Det är bland uppskattningsvis 5 000 ungdomar som de kriminella grupperingarna i Sverige söker sina nya rekryter. Om vi lyckas motverka dessa rekryteringar är det en stor framgång i arbetet mot den organiserade brottsligheten.

Regeringen har gett mig i uppdrag att komma med förslag dels om hur den som vill hoppa av sitt liv som gängmedlem kan stödjas, dels hur de kriminella grupperingarnas rekrytering av nya medlemmar ska motverkas.

Vi vet mycket om bakgrunden och riskfaktorerna kring de ungdomar som utvecklar en kriminell livsstil. Det handlar om framförallt pojkar och unga män som lever i utanförskap i våra mest utsatta bostadsområden.

En slutsats blir att ju fler pojkar och unga män som lever i utanförskap, desto större och mer aktiva kommer morgondagens kriminella grupperingar att vara.

Det är alltså här resurserna ska sättas in. För pojkarnas skull men också för ett tryggare samhälles skull. Några enkla knep finns inte, utan det krävs ett långsiktigt och uthålligt arbete i den grå vardagen.

Ett av mina förslag till regeringen är att starta Projekt Pojke med syfte att motverka sociala problem, psykisk ohälsa och stereotypa könsroller hos unga män och pojkar som riskerar att dras in i kriminalitet.

De här pojkarna är väldigt utsatta. Skolan är inte utformad efter deras behov och det finns i dag nästan ingen arbetsmarknad för unga, outbildade män. Inte sällan är det någon annan i familjen som lever på kriminalitet, kanske pappan, kanske en bror eller annan släkting. De lever under knappa ekonomiska omständigheter. Drömmen om ett bättre liv representeras ofta av män, några år äldre än de själva, som glider omkring i området med mycket kontanter och dyrbara statusprylar.

Projekt Pojke ska, enligt mitt förslag, rikta sig till just pojkar och unga män och utformas efter deras behov. Yrkesträning, arbete men även fritidssysselsättning ska vara viktiga inslag. Målsättningen är även att motverka attityder och värderingar som främjar en kriminell identitet.

Näringslivet och företagen bjuds in att delta i Projekt Pojkes verksamhet. Jag har mött en vilja hos många företag och företagare att vara med och ta ett socialt ansvar, men man har inte alltid funnit formerna.

Projekt Pojke riktar sig främst till ungdomar i utsatta områden och ska nå dem innan de hamnat i allvarliga svårigheter. Många andra av mina förslag gäller ungdomar som på ett eller annat sätt redan har hamnat i kriminalitet.

Mitt huvudförslag är att särskilda sociala insatsgrupper inrättas i varje kommun. Samhället satsar redan stora resurser på polisiära insatser med mera mot grov organiserad brottslighet. Det är bra, men vi behöver på samma sätt starka och uthålliga satsningar på det förebyggande området.

I de sociala insatsgrupperna koordinerar socialtjänsten, polisen och skolan konkreta åtgärder på individnivå för att motverka att ungdomar rekryteras. Socialtjänsten har ansvaret för arbetet. Individuella handlingsplaner ska utarbetas för ungdomar som bedöms vara i risksituationer.

När det behövs ska också andra kunna kopplas till dessa insatsgrupper, till exempel missbruksvården, psykiatrin eller Kriminalvården. Men också här ska näringslivet kunna få plats. En praktikplats eller jobb kan vara avgörande för den unges framtid. Också ideella organisationer kan ha sin plats i de sociala insatsgrupperna. Jag har mött ett intresse från flera av våra traditionella folkrörelser. Med utvecklade verksamhetsformer finns det stora möjligheter också för dem att bidra.

Min bedömning är att det totalt i landet handlar om cirka 5 000 ungdomar som utgör en tänkbar rekryteringsbas för kriminella grupperingar. Av dem finns i runda tal 1 200 i Stor-Stockholm, 600 i Stor-Göteborg och 400 i Stor-Malmö.

För att underlätta insatsgruppernas arbete får Brottsförebyggande rådet i mitt förslag uppdraget att tillsammans med andra ta fram en manual för riskbedömning för att hitta unga som riskerar att utveckla en vanekriminell livsstil.

Föräldrarna har en stor betydelse för hur de ungas liv utformas. Men många föräldrar hamnar inte sällan i mycket svåra situationer av rädsla för ingripanden mot deras barn. Många är rädda för myndigheter och undviker därför att be om hjälp.

Många föräldrar behöver därför ett starkare stöd än vad de får i dag. Jag föreslår att socialtjänsten, skolan och polisen ska ha en i lag uttalad skyldighet att samverka och stödja ungdomarnas föräldrar i deras ansvar att fostra sina barn. Ett annat förslag är att polisen på lokal nivå öppnar Polisens föräldratelefon, där föräldrarna och andra anhöriga – även anonymt – ska kunna ställa frågor.

Som framgår av de sociala insatsgruppernas sammansättning är skola, polis och socialtjänst nyckelaktörer. Även om företag, ideella organisationer och andra också kan göra viktiga insatser.

Det avgörande är att de tre nyckelaktörerna kan samverka friare. Jag föreslår därför att socialtjänsten får en rättighet – men inte en skyldighet – att i vissa fall lämna ut uppgifter till polisen om unga under 21 år som kan befaras hamna i allvarligare kriminalitet.

Skolan är alltså en av de tre nyckelaktörerna med en synnerligen viktig roll. Skolinspektionen får därför, i mitt förslag, uppdraget att granska hur skolorna arbetar med elever som tidigt slås ut från skolan. Man ska särskilt granska hur skolorna följer upp elevernas frånvaro.

Polisen föreslås öppna lokala poliskontor i de bostadsområden som har ett särskilt behov av polisiär närvaro. I Stockholms län har 27 sådana poliskontor öppnats de senaste åren. Poliskontoren har visat sig ha en stor betydelse. De kommer bland annat att vara en viktig samarbetspartner för de sociala insatsgrupperna.

Kriminalvården har en nyckelroll för att stödja avhoppare och får ett tydligt uppdrag att motivera sina klienter till att våga lämna kriminella grupperingar. De fängelsedömda som bedöms vara motiverade för detta ska ha möjlighet att avtjäna sina straff på särskilda avdelningar så att de inte behöver tillbringa tiden tillsammans med dem som planerar nya brott.

Eftersom detta skulle vara tämligen nytt för Kriminalvården är det mycket viktigt att resultaten av insatserna redovisas.

Våra kunskaper på detta område är inte tillräckligt stora och vi måste lyssna på de före detta kriminella särskilt noga. Den bästa metoden är att samverka med de ideella organisationer som före detta kriminella är verksamma inom.

Det går att stoppa tillförseln av medlemmar till kriminella grupperingar. Jag är optimistisk men det kräver att vi alla bestämmer oss för att vi ska satsa på detta.

Carin Götblad
länspolismästare Stockholm och regeringens utredare