Att tro att sammanslagningar ska lösa ett komplext problem, och därför spela ett parti svälta räv med lärosätena, är inte vägen att gå. Är det något vi inte har råd med så är det att utse en hel studentgeneration till försökskaniner för ett experiment med oförutsägbara resultat, skriver Sveriges förenade studentkårer i en replik.
Måndagen 24 oktober hände det vi väntat på – utbildningsminister Jan Björklund lade på DN Debatt korten på bordet gällande sin ambition för det svenska utbildningslandskapet. Genom så kallade frivilliga sammanslagningar mellan lärosäten ska hög kvalitet uppnås inom så väl grundutbildning som inom forskning. Enligt Sveriges förenade studentkårer, SFS, är det här inte en lösning på problemet med låg kvalitet i utbildningen, snarare är det Björklunds sätt att ikläda sig skygglappar och hoppas på det bästa.
För att öka och bredda deltagandet i den högre utbildningen har den svenska högskolan med tiden byggts ut och därigenom har ett brett och varierat utbildningsutbud kunnat säkras över hela landet. SFS ser detta som viktigt, både för att kunna tillgodose arbetsmarknadens behov och för att säkerställa allas lika möjlighet att ta del av den högre utbildningen. Utbildningsminister Jan Björklund vill nu backa bandet. Han drar ner på antalet platser i högskolan samt uttrycker en önskan om att mindre lärosäten runt om i landet ska bilda filialer till de större. Anledningen är bland annat tron på att detta skulle öka grundutbildningens forskningsanknytning. Att hoppas att sammanslagningar ska leda till hög utbildningskvalitet är dock att låta ogrundade spekulationer och kortsiktiga strategier styra högskolepolitiken.
Utbildningsministern tycks även tro att högkvalitativ forskning per automatik genererar högkvalitativ utbildning. Det stämmer inte. Högskolornas engagemang i att bedriva forskning är förvisso nödvändigt för utbildning i världsklass och för att Sverige ska stå sig i den internationella konkurrensen – dock är forskning inte det enda måttet för hög kvalitet. Faktum är att exempelvis Karolinska institutet, som Björklund omnämner som ett av de lärosäten som bedriver högkvalitativ forskning, för ett par år sedan förlorade sitt tillstånd att utfärda sjuksköterskeexamen då utbildningen helt enkelt inte höll tillräckligt hög kvalitet. KI fick tillbaka sitt examenstillstånd så småningom men fallet utgör ett tydligt exempel på att högkvalitativ forskning inte i sig leder till högkvalitativ utbildning. Det är dags för Björklund att ta av sig skygglapparna och inse att det inte går att spara sig till en högskola av hög kvalitet. SFS efterfrågar satsningar vilka ger lärosätena de goda förutsättningar som behövs för att de ska kunna leverera vad som efterfrågas – en utbildning av hög kvalitet.
Björklunds taktik att främst basera högskolepolitiken på de närmaste årens demografiska utveckling tar ut honom på tunn is. Förutom att han inte beaktar faktumet att demografin fluktuerar över tid underlåter Björklund att ta hänsyn till att den svenska nybörjarstudenten inte endast är 19-åringen som just tagit studenten. Sverige har en heterogen studentpopulation med studenter från ett stort åldersspann. De har varierad bakgrund och olika erfarenheter, vilka alla är lika viktiga att ta till vara. Att studentpopulationen speglar samhället gör att utbildningen, genom tillförandet av olika perspektiv, blir bättre och att studenterna rustas för det samhälle de ska verka i. Därför är lika möjligheter för alla att ta sig in i den högre utbildningen inte endast en fråga om rättighet och rättvisa, det är lika mycket en fråga om samhällsekonomisk lönsamhet och därigenom om landets tillväxt. Att Sverige har en välutbildad befolkning är med andra ord inte endast en utbildningsfråga, det är en fråga för samhället i stort. Ett brett och varierat utbildningsutbud i hela landet är en oerhört viktig faktor i sammanhanget och detta riskeras i och med den förda politiken.
Hur många självständiga högskoleenheter Sverige ska ha lämnar vi därhän. Vad vi däremot inte kan förbise är vikten av hög kvalitet i högre utbildning. Att all utbildning ska hålla en hög kvalitet är SFS ense med Björklund om. Vi menar dock att vägen dit inte går genom att omfördela resurser eller genom att ge partiell autonomi i kombination med tydliga pekpinnar. Att tro att sammanslagningar ska lösa ett komplext problem, och därför spela ett parti svälta räv med lärosätena, är inte vägen att gå. Är det något vi inte har råd med så är det att utse en hel studentgeneration till försökskaniner för ett experiment med oförutsägbara resultat.
Camilla Georgsson,
ordförande SFS - Sveriges förenade studentkårer
Sabine Pettersson,
vice ordförande SFS - Sveriges förenade studentkårer