"Sahlin helt fel ute med sitt lagbyggande"

Jag vill ha ett lag, inte en duo, sa Mona Sahlin apropå sitt byte av ekonomisk talesman för socialdemokraterna. Med detta menade hon uppenbarligen att det inte skulle finnas någon annan relation mellan henne och den för övergripande ekonomiska frågor ansvarige än den som gällde andra medlemmar i "laget".

Det kan verka demokratiskt, kanske också sympatiskt, att alla i laget har samma rättigheter och skyldigheter. Ingen står närmare partiordföranden än någon annan. Eller för att uttrycka sig lite annorlunda:

Ingen har något särskilt ansvar för att partiets politik på olika områden sammanfogas till en helhet som håller måttet ur statsfinansiell och samhällsekonomisk synpunkt.

Idén om kollektivt ansvar för att ett partis politik uppfyller det kravet är fin men, enligt min och många andras erfarenhet, ytterst svår att praktisera.

I Olof Palmes regering hösten 1982 försökte vi bryta med den tidigare traditionen att statsministern och finansministern (under oppositionstiden partiordföranden och den ekonomiske talesmannen) hade det slutliga ansvaret för vad budgetprocessen skulle leda fram till i form av framför allt utfallet av statens budget och därmed den ekonomiska politikens allmänna inriktning. Detta ansvar skulle i stället delas av alla och utkrävas i demokratisk ordning.

Det visade sig gå bra att låta regeringens ledamöter lägga fram sina reform- och utgiftskrav - alla var väldigt nöjda. Utom finansministern som visste att det redan katastrofalt stora budgetunderskottet skulle växa ytterligare om alla fick som de ville. Men mitt försök att få stöd för en ny genomgång, där varje statsråd skulle visa hur de kunde bidra till ett minskat underskott, möttes av en besviken tystnad, trots att det var ett mål regeringen kollektivt ställt sig bakom redan i regeringsförklaringen. Det hela slutade med att regeringen överlät åt statsministern och finansministern att med varje enskilt statsråd förhandla fram den utgiftspolitik som krävdes för att de övergripande målen skulle kunna uppnås.

Såvitt jag vet har detta system tillämpats av de socialdemokratiska regeringar som funnits efter det att jag avgick 1990, även om det komplicerats av att de så kallade stödpartierna också var förhandlingspartner i budgetprocessen.

Jag tror att de flesta som deltagit i kollektivt beslutsfattande lärt sig att det ändå måste finnas en person eller en funktion som har till uppgift att se till helheten, utvärdera det samlade ekonomiska (och politiska) resultatet av alla deltagares ansträngningar att ge sina bidrag till det gemensamma målet.

I politiken handlar det för det mesta om att intäkter måste finnas för utgifterna och att lagändringar och sociala reformer inte får krocka med varandra så att de motverkar de övergripande målen om exempelvis stabil tillväxt under full sysselsättning med en rimligt rättvis fördelning av tillväxtens resultat. Jag tror också att det i lärdomen ingår att det är svårare än det verkar när man släpper loss den politiska retoriken.

Mona Sahlin har tio års regeringserfarenhet. Rimligen måste hon ha insupit samma lärdom. Det är möjligt att hon anser att hon, som partiordförande, ensam kan bära uppgiften att ta ansvaret för helheten, avgöra om det samlade resultatet av alla välmenande och ambitiösa förslag och krav från deltagare i "laget" stämmer med vad SAP lovar och kommer att fortsätta att lova väljarna. I så fall tror jag att hon misstar sig.

En partiordförande, särskilt en med ambition att bli statsminister, måste i vissa lägen stå fri från uppgiften att övervaka och utvärdera politikens ekonomiska konsekvenser. Politik på allvar behöver en funktion och en person som uteslutande har den uppgiften men som också förstår att den måste kunna underordnas den ännu mer övergripande uppgiften som åligger partiordföranden respektive regeringschefen. Efter vårt misslyckade försök med ekonomisk demokrati i regeringen uttryckte Olof Palme det så här till mig: Jag måste visa statsministern hundra procents lojalitet medan han kunde begränsa sin till nittiofem procent. Med det menade han att han behövde ett utrymme för att kunna gå emot sin finansminister om det krävdes för att hålla ihop regeringen, partiet eller nationen.

Även med den relationen mellan partiets eller regeringens ledare och den för ekonomin ansvarige måste det finnas ett "lag" som arbetar för att nå partiets politiska mål.

Men en oundviklig konsekvens är att den ekonomiske talesmannen (som förhoppningsvis snart blir finansminister) får en särställning i laget.

Denna person har en uppgift som ingen annan har, nämligen att se till att alla förslag och så kallade utspel kan inordnas i den ekonomiska politik partiet har bundit sig för. För att det ska fungera, accepteras av andra medlemmar i laget, måste det stå klart att mellan den ekonomiskt ansvarige och lagledaren råder ett ömsesidigt förtroende och stor respekt för varandras roller.

De senaste femtio årens politiska historia borde ha lärt oss socialdemokrater att den välfärdsstat vi velat bygga måste stå stadigt på en stark ekonomisk bas. Partiets stora nederlag har kommit när folkets förtroende sviktar för vår förmåga att förena den starka reformviljan med en stabil och växande ekonomi i full sysselsättning.

Tider i opposition är alltid svårhanterliga med många viljor som ska formas till en sammanhållen politik. Jag hoppas att Mona Sahlin och de som i dag omger henne lär av denna historia och inser att varje lag inte bara behöver en ledare med lyskraft utan också någon som håller reda på vart bollarna spelas och att de måste samlas in för att räcka till nästa match.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut