Under EU:s vårtoppmöte i slutet av veckan kommer Europas stats- och regeringschefer att besluta om efterföljaren till den misslyckade Lissabonstrategin. EU:s nya tillväxt- och framtidstrategi, Europa 2020, kommer att slå fast ramverket för arbetet i unionen under de närmaste tio åren. Där Lissabonstrategin var helt inriktad på ekonomi har kommissionen den här gången presenterat ett bredare förslag för en ”smart, hållbar och inkluderande tillväxt”.

Det är verkligen på tiden att tillväxtbegreppet breddas. Med tanke på att Europa fortfarande befinner sig i den värsta ekonomiska krisen sedan 30-talet är denna förändring extra välkommen. Akuta problem som en arbetslöshet på runt tio procent, en industriell produktion som fallit tillbaka till samma nivåer som på 1990-talet och katastrofala statsfinanser i flera medlemsstater som till exempel Grekland och Portugal kräver kraftfulla åtgärder. Till detta kommer ett oerhört konkurrenstryck på Europa utifrån. Europa och Sverige har därför inte råd med ännu en misslyckad framtidsstrategi.

Men 2020-strategin handlar om så mycket mer än bara krishantering. Den är också ett tillfälle att lyfta blicken och beskriva EU:s uppgift på längre sikt.

Lissabonstrategin misslyckades främst av fyra skäl: en svag styrningsstruktur, en otydlig ansvarsfördelning, komplexa och spretande mål, samt en total brist på transparens. I kommissionens 2020-förslag syns en tydlig insikt om att en högre grad av fokusering är nödvändig. Dock finns det tyvärr fortfarande stora brister gällande transparens, kontroll och styrning. Utan konkreta institutionella reformer som tydliggör hur vägen till målen ska se ut är risken stor att EU återigen kommer att misslyckas.

Som huvudförhandlare och liberalernas företrädare i Europaparlamentet har jag därför lagt fram fyra skarpa förslag för att förbättra strukturen av 2020-strategin. I Europaparlamentet finns det för första gången en bred samstämmighet kring vikten av reformer mellan de tre stora EU-positiva grupperna – de konservativa, socialisterna och liberalerna. Om Europa om tio år ska vara en konkurrenskraftig kontinent måste vi våga sätta tänder på den papperstiger som kommissionen har presenterat. Jag förväntar mig därför att statsminister Fredrik Reinfeldt kommer att arbeta för att åsikterna från Europaparlamentet, den enda direktvalda EU-institutionen, också tas tillvara i förhandlingarna vid veckans vårtoppmöte.

För det första måste ansvaret för kontroll och uppföljning av strategin i högre utsträckning ligga på kommissionen, inte på rådet. Det är uppenbart att rådets så kallade ”öppna koordineringsmetod” inte har fungerat och bör överges till förmån för bindande mål. Medlemsstaterna har helt enkelt inte klarat av att sätta varandra under tillräckligt stor press. Kommissionen bör därför uppmuntras till att använda de artiklar i Lissabonfördraget som ger den rätt att koordinera ekonomiska reformer och handlingsplaner i medlemsstaterna. Det bör också vara kommissionen som ansvarar för att peka ut medlemsstater som bryter mot överenskommelser, som till exempel stabilitets- och tillväxtpakten. Stabilitetspaktens ekonomiska nyckeltal är viktiga för alla medlemsstater, inom och utom eurozonen, eftersom de i mångt och mycket syftar till att skapa stabilitet på den inre marknaden.

För det andra måste det få konsekvenser om en medlemsstat fuskar med mål eller ljuger om statistik. Europaparlamentet anser därför att det ska vara möjligt att koppla utbetalningen av EU-pengar till hur väl en medlemsstat uppfyller sina 2020-åtaganden. De stater som sköter sig ska kunna söka extra EU-pengar, medan stater som missköter sig ska få mindre pengar. Det är inte rimligt att allmänna medel ska gå till stater som medvetet bedrar andra unionsmedlemmar om tillståndet i sina offentliga finanser. Tyvärr är det enda som kan liknas vid en sanktion i kommissionens nuvarande förslag möjligheten att skicka en varning till medlemsstaterna. Och tanken på en sådan varning är knappast någonting som kommer att få Europas finansministrar att ligga vakna om nätterna.

För det tredje är det viktigt att den inre marknaden fullbordas, även på områden som tjänster och energi. Den inre marknaden bidrar i hög grad till Europas välstånd. Det är därför beklagligt att det finns tendenser hos vissa regeringar till att bedriva ekonomisk protektionism som hotar att rasera 50 års arbete med att skapa ekonomisk integration och solidaritet. Kommissionen bör därför lägga fram förslag om att införa tidsfristklausuler som innebär att lagstiftningen för EU:s inre marknad automatiskt börjar gälla vid en särskild tidpunkt om medlemsstaterna inte har införlivat dem i tid.

För det fjärde är det nödvändigt att förmå ministerrådet att öppet diskutera hur målen efterlevs. Detta bör ske genom att de lägesrapporter som kommissionen tar fram presenteras offentligt före rådsmöten. Europaparlamentet och nationella parlament, som vår egen riksdag, har då möjlighet att debattera hur medlemsstaterna lever upp till de satta målen. De folkvalda parlamenten får därmed en utökad granskningsmakt, med tillhörande möjlighet att sätta press på sina regeringar. Om lägesrapporterna inte bara behandlas på slutna rådsmöten ökar transparensen och den europeiska politiken kan flyttas närmare medborgarna.

För många européer uppfattas EU-regleringar som alltför byråkratiska, komplicerade och dyra. Men genom dessa fyra viktiga reformer klargörs ansvarsfördelningen och tydliga steg tas för att skapa ett EU med medborgaren i centrum. EU blir en vassare union på de områden där medlemsstaterna har överlämnat beslutskompetens, men också en union där subsidiariteten gäller och där Bryssels makt är klart avgränsad. EU kan då fokusera på politik för en social och klimatsmart tillväxt som gör att människor får chansen att skapa sin egen framtid efter sina förutsättningar. Och det är bara genom att släppa loss människors potential som Europa kan bli den mest konkurrenskraftiga regionen i världen.

Lena Ek (C) Europaparlamentariker och
huvudförhandlare för Europa 2020 i Europaparlamentet