Det var hjärtskärande att se försöken från ö-nationer och fattiga stater att – ofta tillsammans med EU – driva på klimatförhandlingarna i Köpenhamn för att sedan överges av sina rikare grannar och representanter för den egna förhandlingsgruppen, G 77. Nu måste vi pröva flera möjligheter för att stärka de globala lösningarna. Vi ska fortsätta klimatförhandlingarna under FN, men behöver också vara öppna för att pröva alternativa vägar. Tryck behöver sättas på Kina och USA att bidra till nödvändiga internationella lösningar. EU har högst ambition och kommer att fortsätta driva på för omställning, skriver Andreas Carlgren.
Uppgiften för världens länder i Köpenhamn var att åstadkomma en ny klimatregim som håller den globala uppvärmningen gott och väl under två grader. Den uppgiften misslyckades. Orsaken är tydlig: de största utsläppsländerna USA och Kina saknade vilja att stå för nödvändiga åtaganden i det internationella samarbetet.
Ibland sprids en förenklad bild av att rika länder stod mot fattiga länder i Köpenhamn. Det är vilseledande. Förhandlingarna i Köpenhamn var en kraftmätning mellan oss som vill att klimatutsläppen ska omfattas av ett gemensamt, bindande, globalt system för utsläppsminskningar, och dem som inte vill. De senare vann dragkampen. Det var ett svek mot klimatet. De första och största förlorarna är de mest sårbara och fattigaste länderna.
USA och Kina står för närmare hälften av världens utsläpp. Därmed är de helt avgörande för att vi ska klara klimatutmaningen. USA presenterade sent i förhandlingarna ett bidrag till finansiering. Det var välkommet, men långt ifrån tillräckligt. Kina var varken intresserat av att lägga tak på de framtida utsläppen eller att binda sig till nödvändig begränsning.
I bägge länderna finns strukturella nationella hinder för åtgärder. USA saknar inrikespolitiskt tryck i klimatfrågan. President Obama har presenterat ett förslag till lagstiftning med sikte på 80 procent utsläppsminskning till år 2050. Men förslaget vilar på bräcklig grund, där en minoritet i kongressen ännu så länge kan blockera genomförandet. Och som supermakt är USA mycket ovilligt att infoga sig i en kraftfull, global klimatregim.
Kina bygger i dag sin tillväxt på utbyggnad av infrastruktur och tung klimatförstörande industri som cement och stål. Utsläppen växer snabbt och kraftigt. Med dagens takt kommer Kina inom kort även att överträffa Sveriges utsläpp per person. En omställning till grönare tillväxt och miljövänlig energi tar tid. Den kraftiga tillväxten är en förutsättning för den kinesiska regeringens auktoritet och fortsatta grepp om landet. Det kinesiska ledarskapets övervägande är djupt maktpolitiskt.
Vad vi såg i Köpenhamn var ett resultat av den fulla kraften av världens nya geopolitiska läge. Från olika håll sammanföll stormaktintressena från USA och Kina.
Kinas agerande uppmuntrade till att mötet fastnade i procedurfrågor. Det var hjärtskärande att se försöken i Köpenhamn från ö-nationer och fattiga stater att – ofta tillsammans med EU – driva på förhandlingarna för att sedan hindras och överges av sina rikare grannar och representanter i den egna förhandlingsgruppen, G 77.
Men agerandet från Kina och andra snabbt växande ekonomier innebar också att USA slapp internationell bindning. Som resultat får de största utsläppsländerna fortsatt fritt utrymme att släppa ut växthusgaser. I egen takt och utanför den internationella ordning vi förhandlar om i FN gjorde Kina och USA sedan upp, tillsammans med Sydafrika, Indien och Brasilien.
Det blev också utgångspunkten för det som kallas Copenhagen Accord som ett 25-tal av världens ledare kom överens om. Överenskommelsen på 2,5 sidor är helt otillräcklig för klimatet. Det hade väl varit lyckligast om EU inte alls varit en del av denna lösa överenskommelse. Avgörande för EU blev dock möjligheterna till fortsatt klimatprocess och när överenskommelsen nu finns ska den givetvis användas som ett steg att bygga vidare på.
Men klimatet kräver mer. Och det snabbt. Frågan vi alla behöver ställa oss är hur vi kan höja ambitionsnivån till att nå det som klimatet kräver.
En del knyter alla förhoppningar till en fortsättning av enbart Kyotoprotokollet. EU har redan bundit sina åtaganden i lagstiftning och är givetvis inställt på en fortsatt internationell bindning av utsläppen. Men världen har förändrats kraftigt sedan Kyotobeslutet. Kyotoprotokollet täcker enbart en tredjedel av världens utsläpp och innefattar inte länderna där utsläppen växer snabbast och mest. I en båt med tre läckor tätar vi i dag bara en. De två största hålen (USA och Kina) är inte tätade. Det räcker inte. Vad vi behöver åstadkomma är något mycket mer kraftfullt – ett gemensamt, globalt system för utsläppsminskningar, där alla länder medverkar och där huvuddelen av världens utsläpp omfattas av bindande åtaganden om minskningar.
Vi behöver nu för att möta klimatutmaningen:
Pröva flera möjligheter för att stärka de globala lösningarna. Debaclet i Köpenhamn kräver tid för analys och reflektion, samtidigt med nödvändigt snabbt agerande. EU-kommissionen har av miljöministrarna fått i uppdrag att analysera Köpenhamnsförhandlingarna och FN-processen. Risken är nu stor att världen faller till fragmentisering i nationella lösningar som leder till klimatnationalism. Växande krav på klimattullar är nästa steg i avsaknad av en internationell ordning. För att klara klimatutmaningen är jag övertygad om att vi behöver stärka det globala samarbetet. Det är de små staterna som har störst intresse av att skapa gemensamma lösningar. Stora stater kan alltid klara sig. Vi ska vara medvetna om att hittills är det bara FN som kan klara att möta detta, oavsett tillkortakommandet i Köpenhamn.
En del kommer nu att söka en lösning som innebär att vi gasar på hårdare i den process som ledde till bristande resultat i Köpenhamn. Vi ska fortsätta och stärka klimatförhandlingarna under FN, men vi behöver nu också vara öppna att pröva alternativa vägar som komplement till den FN-process som nu användes för att blockera nödvändiga klimatresultat.
Använda alla krafter till att sätta rätt tryck globalt. Aldrig tidigare har den politiska mobiliseringen varit större. Europeiska miljörörelsen har stått för ett stort arbete och varit avgörande för att skapa det trycket. Därför ser jag fram emot den fortsatta dialogen om hur vi ska klara den globala utmaningen. Miljörörelsens strategi att i stort sett bara sätta press på EU i en fråga som är global var ett misstag. Illusionen att om EU höjer sina bud, så följer övriga med, är just en illusion. Får vi inte med de stora länderna, räddar vi inte klimatet. Tio procent ytterligare minskade utsläpp i EU skulle ätas upp på två år om Kinas utsläppsökningar fortsätter. Tryck behöver sättas på Kina och USA att bidra till nödvändiga internationella lösningar.
Stärka EU:s arbete för att vara ledande. EU har högst ambition, var väl förberett och aktivt inför och under Köpenhamnsförhandlingarna. EU kommer att fortsätta driva på för omställning, också för att vi är övertygade om att det är rätt i den internationella konkurrensen. Med besluten om energieffektivisering och den ekonomiska krisen kommer vi att överträffa EU:s mål att minska utsläppen med 20 procent och närma oss 30 procent. Att EU når 30 procents utsläppsminskning kommer att vara viktigt för att klara klimatutmaningen.
Många svek klimatet och de allra fattigaste länderna i Köpenhamn. Utmaningen att klara att hålla temperaturen under 2 grader har inte minskat. Nu behöver vi fler vägar för att rädda klimatet.