identifierat som en bitvis alltför långtgående detaljstyrning av kommunernas arbete.

I början av 1990-talet infördes ett nytt statsbidragssystem för kommunerna. En stor del av de riktade statsbidragen avvecklades och ersattes med ett generellt bidrag. Syftet var att bättre främja det lokala självbestämmandet och anpassningen av den kommunala verksamheten. Kommunerna fick i och med reformen ett större ansvar för sin verksamhet. Dessa principer är relevanta även i dag. Samtidigt har de riktade statsbidragen ökat över tid.

När det kommer till själva verksamheten i kommunerna förespråkar regeringen nya styrmodeller. Modeller som delvis står i kontrast till den styrning som använts i många välfärdsverksamheter de senaste decennierna. Här har vi sett styrning som brukar sammanfattas med begreppet New Public Management, och som har kännetecknats av detaljreglering, fyrkantiga ersättningsmodeller och onödig administration. Avsikterna med New Public Management var goda och vi ska inte slänga ut barnet med badvattnet. Men det finns en risk att dessa modeller urholkar tilliten till välfärden och tilliten till välfärdsmedarbetarnas kompetens. Det behövs en förändrad styrning som skapar bättre förutsättningar för välfärdsproffsen att vara proffs. Men staten kan inte förvänta sig att kommuner och landsting förändrar styrningen av sina verksamheter, om inte staten tar lika allvarligt på sin styrning av kommunsektorn.

 

De generella statsbidragen ger stor frihet för kommuner och landsting att själva utforma sin verksamhet med utgångspunkt i medborgarnas behov. En sådan frihet är en förutsättning för att den kommunala verksamheten ska kunna förnyas, effektiviseras och hålla hög kvalitet. 

 

Regeringen identifierar också flera risker med riktade statsbidrag, särskilt om de blir alltför många, omfattande och detaljstyrande. Det sänder exempelvis märkliga signaler om statsbidrag bara ges till de kommuner som inte satsat tillräckliga resurser inom ett visst område, men där kommuner som prioriterat samma område blir utan bidrag. Det är inte en styrning som uppmuntrar till ansvarstagande, utan ger tvärtom felaktiga drivkrafter.

De specialdestinerade statsbidragen kan dessutom vara omständiga både att ansöka om och redovisa, och de kan i vissa fall förknippas med en detaljreglering som inte är ändamålsenlig. I värsta fall bidrar vissa riktade statsbidrag, genom sin utformning, till att öka kostnadsutvecklingen i kommunerna. Det är angeläget att statsbidrag utformas så att de inte missgynnar huvudmän med små administrativa och ekonomiska resurser. Det finns stora variationer mellan kommunerna när det gäller användandet av riktade statsbidrag, och mindre kommuner tar mer sällan emot vissa statsbidrag på exempelvis skolans område.

Det är viktigt att ansvarsfördelningen är tydlig i välfärden. Läget inom skolväsendet är för närvarande sådant att det finns behov av riktade statsbidrag. De riktade statsbidragen i sig ett symtom på den oklara styrkedja som bland annat OECD identifierat. Därför har regeringen tillsatt en skolkommission som kan bidra till att långsiktigt minska behoven av de många riktade statsbidrag som finns i dag på området.

De generella statsbidragen ger stor frihet för kommuner och landsting att själva utforma sin verksamhet med utgångspunkt i medborgarnas behov. En sådan frihet är en förutsättning för att den kommunala verksamheten ska kunna förnyas, effektiviseras och hålla hög kvalitet, särskilt när de ekonomiska resurserna befinner sig under press. Det generella statsbidragssystemet ger kommuner och landsting ett ökat ansvar för sin verksamhet. Ansvar är en förutsättning för att kunna leverera god verksamhet.

När regeringen med anledning av flyktingsituationen tillför kommunerna nästan 10 extra miljarder för att stärka den kommunala verksamheten är det ett bra exempel på tillit mellan stat och kommuner. Det är upp till varje kommun och landsting att avgöra hur medlen ska fördelas mellan 2015 och 2016, utifrån de förutsättningar som råder lokalt.

Generella statsbidrag bör vara utgångspunkten när staten förmedlar pengar till kommunerna, men i vissa sammanhang finns det tillfällen när riktade anslag är lämpligt. Det kan till exempel handla om en större socioekonomisk viktning, eller när en kommun bedriver ett utvecklingsarbete som kan komma att inspirera och bidra till välfärden i stort. För regeringen är det viktigt att minska det totala antalet styrsignaler som kommuner och landsting möter. Regeringen kommer därför att arbeta för en mer strategisk användning av statsbidragen, där större hänsyn tas till den samlande mängden styrsignaler från staten, liksom till kommuners och landstings olika förutsättningar. Bland annat har en överenskommelse inletts med SKL, delvis med bakgrund i denna fråga, som avser förbättra förutsättningarna att utveckla verksamheterna i kommuner, landsting och regioner.

Vidare bör de riktade kommunbidrag som delas ut utformas så att den administrativa bördan för kommunerna blir så liten som möjligt. Det är också angeläget att regeringens uppföljning av de riktade statsbidragen blir mer systematisk. Det är viktigt att de medel som staten anslår till kommunerna gör största möjliga nytta – varje skattekrona ska användas effektivt.

Det finns många framgångsrika exempel på att tillit och effektivitet går hand i hand. Att stärka tilliten i samarbetet mellan stat och kommun är därför i förlängningen något vi alla tjänar på. På samma sätt som styrningen av välfärdens verksamhet måste bygga på tillit till professionen, är det viktigt att staten kan lita på att kommunerna har medborgarnas bästa för ögonen. Den svenska modellen har gång på gång visat att förtroende inte sviker som byggsten av ett starkt samhälle.

DN Debatt. 6 Februari 2016

Debattartikel

Civilminister Ardalan Shekarabi, finansminister Magdalena Andersson och finansmarknadsminister Per Bolund:
”Så ska detaljstyrningen i välfärdssystemen minska”

Repliker

Bo Jansson, ordförande Lärarnas riksförbund:
”Stärk professionerna, inte kommunerna”

Läs fler artiklar på DN Debatt