Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Sämre läsförståelse naturlig följd av nya digitalsamhället”

Förbisett faktum. Ungas fritid präglas allt mindre av läsning. En 15-åring ligger i snitt 875 timmar efter tidigare generationer i fritidsläsning. Vi måste fråga oss hur skolan ska samspela med digitaliseringen och inte hasta fram reformer innan vi säkert vet varför resultaten sjunker, skriver medieforskaren Dino Viscovi.

Debatten om svenska elevers sjunkande resultat i Pisas läsförståelsetest har blivit en långkörare. Märkligt nog har ett uppenbart faktum ännu inte belysts, nämligen att vår digitaliserade medievardag gör att ungas fritid allt mindre präglas av läsning. Den läsande familjen har blivit den surfande familjen, och detta har rimligtvis fått konsekvenser för ungas läsutveckling.

Inom barn- och ungdomsidrotten har man länge varit medveten om de skilda förutsättningarna för träning och prestation i dag jämfört med för tjugo år sedan. Unga är fortfarande intresserade av idrott och deltar i träningar och tävlingar med entusiasm. Däremot har aktiviteterna mellan de organiserade momenten – spontanidrottandet på skolgårdar och i bostadsområden – avtagit. Detta påverkar naturligtvis prestationerna. Det tar, om inte annat, längre tid att utvecklas om man inte också leker och provar sig fram på egen hand.

Den här insikten måste vi ta med oss till skolan när vi ska tolka de försämrade resultaten i Pisas läsförståelsetest. För att bli en god läsare av skriven text räcker det nämligen inte att delta i skolundervisningen, läxor inkluderade. Fritiden måste också användas till läsning för nöjets och det egna intressets skull. Men i likhet med spontanidrottandet har fritidsläsningen stegvis minskat i omfattning, framför allt från millennieskiftet och framåt (se tabellen intill), just samma period som de svenska hushållen på allvar digitaliseras. Det mesta tyder på att lästiden halverats på tjugo år, vilket rimligtvis har haft betydelse för hur läsfärdigheterna utvecklats hos barn och unga.

Tidigare generationer var sannolikt inte mer begåvade eller disciplinerade än dagens, däremot såg medievardagen annorlunda ut. Över 80 procent av hushållen hade i mitten av 1970-talet en prenumererad morgontidning, som dessutom kompletterades med kvällstidning några gånger i veckan. Veckotidningarna var storsäljare med en sammanlagd årsupplaga på nära 200 miljoner, liksom serietidningarna med 30–40 miljoner. Vi bör också påminna oss om den kommersiella kommunikationen: alla kataloger från Ellos, ABU eller Hobbex. I många hushåll var detta viktig och angelägen läsning. Kort sagt, ända fram till 1990-talets mitt växte svenska barn och ungdomar upp i en skriftlig kultur där läsning av text på papper – de förmågor som Pisatestet mäter – praktiserades dagligen och på olika sätt.

Tidigare generationers läsfärdigheter kan inte bara förklaras av ett fungerande skolsystem. 40 timmars arbetsvecka och en hög levnadsstandard gjorde en aktiv fritid möjlig, och hyggliga löner gjorde att en marknad kunde utvecklas så att nära nog alla hushåll fick möjlighet att hålla sig med tidningar och böcker. De som växt upp under efterkrigstiden har därför fått omfattande lästräning. I skolan knäcktes läskoden, och med systematisk undervisning höjdes nivåerna undan för undan. Parat med detta lästes ”onyttiga” saker som Min Häst eller Buster utan att någon egentligen tänkte på hur nyttigt det var. Häri ligger en viktig del av framgångskonceptet för det svenska samhället, där skolan utgjorde en central faktor, men inte den enda. I Finland har forskare för övrigt anfört just den utbredda tidningsläsningen som en bidragande orsak till finska elevers ännu goda resultat.

Alla som i dag har kontakt med skolungdomar kan se att mycket är annorlunda. Den digitala tekniken, datorer, smarta telefoner och surfplattor har blivit självklara inslag i fritiden, vilket inverkar på såväl spontanidrottandet som spontanläsningen. Närmare 90 procent av elvaåringarna använder internet dagligen. Bland 9–14–åringarna, som i genomsnitt använder internet två timmar varje dag, dominerar spel, filmer och sociala nätverksmedier, medan dagspressen kommer långt ner i prioriteringen. Vartannat barn växer upp i hem utan prenumererad morgontidning.

Den digitala kulturen innehåller självfallet en hel del läsning. Men inte sällan är den av annat slag: vi tenderar att förhålla oss mera översiktligt och selektivt när informationen är omfattande. Med datorn och internet tränar vi därför delvis andra förmågor än dem som mäts i Pisa.

Sett över en längre period är det förmodligen ingen överdrift att anta att tiden för fritidsläsning halverats. Stipulerar vi att lästiden gått från någon timme om dagen till en halvtimme, alltså från cirka 350 timmar om året till 175, betyder det att en genomsnittlig 15-åring 2014 ligger 875 timmar efter tidigare generationer och att många av dagens studenter saknar åtminstone tusen timmar spontanläsning när de skriver in sig vid universiteten.

Förändringen är inget att förvånas över. Både stat och marknad har satsat åtskilliga miljarder på att digitalisera arbetsliv, hem och skola och att göra Sverige till en ledande it-nation. När nu våra barn anpassar sig och bejakar detta, och därmed tillhör världens mest högfrekventa användare, kan allt inte längre vara som förut. Unga skaffar sig i stället nya färdigheter. De får en bredare och mera mångfacetterad litteracitet än den som Pisatesten fångar – inte minst producerar de mer ljud, bild och skriven text än tidigare generationer.

Till den förändrade situationen kan vi förhålla oss på olika sätt. Vi kan fördöma den, alternativt vara nöjda med den. Mera rimligt ter det sig att med befintlig och ny forskning närmare ta reda på vad som sker: med precision och i detalj undersöka vad unga faktiskt lär sig och vad de inte lär sig i sin medievardag. Slutligen måste vi värdera detta, och fråga oss hur skolan dels ska komplettera, dels ska samspela med digitaliseringen, som ju pågår alldeles oavsett vad vi gör med skolan. Personligen anser jag att traditionella skriv- och läskompetenser är fortsatt viktiga. Men vi bör inse att med förändrade medievanor och de nya och mera omfattande krav digitaliseringen ställer kommer det att ta längre tid för framtidens elever att bli drivna läsare.

Under alla förhållanden kan vi inte genomföra oöverlagda och känslomässigt präglade reformer innan vi har en klar bild över orsaken till de sjunkande Pisaresultaten. Och för en medieforskare förefaller den förändrade medievardagen som ett uppslag det är svårt att bortse ifrån.

Andel unga läsare

Ålder 9–14 år, en genomsnittlig dag, procent:
Media 1980     1999    2013
Morgontidning     41     36    21
Kvällstidning     25    19    9
Serietidning    57    –    –
Vecko-/    28    29    19
månadstidning
Special-/    10    10    2
facktidskrift
Bok        50    62    53
Källa: Mediebarometer 1980–2013. Mätmetoderna har varierat; direkta jämförelser bör göras försiktigt. Dock finns en klar tendens. Obs: Mätvärden för tecknade serier saknas då detta läsande nära på upphört bland yngre. I bokläsning ingår numera även ljudböcker. I tidningsläsning är onlineläsning inräknad.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.