Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Samhället måste ta den växande afrofobin på allvar”

Ny rapport i dag. Personer med afrikansk bakgrund är klart mer utsatta än
andra grupper för diskriminering och hatbrott i Sverige. Stereotypa idéer om afrikaner är ännu gångbara i den svenska kulturen, skriver tre utredare och föreslår ett antal åtgärder för att komma till rätta med afrofobin.

Afrofobi innebär fientlighet mot människor med bakgrund i Afrika söder om Sahara. Afrofobi tar sig uttryck i verbala kränkningar, rumsliga utestängningar, fysiska påhopp samt i diskriminering på bland annat arbets- och bostadsmarknaden och inom utbildningsväsendet. Kategorin afrosvenskar inkluderar alla invånare i Sverige med afrikanskt påbrå. Antalet afrosvenskar uppgår till cirka 180.000, varav 90 procent har bakgrund i Afrika söder om Sahara och de resterande i Nord- och Sydamerika och övriga världen. Av dessa 180.000 är 40 procent inrikes födda med en eller två föräldrar från Afrika söder om Sahara. I gruppen ingår även många adopterade.

Afrosvenskar är den minoritet som är mest utsatt för hatbrott med en överrepresentation på hela 3,4 gånger. Sedan 2008 har de främlingsfientliga hatbrotten generellt minskat med 6 procent, men de afrofobiska hatbrotten har ökat med 24 procent. Bara mellan 2011 och 2012 ökade de med 17 procent. En hög andel utgörs av våldsbrott, särskilt fysiskt våld, och äger rum på allmän plats – på skolor och arbetsplatser, i bostadsområden, i affärer och på restauranger. Det offentliga rummet är därför en hotfull plats för många afrosvenskar, vilket begränsar deras handlingsutrymme och rörelsefrihet.

Afrosvenskar förekommer också ofta som utsatta i anmälningar om diskriminering, särskilt i arbetslivet. Forskning har samtidigt indikerat att de flesta som diskrimineras aldrig anmäler det av brist på förtroende för polis och rättsväsende. I en studie från 2008 där 500 afrosvenskar ingick svarade 68 procent att det inte är någon idé att anmäla då det inte leder till något.

Afrosvenskar är vidare en mycket marginaliserad grupp på bostads- och arbetsmarknaden. Mellan 1997 och 2006 har andelen som bor i hyresrätt minskat kraftigt bland inrikes födda: bland invånare födda i Afrika var minskningen obefintlig under samma period. Vad gäller sysselsättningsgrad bland invånare födda i Afrika har den till och med minskat mellan 2009 och 2011. Även bland adopterade födda i Afrika är arbetslösheten hög, liksom bland inrikes födda med en eller två föräldrar från Afrika söder om Sahara. En studie har indikerat att personer födda i Afrika får söka tre gånger så många jobb för att komma till en intervju som arbetssökande med majoritetssvenska namn för vilka sannolikheten är fyra gånger så stor att hitta ett jobb som för personer födda i Afrika.

Dessutom uppvisar gruppen den lägsta utbildningsavkastningen av alla, även för de som har svensk högskoleexamen: bara 32 procent av de högskoleutbildade männen och 40 procent av kvinnorna födda i Afrika har ett yrke som motsvarar deras högskolekompetens. Invånare födda i Afrika är även överrepresenterade bland de 10 procent som har den lägsta inkomsten. Mellan 2006 och 2011 har medianinkomsten bland invånare födda i Afrika i praktiken stått still medan den har ökat mycket påtagligt för inrikes födda.

Stereotypa föreställningar om afrikaner är ännu i dag gångbara i den svenska samtidskulturen liksom i det vardagliga bruket av n-ordet och av andra kränkande rasord. Detta gäller alla kulturuttryck och arenor, från filmgalor till fotbollsplaner, och problemet innefattar också samhällsföreträdare som lärare och poliser. Representationer av svarta som bygger på koloniala tankemönster hittas därför såväl i barn- och vuxenkultur som i hög- och populärkultur. Ett kolonialt rastänkande präglar med andra ord många afrosvenskars vardagsliv. Den svenska färgblindheten som säger att ras inte spelar någon roll försvårar samtidigt för afrosvenskar att kunna sätta ord på sina erfarenheter av vardagsrasism.

Ytterligare ett hinder för att förstå afrofobin är den svenska exceptionalismen som säger att Sverige stod utanför kolonialismen, och att rasdiskriminering därför inte angår dagens Sverige. I verkligheten spelade Sverige från 1600-talet en aktiv roll i handeln med förslavade afrikaner. Slaveriet i den svenska kolonin Saint-Barthélemy avskaffades först 1847.

Sverige medverkade även i uppdelningen av den afrikanska kontinenten genom att delta i Berlinkongressen 1884-85.

Mot bakgrund av allt detta föreslår vi följande:

Tillsätt en statlig utredning som bygger vidare på denna kunskapsöversikt så att mer kan bli känt om den marginalisering afrosvenskar utsätts för, både dess omfattning och karaktär liksom dess orsaker och effekter.

Se över SCB:s befolkningsstatistik för att bättre kunna mäta afrosvenskars utsatthet. I dag bygger statistiken enbart på födelseland, men migrationsaspekten är inte alltid central när afrosvenskar utsätts för hatbrott och diskriminering. Den som bedöms efter sin hudfärg kan vara född i subsahariska Afrika, i Sverige eller i vilket annat land som helst. Det handlar om ta fram en statistik som är mer differentierad och inte bara har fokus på utlandsfödda utan också inkluderar födda i Sverige med en eller två föräldrar från subsahariska Afrika liksom adopterade vilka i dag ofta utelämnas. En möjlig modell är befolkningsstatistiken i länder som Kanada och Storbritannien, där självidentifikation praktiseras och där kategorier kontinuerligt uppdateras i dialog med representanter från de berörda grupperna. Det är också vad som förordas i DO:s rapport Statistikens roll i arbetet mot diskriminering (rapport 5:2012).

Initiera en bred folkbildningsinsats om afrofobi som syftar till att öka kunskapen om Sveriges roll i den transatlantiska slavhandeln och i utvecklingen av rastänkandet samt hur denna historia knyter an till dagens diskriminering av afrosvenskar. Detta ser vi som en uppgift för regeringen.

Höj ersättningsnivån vid diskriminering till en mer avskräckande nivå i enlighet med vad EU:s rasdirektiv och FN:s rasdiskrimineringskommitté rekommenderar.

Förespråka och praktisera positiv särbehandling i samma utsträckning som det för närvarande görs utifrån kön, exempelvis vid tjänstetillsättningar hos myndigheter, som ett sätt att motverka marginaliseringen av afrosvenskar i det svenska samhället.