I höstens val skall vi ta ställning till om regeringsmakten i en utmanande tid kan anförtros till den historiskt alldeles unika pakt som Socialdemokraterna ingått med Vänsterpartiet.
Det handlar i grunden inte om huruvida Socialdemokraterna skall kunna återkomma i regeringsställning – det handlar i grunden om huruvida Vänsterpartiet för första gången i Sveriges historia skall tillåtas in i den yttersta makten.
Att jag ställer mig – lindrigt uttryckt – skeptisk till detta är mindre sensationellt. Det sensationella är ju att en socialdemokrati som intill alldeles nyligen i kategoriska ordalag avvisade denna möjlighet nu gjort den till det avgörande elementet i sin nya maktstrategi.
Mot bakgrund av socialdemokratins sekellånga historia är detta ett mycket stort skifte – ett systemskifte i detta ords egentliga bemärkelse.
Denna nya situation tvingar nu socialdemokratin till politiska kompromisser med Vänsterpartiet på det ena området efter det andra, och det säger sig självt att det område som bekymrar oss allra mest är utrikes-, säkerhets- och inte minst Europapolitiken.
Det var ju vikten av att hålla en rågång på dessa områden som tidigare bar upp socialdemokratins brandvägg mot kommunister och vänsterpartister.
Jag har tidigare haft anledning att skarpt kritisera det gemensamma rödröda dokumentet om utrikespolitiken inte minst för dess återfall i en primitiv anti-amerikanism – främst genom kravet att alla USA:s militära baser i andra länder skall bort.
Att detta ensidiga krav äventyrar global balans och stabilitet har påpekats av en enig expertkår. Vi skulle hamna i omedelbar konfrontation med också viktiga europeiska partner som Storbritannien, Polen, Turkiet och Italien. Och vi skulle göra oss omöjliga i varje seriös säkerhetspolitisk diskussion i Ostasien.
Det förblir förvånande att ansvarskännande socialdemokrater gett efter för Vänsterpartiet på en så central punkt.
Möjligen har hästhandeln utfallit så att man fått ge vika för vänsterns anti-amerikanism och neutralitetsnostalgi på denna och andra punkter för att få dem att acceptera att inte alldeles sabotera Europapolitiken. Det är det intryck som de samlade dokument som nu föreligger ger.
Ingen kan ifrågasätta Mona Sahlins Europasyn, men när hon vill samregera med en Lars Ohly som leder ett parti som programmatiskt inte bara vill att Sverige skall lämna den Europeiska unionen utan att den dessutom i sin helhet skall ”upplösas” är det självfallet bäddat för problem.
De gemensamma skrivningar på detta område som nu kommit fram innebär en Europapolitik som bäst kan beskrivas som ”hit men inte längre”.
Under stön och stånk accepteras det som redan skett – också Lissabon-fördraget och dess viktiga solidaritetsklausul – men förklaras samtidigt att det nu får vara stopp.
Och därmed bekräftas egentligen hur det varit under de senaste decennierna.
Det är vi som aktivt och framåtblickande drivit Europapolitiken, och vänstern som efter motstånd så småningom tvingats att acceptera det som skett. Det tog lång tid för socialdemokratin att ens acceptera tanken på medlemskap, och få glömmer nog Per Gahrtons sammanbrott i radio dagen efter att folkomröstningen sagt ja till medlemskapet. Lissabonfördraget målades av vänstern i de hemskaste av färger.
Så var det – och så har det förblivit. Vi har drivit på – de har tvingats driva med. Vi blickar framåt och har visionen – de står på bromsarna och blickar bakåt.
Allt detta hade möjligen fungerat om världen stått still och det europeiska samarbetet i allt varit färdigt och perfekt.
Men så är det definitivt inte.
Den så kallade reflektionsgruppen under ledning av före detta spanske premiärministern Gonzalez tecknar i sin rapport bilden av en värld där Europa måste samarbeta långt mer, långt bättre och långt effektivare för att inte marginaliseras och fastna i allt mer djupgående problem.
Felipe Gonzalez talar om att det nu krävs ett ”ambitiöst långsiktigt reformprogram” för att bland annat förhindra att Europa sjunker ner till att bli ”en tilltagande irrelevant västlig halvö på den asiatiska kontinenten.”
”Vår gemensamma vision är att teknologiska förändringar, globalisering och åldrande befolkningar kräver omedelbara strukturella reformer för ökad flexibilitet, konkurrenskraft och dynamik.”
I dag har Sverige en röst och en roll inte minst i EU som är väl omvittnad i den internationella debatten. Den har vi bland annat kunnat få genom en regering vars politik varit konsekvent och klar. Sveriges stol har inte stått tom, och vår röst har varit tydlig och respekterad.
Så måste det fortsätta om vi skall kunna vara med och forma ett Europa som inte blir en den globala utvecklingens förlorare. Men då kommer en politik enligt principen ”hit men inte längre” aldrig att räcka. I bästa fall dömer den oss till irrelevans – i värsta fall kommer vi att ses som bromskloss och drivankare.
Europapolitik är i dag politik varje dag. Och finns det inte en grundläggande enighet om färdriktning framåt riskerar regeringskansliet att falla ner i ett ständigt pågående inbördeskrig om de dagliga beslut som måste fattas.
En ”hit men inte längre”-politik riskerar kris redan under sin första förmiddag. Vår bild av Lars Ohly och Hans Linde är inte bilden av två inkompetenta herrar som kommer att vika sig utan strider, kompromisser och tumult.
Samtidigt som vår roll i Europa skulle komma att försvagas av den söndring som skulle byggas in i en rödrödgrön regering ser vi påtagliga risker för att vår utrikespolitik skulle tyngas ner av en serie av vänstereskapader av delvis rent destruktiv karaktär.
Det anti-amerikanska baskravet är bara det tydligaste exemplet.
Utrikes- och Europapolitiken har blivit allt viktigare i ett skede när globaliseringen fortsätter att accelerera, och där vårt beroende av fungerande nätverk och relationer blir allt mer avgörande.
Under de senaste åren har vi kunnat ge Sverige en starkare röst i Europa, och medverkat till att Europa kan få en starkare roll i världen. Så gott som varje enstaka steg i dessa processer har Vänsterpartiet avvisat eller gått till storms mot.
Att låta Socialdemokraterna släppa in Vänsterpartiet till makten också över vår utrikespolitik vore ett experiment vars utgång det tyvärr inte råder någon tvekan om – en söndrad regering och ett svagare Sverige.
Carl Bildt (M)