Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Så vill vi hindra gängen från att etablera sig i fängelserna”

I de löst sammansatta kriminella grupperingarna skiftar lojaliteterna snabbt och strategin att separera olika grupper blir allt svårare att tillämpa, skriver Nils Öberg.
I de löst sammansatta kriminella grupperingarna skiftar lojaliteterna snabbt och strategin att separera olika grupper blir allt svårare att tillämpa, skriver Nils Öberg. Foto: Jessica Gow TT

Utvecklingen mot löst sammansatta kriminella grupper som utövar grovt våld är en stor utmaning. Vi måste bland annat ta fram nya säkerhetsrutiner, inklusive förstärkta strategier mot fritagningar. Och för att kunna bedriva ett effektivt underrättelsearbete även i frivården krävs lagändringar, skriver Kriminalvårdens generaldirektör Nils Öberg.

Allt färre människor döms till fängelse och frivård. Under de senaste tio åren har Kriminalvården haft en stadigt vikande klientutveckling. Antalet klienter som återfaller i brott efter avtjänat straff har också minskat. År 2000 återföll 40 procent av klienterna inom tre år i nya brott som gav en kriminalvårdspåföljd. När de som frigavs 2012 följdes upp tre år senare hade siffran sjunkit till 29 procent.

Utifrån nya, preliminära analyser fortsätter kurvan nedåt. Färre återfall är glädjande, inte bara för oss som myndighet utan för hela samhället. En förklaring är att våra insatser hjälper dömda tillbaka till ett fungerande liv. Inflödet av dömda till Kriminalvården påverkas givetvis även av vad som sker tidigare i rättskedjan. Färre klienter i Kriminalvården beror därför sannolikt också på minskade ärendeflöden hos polis, åklagare och domstolar. Polismyndigheten arbetar för att vända den utvecklingen. När det lyckas kommer också trycket på Kriminalvården att öka. Nuvarande låga beläggningsnivå ser vi därför inte som varaktig.

En utveckling som Kriminalvården behöver förhålla sig till framöver är de gängbildningar som har uppstått i socialt utsatta områden, framför allt i storstäderna. Dessa blir nu allt mer synliga också i våra häkten och fängelser. Kriminalvården har visserligen lång erfarenhet av gängkriminalitet, motorcykelgäng, vit maktgrupper och andra grupperingar långt ut på den politiska höger- och vänsterkanten. Dessa har kännetecknats av relativt tydliga organisatoriska strukturer.

Vi får allt svårare att arbeta återfallsförebyggande med den här gruppen. Det rör sig i huvudsak om män med lågt förtroende för myndigheter och utan respekt för den auktoritet som Kriminalvården ska vara.

Nu ser vi att löst sammanfogade, kriminella nätverk med stark koppling till specifika geografiska områden tar allt mer plats. Detta får konsekvenser. Hot och våld baseras snarare på konfliktfyllda relationer mellan individer än på motsättningar mellan grupperingar. Gängtillhörigheten är mer flytande och brotten begås i projektliknande upplägg. Ekonomiska vinster av kriminaliteten är inte en lika entydig drivkraft. En vän blir snabbt en fiende och våldet sker ofta spontant. Möjligheten för individen att agera utifrån egna prioriteringar och upplevda kränkningar är stort.

Hos de traditionella grupperingarna däremot är det egna utrymmet mycket mindre, våldet följer interna regler och direktiv. De löst sammanfogade gängen är inte heller självmarkerande. De har inte officiella namn och medlemmarna bär inte västar eller andra enhetliga symboler.

I Sverige har vi hittills lyckats förhindra utpräglade fängelsegäng från att etablera sig. Oavsett vilket inflytande och kriminell status individerna har haft i sina miljöer ute i samhället, har de tvingats acceptera att deras auktoritet går förlorad i samband med en straffverkställighet. Det har varit en medveten strategi som vi vet har bidragit till att skapa en tryggare kriminalvårdsmiljö för såväl intagna som Kriminalvårdens medarbetare. Den har också ökat möjligheten för intagna att kunna lämna sin gängtillhörighet efter avtjänat straff.

Vi har separerat individer från samma gäng för att minska riskerna för fortsatt kriminalitet under verkställigheten. Enligt samma logik har vi även hållit isär personer från rivaliserande grupper för att minska risken för hot och våld.

Nu skiftar lojaliteterna snabbt och separationsstrategin blir allt svårare att tillämpa. Detta innebär stora utmaningar för Kriminalvården, till exempel vid placeringsbeslut och riskanalyser. Risken för felbedömningar ökar och på sikt riskerar konsekvensen att bli fler och allvarligare hot- och våldsincidenter.

Klart är också att vi får allt svårare att arbeta återfallsförebyggande med den här gruppen. Det rör sig i huvudsak om män med lågt förtroende för myndigheter och utan respekt för den auktoritet som Kriminalvården ska vara. De är redan i unga år tungt kriminellt belastade, har missbruksproblem, saknar utbildning och bär ofta på obearbetade trauman. Deras drivkraft är status och makt, våldet är grovt och oförutsebart. Intresset för att lämna kriminaliteten är lågt, liksom viljan att prata med oss och ta till sig de återfallsförebyggande insatser vi erbjuder.

För att möta utvecklingen inleder Kriminalvården nu ett arbete med att ta fram en ny strategi mot organiserad brottslighet. Målen är att:

  1. Utveckla och förnya våra arbetssätt för att även fortsättningsvis kunna förhindra att kriminella gäng får fäste i svensk kriminalvård.
  2. Utarbeta nya säkerhetsrutiner, inklusive förstärkta strategier mot fritagningar.
  3. Förbättra vår underrättelseförmåga och fördjupa samarbetet med polisen och andra samverkande myndigheter.
  4. Vidareutveckla vår förmåga att identifiera högriskindivider och rikta insatser mot dem, inte minst i frivården där vi möter många unga.
  5. Utöka vårt samarbete med andra delar av samhället: sjukvården, psykiatrin, socialtjänsten, arbetsförmedlingen och relevanta frivilligorganisationer.
  6. Införliva internationella forskningsrön och praktiska erfarenheter i arbetet.

Problemen med den nya gängkriminaliteten är inte isolerad till våra fängelser och häkten. Riskerna ökar också i frivården, Kriminalvårdens verksamhet ute i samhället.

I nuläget tar lagstiftningen sikte på underrättelsearbete i häkte och anstalt, men Kriminalvårdens uppfattning är att lagen också måste medge ett effektivt underrättelsearbete när den dömde har kontakt med frivården. Gängkriminella bryr sig inte om byråkratins gränser, och våra underrättelseinsatser behöver kunna pågå under hela verkställigheten. Detta krävs inte minst om en utvecklad samverkan med andra myndigheter ska ge de resultat vi önskar.

Kriminalvårdens mål är att ligga steget före. Den nya strategin kommer att vara ett fundament i vårt bidrag till ett långsiktigt arbete mot den organiserade brottsligheten i Sverige. Vi ska stå väl rustade för att möta framtidens kriminalvårdsklienter och ytterligare minska risken för återfall i brott.

DN Debatt. 31 januari 2017

Läs fler artiklar på DN Debatt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.