Mona Sahlin har förutsättningar att bli en av socialdemokratins viktigaste partiledare. En öppen ledarstil, förmåga att formulera politiskt svåra frågor och modet att ompröva socialdemokratins ståndpunkter är viktiga egenskaper för en person som ska leda partiet, och förhoppningsvis landet, under flera år framöver. Vi hoppas att Mona Sahlin förmår att hålla fast vid de egenskaperna även när det blåser snålt kring ledaren för Sveriges största parti.
Samtidigt innebär det nyligen etablerade samarbetet med Vänsterpartiet och Miljöpartiet problem. Vi menar att det inte är
möjligheterna att upprätthålla budgetdisciplinen i en ekonomisk kristid eller två undantagspersoner i lagen om anställningsskydd som är de svåra frågorna i samarbetet med dessa partier.
I stället är det hur Socialdemokraterna ska klara av att förnya sin politik samtidigt
som samarbetet ska manifesteras i en gemensam politik med samarbetspartierna.
Socialdemokraterna måste hitta nya vägar i den praktiska politiken för att klara sysselsättning och välfärd för framtiden. Det kommer att kräva många kreativa lösningar. Frågan är i vilken utsträckning som Socialdemokraterna orkar med en sådan förnyelse och omprövning under det gemensamma rödgröna paraplyet?
Efter valet 2006 startade Socialdemokraterna ett antal rådslag. I grunden skulle politiken skärskådas och omprövas. Det var nödvändigt. Det har också visat sig framgångsrikt, inte minst på sysselsättningsområdet.
Jobbrådslaget hade en delikat uppgift, det var ju på det upplevda misslyckandet med sysselsättningen som partiet främst förlorade väljare. Jobbrådslaget har fört fram en konkret politik för att främja entreprenörskap på ett sätt som Socialdemokraterna aldrig tidigare har gjort. Det handlar om attityden till småföretagare, möjligheterna att skaffa riskkapital och inte minst ett nytt trygghetssystem för företagare. Gruppen har lagt grunden för en vassare arbetsmarknadspolitik som har större förutsättningar för att klara framtidens påfrestningar.
Den ekonomiska krisen har blottat bristerna i den globala ekonomin. Den ställer krav på stora insatser och omprövningar. Det behövs starkare regleringar av finansmarknaden. De satsningar som görs för att få fart på ekonomin kommer att lämna budgetunderskott och statsskuld efter sig.
Samordningen med andra länder, främst inom EU, kommer att bli allt viktigare. Det kommer, förr eller senare, att ställas krav på en svensk anslutning till det tredje steget inom den monetära unionen, det vill säga införandet av euron i Sverige.
Det är bra att Miljöpartiet efter stor vånda har slopat kravet på utträde ur EU. Den resan återstår ännu att göra för Vänsterpartiet. Men det räcker inte med att acceptera medlemskapet. En ny regering måste vara beredd att utveckla samarbetet. Det kan man bara göra om man tycker att det är värdefullt att EU har en viktig roll att spela för framtiden när det gäller sysselsättning, möjligheterna att värna social trygghet och att främja en god miljö som hindrar klimatpåverkan. Är Vänsterpartiet och Miljöpartiet beredda att verka för ett fördjupat Europasamarbete?
Energipolitiken är en klassisk politisk stridsfråga. De borgerliga allianspartierna har kommit överens om inriktningen på den framtida energipolitiken. Målet är att hälften av all energi ska vara förnybar år 2020. I uppgörelsen öppnas för möjligheten att bygga nya kärnkraftverk på de platser där de nuvarande finns, när dessa har tjänat ut.
Inom socialdemokratin är det främst företrädare för LO och dess förbund som drivit på för att få med Vänsterpartiet i det rödgröna samarbetet. Samtidigt är energipolitiken kanske det viktigaste exemplet på hur olycklig den cementerade blockpolitiken är. Möjligheterna att träffa uppgörelser om en långsiktig energipolitik är avgörande för att få till stånd framtida investeringar. Det är inte säkert att Socialdemokraternas väljare gör samma prioriteringar som ledningen för Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Det är bra att Miljöpartiet och Vänsterpartiet vill främja energieffektivisering, minska beroendet av fossila bränslen och bygga ut förnybara energianläggningar. Men det går inte att göra allt på en gång, man måste också bejaka energikällor som för överskådlig tid kommer att betyda mycket för vår energiförsörjning.
Är Miljöpartiet och Vänsterpartiet be-
redda att se kärnkraften som en framtida energikälla eller kan man tänka sig att Socialdemokraterna träffar en överenskommelse med alliansregeringen om energin om man kommer till olika ståndpunkter?
När det gäller energipolitiken är det främst de fackliga företrädarna som värnar om en bred uppgörelse, med inriktning på att säkra billig energi åt industrin. Industriförbundens medlemmar begriper mycket väl att deras arbetstillfällen är beroende av en gynnsam energipolitik. Industrins arbetare vet att billig och säker energi är en förutsättning för investeringar och jobb i framtiden. Hårt trängda av den ekonomiska krisen och stigande arbetslöshet behöver de allt stöd som kan tänkas.
Även möjligheterna att utveckla kompetensen hos löntagarna är avgörande för framtida utveckling. Socialdemokraterna har stora ambitioner när det gäller att förbättra de möjligheterna. Det kommer att avgöra löntagarnas förmåga att hävda sina reallöner i framtiden.
Det är bra att Vänsterpartiet och Miljöpartiet tillsammans med Socialdemokraterna lagt förslag om att använda den rådande krisen till att förbättra löntagarnas kompetens. Samtidigt fortsätter Miljöpartiet att driva kravet på ett friår mitt i livet.
Det går inte att både kravlöst ge människor mer ledighet och samtidigt hävda att man vill satsa på att löntagarna ska förbättra sin kompetens. Är Miljöpartiet berett att släppa kravet på ett friår mitt i livet till förmån för att utveckla löntagarnas kompetens?
Enligt Valu röstade 22,5 procent av LO-förbundens medlemmar på något av de borgerliga allianspartierna i valet 2006. Hälften så många, 11,4 procent, röstade på något av Socialdemokraternas samarbetspartier. Två år senare, i november 2008, efter sänkta ersättnings-nivåer i A-kassan, höjningar av avgiften till A-kassan, orättvisa skattesänkningar och en politik som knappast gått löntagarnas väg är det fortfarande i det närmaste dubbelt så många LO-medlemmar som
väljer ett borgerligt alliansparti jämfört
med dem som väljer något av Socialdemokraternas samarbetspartier enligt SCB:s väljarsympatiundersökning.
Politik handlar om att prioritera. Vi menar att en aktiv jobblinje, utbildning före ledighet, kärnkraft före fossila bränslen och europeiskt samarbete framför isolationism är de prioriteringar som Socialdemokraterna behöver göra.
Löntagarna är inte lättlurade. Om Mona Sahlins parti sviktar i de frågorna kommer de att söka sig till andra partier.
Orkar Miljöpartiet och Vänsterpartiet göra de prioriteringar som krävs eller kommer de att utgöra ett hinder för Socialdemokraternas utveckling och förnyelse?
GÖRAN JOHNSSON
LARS-OLOF PETTERSSON