Experter på samepolitik: Sverige fortsätter den negativa särbehandlingen av Europas enda urbefolkning.
För en tid sedan kom ytterligare en i raden av utredningar som rör samiska frågor, Ds 2009:40 ”Vissa samepolitiska frågor”, åtföljd av en debattartikel i DN den 16 september. Författarna, alliansregeringens arbetsgrupp för samefrågor, talar om en ”historisk uppgörelse” och att en ny väg öppnat sig i de samepolitiska frågorna. Vi vill inte låta den bilden stå oemotsagd; allmänheten kan lätt få intrycket att man stärker de samiska rättigheterna.
Utredningens förslag sätter snarast samerna i en sämre position. Man vill bland annat öppna samebyn för fler medlemmar utan att de ska få utnyttja sin jakt- och fiskerätt för husbehov, något som riskerar att förstärka konflikten mellan renskötande och icke renskötande samer. Samerna har sedan urminnes tider jagat och fiskat men ges inte rätt att själva bestämma hur fördelningen av rättigheter sker internt. Konsekvensen blir att samebyn inte kan råda över sin egendom – något som lär sakna motstycke i svensk rätt och strider mot både grundlag och internationell rätt.
Trots skarp kritik från olika FN-organ med ansvar för mänskliga rättigheter fortsätter den svenska statsmakten som om inget hänt. Här är alliansregeringen i gott sällskap med tidigare regeringar; den politiska färgen verkar i dessa sammanhang ha underordnad betydelse. Den senaste kritiken från FN:s människorättsorgan upprepar tidigare påpekanden: rättssystemets brist på respekt för samiska rättigheter, svårigheten att få sedvanerätten bedömd inför domstol, att Sverige inte tillträder ILO-konvention 169 och Sametingets begränsade möjlighet att delta i beslutsprocesser som rör samiska intressen.
Visserligen föreslår arbetsgruppen en ny konsultationsregel för regeringen och dess departement gentemot Sametinget i lagstiftningsärenden. Därmed tillmötesgår man i någon mån den internationella kritiken, men motsvarande regler i Norge och Finland går mycket längre. Man måste fråga sig hur allvarligt menad den nya konsultationsordningen är när arbetsgruppen inte själv konsulterat Sametinget innan man lade fram sitt förslag.
Över huvud taget har man tagit lätt på de invecklade juridiska frågorna som utredningen aktualiserar. Rättsområdet är komplext och bristfälligt reglerat. Alla oberoende jurister som sysslat med samefrågor är eniga om behovet av att rätta till den diskriminerande lagstiftningen. Detta kräver dock en helt annan översyn av den lagstiftning som rör samernas rättigheter än den som arbetsgruppen nu lagt fram. Här är det snarast fråga om några få, kosmetiska förändringar – och vissa förslag innebär ytterligare försämringar. Till saken hör även att regeringens utsedde expert, som skulle bistå jordbruksdepartementet i rättsfrågor, hoppade av arbetet och vägrade vara delaktig i utredningen på grund av dess brister.
Något historiskt vägskäl, som alliansregeringen vill ge sken av, är det alltså inte frågan om. I stället trampar regeringen på i samma hjulspår som tidigare. Svensk offentlig samepolitik ligger fast: Sverige kommer inte att uppfylla internationella förpliktelser på området och heller inte sluta att negativt särbehandla Europas enda urbefolkning.
Christina Allard
jur dr, universitetslektor
Ulrika Geijer
rådman, huvudsekreterare i Rennäringspolitiska kommittén
Marie B Hagsgård
verksamhetsutvecklare, hovrätten, sekreterare i Rennäringspolitiska kommittén,
sekreterare i ILO-utredningen
Lars Lindblad
rådman, huvudsekreterare i Gränsdragningskommissionen
Kjell Å Modéer
professor i rättshistoria, sakkunnig i Gränsdragningskommissionen
Peter Nobel
jur dr, f d diskrimineringsombudsman och generalsekreterare för Svenska röda korset
Annina H Persson
professor i civilrätt
Eivind Torp
jur dr, universitetslektor