Vill Erik Ullenhag ha ett slut på alla spekulationer på hemsidor, bloggar och i kommentatorsfält, bör han som folkvald ta sitt demokratiska ansvar och öppet och allsidigt redovisa invandringens omfattning, konsekvenser och kostnader. En saklig diskussion är det bästa motgiftet mot rasism, skriver socionomen och journalisten Gunnar Sandelin i en replik.
Integrationsminister Erik Ullenhag skriver på DN Debatt 19/12 att de myter som florerar på nätet om invandringen måste bemötas med fakta. Sant är att det finns alltifrån korrekta till rasistiska uppgifter i bloggsfären. Men hur står det till med Ullenhags egen faktaredovisning?
När integrationsministern påstår att det är en myt att de flesta så kallade flyktingar saknar flyktingskäl och att 91 procent av de närmare 10.000 asylsökande som beviljades permanent uppehållstillstånd (PUT) 2010 antingen har skydds- eller asylskäl, så är det inte hela sanningen. Endast åtta procent av de närmare 400.000 permanenta tillstånd som beviljats de senaste 30 åren har gällt asylsökande som i hemlandet hotats till livet av staten. De skyddsbehövande, som främst flyr från inre väpnade konflikter eller riskerar tortyr, utgör 21 procent. Tillsammans utgör de endast något mer än en fjärdedel av vårt totala flyktingmottagande, vilket är en viss skillnad mot Ullenhags 91 procent.
Den i särklass vanligaste orsaken till att asylsökande har fått stanna har varit humanitära skäl. Ullenhag redovisar inte heller den efterföljande anhöriginvandringen som är minst lika stor som asylinvandringen. Till detta måste man lägga svårigheten att få de avvisade att lämna landet, vilket innebär att vi fått en växande kategori av så kallade papperslösa.
Det är ur detta perspektiv man måste förstå både den sakliga och mindre sakliga kritik som förekommer på nätet. Rasistiska hemsidor kan man givetvis däremot aldrig på något sätt försvara. Sverige har länge haft en extremt tillåtande asyl- och anhöriginvandring. Enligt UNHCR:s siffror ligger Sverige år ut och år in i topp i världen per capita när det gäller mottagna asylansökningar, om man bortser från lilleputtländer som Cypern och Malta. Lägger man därtill att 96 procent av de asylsökande saknar giltiga id-handlingar, så blir en stor del av den ilska och frustration som vi finner på nätet begriplig.
Också invandringens kostnader kräver ett klargörande om man vill undvika mytbildning. Regeringens utredare, professor emeritus Jan Ekberg, har beräknat transfereringarna i den offentliga sektorn från inrikes till utrikes födda till 1,5 till 2 procent av BNP, vilket innebär 43–58 miljarder per år. Ekonomidocenten Jan Tullberg vid Handelshögskolan i Stockholm höjer i sin studie taket till tre procent av BNP, vilket betyder runt 90 miljarder årligen.
Vill Erik Ullenhag ha ett slut på alla spekulationer på hemsidor, bloggar och i kommentatorsfält, bör han som folkvald ta sitt demokratiska ansvar och öppet och allsidigt redovisa invandringens omfattning, konsekvenser och kostnader. En saklig diskussion är det bästa motgiftet mot rasism.
Gunnar Sandelin, socionom och journalist