Vi träffades första gången i Stockholm för tre år sedan. Då kretsade våra diskussioner i huvudsak kring frågor som rörde skola, utbildning och utmaningen till följd av klimatförändringarna. Det ekonomiska läget stod i denna tid av högkonjunktur inte i fokus. Så skakades världen av den finanskris som fällde banker, tvingade omkull företag och slog sönder vardagsekonomin för miljoner hushåll.

Europa ser i dag tydligt krisens konsekvenser: Arbetslösheten har ökat med mer än 7 miljoner människor, EU:s samlade ekonomi har fallit med nästan 150 miljarder euro och skulderna i medlemsländerna har stigit till i genomsnitt 80 procent av BNP. Få kan förneka att detta är skakande statistik.

När vi i dag möts i Bryssel är det de ekonomiska frågorna som kommer att dominera våra diskussioner. Vi delar i hög grad idéer om hur vi måste hantera det aktuella läget. Vi står också eniga i vår övertygelse om att åtgärder inom fyra tydliga områden är nödvändiga för att säkerställa att Europa ska återhämta sig och nå framgång.

För det första måste vi få kontroll på dagens ohållbara skuldnivåer. Det står här klart att vissa länder har drabbats hårdare än andra. Sverige är, till följd av en ansvarsfull ekonomisk politik som inte levt över sina tillgångar, ett av de medlemsländer som klarat krisen bäst. I Storbritannien har den nya koalitions­regeringen däremot ärvt det största budgetunderskottet av alla EU-länder.

Nästa vecka kommer den brittiske finansminstern, George Osborne, att lägga fram en omfattande nödbudget för att hantera det brittiska underskottet. Svåra beslut kommer att krävas, men det är likafullt nödvändigt att regeringar med stora underskott minskar utgifterna för till exempel olika transfereringar och bidragssystem. I sken av den ekonomiska verkligheten behövs insikt om att det finns saker vi inte längre har råd med. Därför kommer vi båda att arbeta tillsammans med andra stats- och regeringschefer för att nå ett gemensamt förhållningssätt kring vikten av ansvarstagande för de offentliga finanserna i Europa.

Att enbart hantera dagens ekonomiska underskott menar vi vore ett otillräckligt svar på den situation vi nu ser. Länder över hela Europa behöver i grunden förändra hur de hanterar sina offentliga finanser. Detta för att skuldkriser av den omfattning vi nu ser inte ska uppkomma igen. Intentionerna i stabilitets- och tillväxtpakten måste tas på allvar. Bättre säkerhetsmekanismer behövs för att förhindra att medlemsstater spenderar och lånar för mycket. Därtill vill vi se på plats ett system som möjliggör tidig upptäckt och alertering av ekonomiska problem innan de växer sig för stora.

För det andra behöver vi få ordning på vår finanssektor. Vi anser båda att det är dags för bankerna att bli mer öppna med vad de gör och att de tydligare behöver lägga undan pengar under goda år så att inte skattebetalarna ska behöva lösa ut dem i svåra tider. EU bör också vara pådrivande för att fler länder inför en stabilitetsavgift för banker och finans­institut, liknande den som redan har införts i Sverige.

För det tredje behöver vi skapa goda förutsättningar för framtida tillväxt. Europa har här stora fördelar. I vår del av världen finns några av de mest yrkesskickliga människorna, framstående teknologi­kluster och inte minst världens största gemensamma marknad. Vi brottas samtidigt med djupa strukturella problem. Produktiviteten sjunker. Vår genomsnittliga tillväxttakt är lägre än i USA, Indien och Kina. Därtill står vi inför omfattande utmaningar till följd av åldrande befolkningar och för många människor ståendes utanför arbetsmarknaden.

Allt detta leder oss till slutsatsen att vi behöver genomgripande reformer och att de behövs nu. Där finns också ett område där vi båda menar att behovet av förändring är särskilt angeläget. I många delar av Europa har kvinnor fortfarande inte lika rätt till arbete. Detta faktum är inte bara orättvist, det är också obegripligt – därför att det berövar våra ekonomier dess fulla potential när det gäller både arbetstagare och konsumenter. Vid dagens möte i Bryssel kommer vi därför tydligt att driva på i frågan om kvinnors möjligheter till arbete och likvärdigt deltagande på europeisk arbetsmarknad. Vi ser det som en avgörande fråga i diskussionerna om Europas nästa strategi för tillväxt och sysselsättning.

För det fjärde vill vi att Europa ska bekämpa protektionism och främja öppna marknader. Historien har visat att det i tider av ekonomiska problem finns en frestelse att vända sig inåt – en naturlig men i slutändan destruktiv reaktion. Den inre marknaden är för oss en av grundstenarna för Europas möjligheter till ekonomisk framgång. Bara genom att fullt ut dra nytta av potentialen på en fri inre marknad kan EU förbättra sin konkurrenskraft.

Vi är båda överens om att vi måste skydda den inre marknaden genom att försvara reglerna mot statsstöd och för konkurrens. Samtidigt är vi båda överens om att vi inte bara kan fortstätta som hittills. Vi måste göra oss av med den byråkrati och de administrativa bördor som fortfarande tynger våra företag och stryper innovation. EU måste också nå en snabb överenskommelse om ett gemensamt EU-patent, eller se fler och fler innovatörer och entreprenörer vända EU ryggen.

På samma sätt som vi vill verka för en fri marknad inom EU ska vi verka för att EU främjar fria marknader i omvärlden. Detta inte bara för att den fria marknaden har visat sig vara den främsta faktorn för att skapa välstånd, utan minst lika mycket för att en öppen­het mot omvärlden är nödvändig för vår ekonomiska utveckling. EU är redan i dag världens största exportör. Det gör att EU inte bara överlever, utan utvecklas tack vare öppna marknader och bejakande av fri handel. Därför kommer vi att agera för att slutföra WTO-rundan och snabbt försöka slutföra ambitiösa frihandelsavtal, framför allt med Kanada och Indien.

Tiden har kommit för EU att sluta enbart tala och börja agera – vad gäller offentliga finanser, hantering av banker, förutsättningar för tillväxt och främjande av frihandel. Vi är båda övertygade om den styrka och potential som finns inom den Europeiska unionen. Nu måste vi på allvar börja dra nytta av den.

Fredrik Reinfeldt
Sveriges statsminister

David Cameron
Storbritanniens premiärminister