Livet online är en självklar del av ungas vardag. Internet är inte längre en separat del av livet, utan snarare att jämföra med luften man andas, det bara finns där. För dem som är födda på 90-talet eller senare har det alltid funnits, i hela deras liv.
Det som unga upplever och funderar över syns också direkt på nätet, som en spegelbild. Därför är det inte förvånande att det nu dyker upp fler och fler sajter eller blogginlägg om döden och döda vänner. Vuxenvärldens oro kring internetanvändningen handlar ju till stor del om just detta – att man lämnar ut sig, skriver för privat, laddar upp privata bilder, är farligt tillgänglig för alla. Och nu även kring döden och de döda.
Det tragiska svartsjukedramat i Stureby utanför Stockholm fick många att förstå vilken central roll döden numera har även på internet. Flera medieinslag visar på detta. Åsikter och känslor går isär, vissa anser att det är oetiskt att avlidna personers profiler lever vidare, andra att det är hedrande för den avlidna att få en chans att fortsätta vara nära sina vänner, som ett mellanting mellan livet och döden.
Svåra etiska frågor väcks. Ska en avliden persons profil på en nätverkssajt, till exempel Facebook, stå kvar? Ska man skapa så kallade digitala minneslundar där man publicerar bilder och information om den döda? Är det bristande respekt mot de döda att fortsätta skriva om och till dem? Vem ska bestämma? De anhöriga? Sajtägaren? Kamraterna?
Medierna har alltid haft en dragning till döden, just för att den är lika okänd och skrämmande för oss alla. I varje kriminaldrama förekommer ond bråd död, i skräckfilmer kombinerat med skräcken i väntan på den stundande döden. Zombiefilmerna skrämmer med sin oklarhet om personernas status, levande döda eller döda levande eller …? Samtidigt som döden alltid fungerat som populär underhållning har filmer och tv-program med våld och död väckt intensiva debatter kring etik, religion och normer i samhället.
Den bild av döden som nu börjat dyka upp på sociala nätverkssajter på internet är av annat slag. Döden har blivit synlig som den tragedi den oftast är. Det handlar om riktiga människor, som levt mitt ibland oss. Unga chockas av andra ungas död, behov finns att bearbeta sorgen och även rädslan för att döden kan drabba också mig och mina närmaste. Man söker kontakt med andra, och över nätet är det lättare att prata om svåra ting än öga mot öga. Just det som många vuxna oroas över kring internets lättillgänglighet blir här en styrka.
Redan efter tsunamikatastrofen uppstod en intensiv debatt om döden på den då enskilt populäraste sajten för ungdomar, Lunarstorm. Det var jullov, många vänner var bortresta och skolorna stängda, men nätet fanns. Psykologer och präster ställde upp för att bemöta den oro och sorg som uppstod. Ingen annanstans än på nätet fick de möjlighet att beröra det allra svåraste.
I dag har flera ideella organisationer börjat närvara online, där ungdomarna är och där de bäst behövs. Fryshusets Nätvandrarna ”vandrar” på sajterna bland ungdomar som behöver en samtalspartner. Bris finns tillhands online via mejl eller chatt för den som behöver en vuxen att prata med.
Men det är också viktigt att ansvariga för sociala nätverkssajter tar upp frågan till diskussion. Vilken policy och vilka rutiner ska gälla kring en avliden medlems profil och bilder? Vem ska ha rätten att besluta? Vilka lagrum finns för frågor som denna? Kanske bör sajterna tillhandahålla vuxna online som kan prata med de unga och ledsna? En genomtänkt och nedskriven policy kring detta är önskvärd.
Det är också dags för föräldrar att prata med sina tonåringar även om döden. Döden finns på nätet, precis som i det ”verkliga livet”, och hur illa man än må tycka om det kommer det inte att försvinna. Internet gör döden synligare och ger ett utmärkt tillfälle att våga beröra frågor om liv, död och etik. Man behöver inte vara teknisk expert för att prata om det, en ansvarsfull och inkännande medmänniska räcker långt.
Internet är ingen fluga, som en minister en gång förutspådde. Det är här för att stanna. Det är ingen idé att ducka. Det som dyker upp på nätet måste tas på allvar och inte sopas under mattan.
Kristina Ahlinder
ordförande Medierådet
Ann Katrin Agebäck
kanslichef Medierådet
Fotnot: Medierådet är en del av regeringskansliet och arbetar med frågor som rör barns och ungas medievardag.