Varje dag går över 17.000 doktorander till laboratorier, seminarierum, bibliotek och arbetsrum. En forskarutbildning tar cirka 4–5 år och kostar Sverige totalt minst tio miljarder årligen. Att en nationell och individuell kraftsamling av den här storleken ska leda någon vart är självklart. Likaså är värdet för en nation av att ha en god forskningskropp stor för välfärd och tillväxt.

Svenskt Näringsliv har nyligen gett sig in i debatten om den svenska forskarutbildningen (DN.se/debatt 24/2) utifrån en egen rapport som baseras på en omfattande datainsamling från nyligen disputerade kring just nyttofrågan. Svenskt Näringsliv missar dock att reda ut frågan då man i rapporten slirar på begreppen och gör en tveksam analys. I stället har opinionsarbetet fått springa före och påverka slutsatserna vilket försvårar en sund diskussion.

Från rapporten kan konstateras att 93 procent av alla avhandlingar leder till citerade vetenskapliga publikationer, 97 procent av de disputerade har arbete och nära 90 procent av de disputerade anser att deras nuvarande jobb åtminstone motsvarar deras höga kvalifikationsnivå. Sammantaget ett utmärkt resultat. Svenskt Näringsliv är dock inte nöjda. Med oklar metodik – vi har utan framgång bett att få tillgång till rådata för att utföra kompletterande statistik analys – väljer man att gå till angrepp mot forskningens samhällsnytta.

Av naturliga skäl är tillväxt huvudtemat för rapporten, och redan från första sidan är det underförstått att en forskarutbildning som inte leder till tillväxt är en omotiverad kostnad för samhället. Intressant nog ägnas dock inte ett ord i rapporten åt en diskussion kring vilka faktorer som leder till tillväxt. I stället är huvudpoängen i rapporten att en bristande koppling mellan akademi och näringsliv leder till att förhållandevis lite samhällsnytta kommer ur forskarutbildningen.

Svenskt Näringslivs syn på samhällsnytta är väldigt snäv – det som mäts är patent, kommersialisering av varor och tjänster samt jobb. Men samhällsnytta och vad som ger tillväxt i samhället är ett mycket större begrepp än vad som kan mätas i hur många patent eller företag som enskilda doktorander producerar. Exempelvis arbetar många disputerade från den samhällsvetenskapliga fakulteten inom statlig sektor där de höjer produktiviteten och på så sätt bidrar till tillväxten. Det kan handla om att tillämpa sin forskning på områden såsom penningpolitik, organisation, eller utrikespolitisk analys. Doktorer inom juridik arbetar på liknande sätt inom rättsväsendet med att höja rättsäkerheten eller möjliggöra för bättre skydd av idéer och innovationer. Genom sådana arbeten förbättras Sveriges administration och institutioner, faktorer som visats bidra starkt till tillväxten i ett land.

Svenskt Näringsliv underskattar också antalet produkter som forskarutbildningen skapar. Då en doktorand i humaniora, exempelvis historia, skriver en bok som ger oss större förståelse för vårt samhälles bakgrund är detta visserligen en produkt, men inte i det hänseende som Svenskt Näringsliv menar. Den mer övergripande samhällsnyttan av att vi får mer kunskap om hur människor fungerar, vår historia och språk och många andra områden inom humaniora går överhuvudtaget inte att mäta i de här termerna. Även grundforskning inom naturvetenskap och medicin kräver ofta lång tid och är till sin karaktär sådan att inga patent eller produkter kan garanteras – samtidigt är den en förutsättning för de upptäckter och resultat som ger såväl nobelpris som nya mediciner och behandlingar.

Trots detta kan det naturligtvis vara mycket intressant att studera hur företagskontakter och samarbeten påverkar forskarutbildningen och forskarens framtid och se hur stor del av sådan forskning som leder till patent och nya företag. Men för att göra det måste man studera de forskningsgrenar där det överhuvudtaget är aktuellt. I rapporten har Svenskt Näringsliv mätt antalet patent i relation till hela forskarutbildningen - men eftersom antalet patent inom en lång rad forskningsområden av naturliga skäl är noll, säger siffrorna ingenting om hur stor del av den patentrelevanta forskningen som leder till patent. Hade undersökningen koncentrerat sig på den, i stället för att förutsätta att företagande och patent ser likadana ut för jurister, antropologer och experimentella kärnfysiker som för tekniska ämnen hade rapporten gett ett helt annat underlag för diskussion.

Som nybakade forskare och doktorander inom olika forskningsfält är vi också intresserade av att stärka forskningens samhällsrelevans och inte minst kopplingen mellan forskning och det övriga arbetslivet. Det är avgörande för såväl forskning som samhällsutveckling, liksom för den enskilde forskaren, att det inte är vattentäta skott mellan akademien och samhället. Det är också centralt för allmänhetens förtroende och vilja att finansiera forskning att den ska uppfattas komma samhället till nytta på olika sätt.

Det är bra att under forskarutbildning sprida sina resultat ut i samhället på fler sätt än att delta i samhällsdebatt eller skriva populärvetenskap. Det som i dag kallas för den tredje uppgiften, utåtriktad och uppsökande verksamhet, kan vara för snävt definierad. Över samtliga vetenskapsområden behöver forskarutbildningen betona värdet av kopplingen mellan akademi och samhället i övrigt. Ett tätare samarbete mellan universitet och näringslivet skulle kanske också kunna öppna näringslivets ögon för värdet i många utbildningar som i dag inte värderas tillräckligt högt på arbetsmarknaden.

Tyvärr kan vi konstatera att Svenskt Näringsliv genom upprepat slarv låter frågan om samhällsnyttan av forskarutbildningen drivas av en kortsiktig politiserad agenda i stället för att utredas ordentligt. Som vetenskapare ställer vi högre krav än så och ser fram mot en mer informerad diskussion iämnet.

Mattias Wiggberg
doktor i informationsteknologi
Marta Axner
doktorand i religionssociologi, ordförande Uppsala Studentkårs Doktorandnämnd
Odd Runevall
doktorand i fysik, ordförande för Sveriges Förenade Studentkårers Doktorandkommitté