Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Samhällsvetare bryr sig för litet om forskningens värde”

Den krassa verkligheten är dock att mycket forskning mynnar ut i ett hav av texter som aldrig blir lästa av någon. Majoriteten av det som publiceras kommer enbart i bästa fall en handfull ”experter” att läsa och citera, skriver artikelförfattarna.
Den krassa verkligheten är dock att mycket forskning mynnar ut i ett hav av texter som aldrig blir lästa av någon. Majoriteten av det som publiceras kommer enbart i bästa fall en handfull ”experter” att läsa och citera, skriver artikelförfattarna. Foto: Berit Roald TT

Det svenska forskarsamfundet måste engagera sig i frågor som har med relevans och mening att göra vid granskning och utvärdering. ”So what?” är inte en fråga som nervöst ska tillfogas på slutet av ett seminarium. Det är den första frågan man bör ställa, skriver forskarna Mats Alvesson och Roland Paulsen.

Aldrig förr i mänsklighetens historia har så många skrivit så mycket med så lite att säga till så få.” Dessa ord, levererade av en av de undertecknade på en akademisk konferens, rev ner spontana applåder från en publik på cirka 400 forskare. Universitetsvärldens press på att publicera mycket snarare än bra tillhör en av de internt mest debatterade frågorna i dag. Vad vi ser är ett publiceringsraseri av episka mått. Med mer än 50 miljoner vetenskapliga artiklar i omlopp växer summan med cirka 2 miljoner per år, samtidigt som de vetenskapliga tidskrifterna växer med 200–300 per år. Speglar denna tillväxt en reell vetenskaplig progression och upplysning eller finns här andra faktorer som samspelar?

I vår senaste bok, Return to Meaning (Oxford University Press), riktar vi denna fråga till den samhällsvetenskap vi själva verkar inom. Frågan kan formuleras i krassa nyttotermer: Har de senaste 30 årens företagsekonomisk forskning lett till någon förbättring av näringslivet? Har den allt tätare examinationen av doktorer i pedagogik bidragit till förbättrade skolresultat? Den kan också formuleras mer existentiellt: I hur hög grad hjälper samhällsvetenskapen allmänheten att förstå sin tid och de samhällsproblem vi står inför?

Utvärdera samhällsvetenskapliga institutioner utifrån vad de åstadkommer som har ett kombinerat vetenskapligt och samhälleligt värde, och som kan tänkas läsas och påverka folk utanför det egna lilla forskarskrå som de flesta är inriktade på.

Tyvärr har det svenska forskarsamfundet inte tagit dessa frågor på tillräckligt stort allvar. Medan debatten går het i engelskspråkiga länder tycks svenska forskare fortfarande betrakta publicering i internationella sammanhang som något alltigenom gott. Om kvalitet på forskningen alls diskuteras sker det i relation till hur högt rankad en tidskrift är eller hur många citeringar som erhålls.

En särskilt problematisk effekt av dessa kvantitativa kvalitetsmått är att forskningens sociala relevans och mening tenderar att stå tillbaka. Särskilt inom samhällsvetenskapen är detta att beklaga då den behandlar en föränderlig entitet (samhället) som i sig kan förändras beroende på vilken kunskap som produceras. För att sådan samverkan ska äga rum måste denna kunskap vara angelägen för fler än de närmast sörjande i det egna lilla forskningsfältet. Att fråga vad en studie tjänar till, om den på något väsentligt vis bidrar till vår kunskap om samhället, det mänskliga och de sociala problem vi står inför, kan i såväl seminariesammanhang som under examination upplevas som aggressivt. ”So what?” är en betydligt känsligare fråga än ”hur stor är generaliserbarheten?” eller vilken annan metodfråga som helst.

Det institutionaliserade tillvägagångssättet för att slippa bemöta frågor om mening och relevans är att ägna sig åt så kallad ”gap-spotting”. Detta kan till exempel innebära att forskaren säger att ”ingen har tidigare ägnat sig åt att studera läroplaner för svenska grundskolan mellan 1993 och 2015 utifrån Judith Butler och Michel Foucaults subjektivitetsteori”. Med liknande avsmalningar kan man säga att det finns ett ”gap i litteraturen”. Men måste alla sådana ”gap” fyllas? En vanlig inställning är att man inte kan veta om en studie kommer att utgöra en värdefull pusselbit i den vetenskapliga kartläggningen av det mänskliga. Vad som i dag ter sig betydelselöst kan i framtiden visa sig spela stor roll, tröstar många sig med.

Den krassa verkligheten är dock att mycket forskning mynnar ut i ett hav av texter som aldrig blir lästa av någon. Majoriteten av det som publiceras kommer enbart i bästa fall en handfull ”experter” att läsa och citera. De bibliometriska analyser som gjorts visar även att en tredjedel av samhällsvetenskapliga artiklar förblir komplett orefererade efter fem år (även av författarna själva). Detta betyder inte nödvändigtvis att forskningen är meningslös. Däremot indikerar det att få finner det värt att referera till den.

Det pågår förstås samhällsvetenskaplig forskning med stor social relevans och som, den vetenskapliga artikelns stela format till trots, kommuniceras engagerande och tillgängligt. Ett särskilt försvårande problem är att även sådan forskning stöter på en institutionaliserad meningslöshet som har att göra med att den breda allmänheten inte kan ta del av den då de flesta saknar tillgång till universitetsbibliotekens prenumerationer.

Här ser vi en dubbel blåsning av allmänheten. Först tar tidskrifterna och förlagen emot text baserad på skattefinansierad forskning. Denna text redigeras och granskas allt som oftast av forskare i tjänsten. Därefter köper staten tillbaka denna text via universitetsbiblioteken. Detta kan ibland ta sig groteska uttryck, som när större förlag efter en smärre redigering, säljer inbundna monografier för pris kring tusen kronor och kallt räknar med att några bibliotek ska köpa in dem.

Vi menar att alla forskare som deltar i detta maskineri har ett individuellt ansvar som inte bara begränsar sig till cynism och kritik i privata sammanhang utan som också fordrar motstånd i handling. Samtidigt ser vi ett stort behov av att reformera styrningen av forskningsmedel. Det må vara hänt att utvecklingen mot ”publish or perish” är att föredra framför det (ännu mer) nepotistiska system som tidigare dominerade. Men det ursäktar inte vår tids fokus på kvantitet och en stor överproduktion av forskningstexter med ringa samhällelig relevans eller värde.

Ett sätt att, inom ramen för vår tids utvärderingshets, motverka en snäv fokusering på kvantitet, inomvetenskaplig fokusering och journalfetischism vore att komplettera med utvärdering av samhällsvetenskapliga institutioner utifrån vad de åstadkommer som har ett kombinerat vetenskapligt och samhälleligt värde, och som kan tänkas läsas och påverka folk utanför det egna lilla forskarskrå som de flesta är inriktade på. Låt alla institutioner välja ut, beroende på storlek, fem till tio publikationer var femte år och sänd in dessa för bedömning av oberoende experter där såväl kvalificerade akademiker som representanter för världen utanför kan ingå. Eventuellt kan man ta hänsyn till förutsättningarna; universitet och högskolor kan exempelvis jämföras för sig och man kan även jämföra utifrån fördelade forskningsmedel. Jämförelser kunde medföra publik uppmärksamhet som ett sätt att stimulera förbättring alternativt att forskningspengarna riskerar att sina för de som har svaga resultat, jämfört med andra inom ämnet.

Utöver detta vill vi vädja till det moraliska ansvar som det svenska forskarsamfundet har för att engagera sig i den debatt som pågår internationellt och för att inte väja för frågor som har med relevans och mening att göra vid granskning och utvärdering. ”So what?” är inte en fråga som nervöst ska tillfogas på slutet av ett seminarium för att enkelt avfärdas med att det finns ett gap i litteraturen. ”So what?” är den första frågan man bör ställa, innan metodfrågor alls avhandlas.

Det finns förvisso de som tjänar på det rådande systemet – vi tillhör själva denna kategori – men oavsett individuella intressen borde fler kunna erkänna att vi just nu har ett system som uppmuntrar till textinflation och, för det stora flertalet, irrelevant samhällsforskning.

DN Debatt. 10 september 2017

Debattartikel

Mats Alvesson, professor i företagsekonomi, Lunds universitet och Roland Paulsen, docent i sociologi, Lunds universitet:
”Samhällsvetare bryr sig för litet om forskningens värde”

Repliker

Christer Fritzell, professor em i pedagogik:
”Grova generaliseringar och insinuanta vinklingar”

Gustaf Nelhans, fil dr i vetenskapsteori och universitetslektor i biblioteks- och informationsvetenskap vid högskolan i Borås:
”Lösningsförslagen har redan genomförts”

Företrädare för Effektiv altruism:
”Viktigt att definiera vad värdefull forskning är”

Mats Alvesson och Roland Paulsen:
”Bra samhällsvetenskap är kreativ och inopportun”

Läs fler artiklar på DN Debatt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på DN Debatt och Insidan. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpligar.