DN Debatt

”Säg nej till klimatmissbruket”

Vårt inlägg på DN Debatt den 2 december (”Domedagsindustrin har blivit en självgående maskin”) har lett till flera repliker och ett stort antal kommentarer på annat håll. Det bekräftar att vårt inlägg fångar upp något viktigt. Responsen visar också en annan sak, som är mer sorglig. Vi tillvitas en mängd epitet och demoniseras utan att skribenterna har bekantat sig med det underlag som vi bygger vårt debattinlägg på, nämligen den bok som utkommit efter inlägget, skriver Svenolof Karlsson, Jacob Nordangård och Marian Radetzki.

Exempelvis menar Gösta Alfvén att vi har en ”paranoid världsbild”. Olle Häggström et al anser att vi ger uttryck för en ”gigantisk konspirationsteori” och anklagar oss för att sprida ”falsk osäkerhet”. Sakligast är Björn-Ola Linnér och Roger Pielke, som dock anser att vi spekulerar ”om ekonomiska incitament när det saknas källkritiskt vederhäftiga belägg för sådana intressekonflikter”.

Några påpekanden:

• Vi är inte ute i politiska syften. Vi är bara trötta på missbruket av klimatfrågan som universalargument och vill att klimatet ska kunna diskuteras på samma premisser som andra frågor.

• Den världsbild vi har är att fakta ska erkännas som fakta och att spekulationer ska beskrivas som spekulationer.

• Vår moraliska invändning är att affärer, karriärer och politiska agendor inte bör byggas på odling av hotbilder.

Vad gäller den ömma frågan om klimatet ska den som läser vår bok se att vi enbart refererar elementära fakta, sätter in dem i ett historiskt perspektiv och försöker se proportionerna. Till exempel konstaterar vi att IPCC bedömer det mänskliga bidraget i uppvärmningen motsvara ungefär 0,3 grader Celsius och ställer det i relation till den totala växthuseffekten på omkring 33 grader Celsius. Mycket?

Primärt handlar vår bok dock inte om klimatfrågan, utan om hur den apokalyptiska berättelsen på ett cyniskt sätt används som affärsidé, frälsningslära och för maktutövning.

Vi frågar oss hur det kommer sig att människor i Sverige, enligt undersökningar som vi refererar, har en världsuppfattning som drastiskt avviker från den som berättas av officiell statistik. Svenskar uppfattar världen som mycket mer eländig och hotfull än den faktiskt är, och skevheten korrelerar med utbildningsnivån. Ju mer utbildning en svensk har, desto felaktigare är hens bild av omvärlden.

Men viktigast i vår bok är den kartläggning som visar hur nätverken bakom hotindustrin utvecklats till en självgående maskin. Det här är ny kunskap som visar att mycket av dagens politik och ångest bygger på missuppfattningar och konstruktioner.

En del av pusslet är att ett betydande stöd till miljö- och klimataktivismen har sitt ursprung i oljeindustrin. Linnér & Pielke bekräftar till viss del detta, men menar att kopplingen inte är relevant. Kanske är den inte det, men är det ointressant information, med tanke på allt tal om hur klimatskeptiker finansieras av oljeindustrin?

Hur är det med det inslag i nätverken som handlar om att politikerna (med skattemedel) finansierar miljöorganisationer? Vad skapar det för beroendeförhållanden?

Vad gäller det konspiratioriska inslag som vi pådyvlas kan påpekas att allt i beskrivningen av nätverken och deras finansiering bygger på öppna källor, mestadels de olika aktörernas egna dokument. De gör inga hemligheter av sina avsikter. Den som läser innantill i årsredovisningarna behöver inga konspirationsargument för att se sambanden.

Slutligen undrar vi över mediernas ovilja att kritiskt granska det klimatindustriella komplexet, för att låna en formulering ur Svenska Dagbladets ledare den 9 december. När aktörer återkommande vill begränsa debatten och klagar på att demokratin som styresform inte räcker till för de mål som de vill nå förtjänar de, anser vi, att bli synade i sömmarna.

Här har vi starkt stöd av DN:s förre chefredaktör Hans Bergström. I ett kraftfullt förord i vår bok vädjar han till mediernas representanter att försvara det öppna samhället. Någon som har annan åsikt?