DN Debatt

”Samsyn ska rädda den svenska sjöfartens framtid”

Nationellt intresse. Sveriges utrikeshandel är extremt beroende av sjöfarten. Det är därför viktigt att den inte enbart styrs av utländska intressen. Om regeringen ser över skatter, ­lagar och avgifter så är vi redo att ta vårt ansvar för utvecklingen av svensk sjöfart genom vårt verktyg – kollektivavtalet, skriver fyra företrädare för den svenska sjöfartsnäringen.

Vi, sjöarbetsmarknadens parter, inser att vi drivs av olika ­intressen och ofta har helt olika åsikter om hur sjöfartsnäringen organiseras, men i gemensamma överläggningar har vi nu enats om tre huvudpunkter som är helt av­görande för den svenska sjöfartens framtid. Vi vill ta ansvar för den svenska sjöfarten och hjälpa regeringen att utforma det handlings­program för den svenska sjöfartsnäringen som den håller på att utforma.

Den svenska sjöfartskompetensen är ett fundamentalt nationellt intresse för Sverige. Vi har Europas längsta kuststräcka och en utrikeshandel som är extremt beroende av sjöfarten. Det är därför viktigt att Sverige har möjlighet att påverka sektorn och att den inte enbart styrs av utländska intressen. Som ­nation har vi också bundit oss till att driva en rad viktiga internationella frågor inom FN:s olika organ som till exempel IMO och ILO samt att Sverige också behöver vara solidariskt med EU:s ambitioner att inte tappa inflytande över den internationella sjöfarten. För att kunna medverka i det internationella arbetet måste det finnas en handelsflotta med svensk flagg.

För att bygga upp en konkurrenskraftig och hållbar svensk sjöfart och på så sätt kunna bli ett föregångsland inom den internationella sjö­farten föreslår vi att regeringen tar med följande tre huvudpunkter i sitt handlingsprogram:

• Nyttja möjligheterna till att bevara och skapa jobb inom sjöfartsnäringen. Sverige anlöps dagligen av flera hundra lastfartyg och färjor (109.000 anlöp om året). Endast en bråkdel av dessa är svenska. Det finns inget som säger att inte en väsentligt större andel av alla dessa fartyg kunde vara svenskflaggade med en stor andel svensk sjöpersonal sysselsatt ombord. I motsats till de flesta andra arbetstagare i Sverige kan en ombordanställd person bosätta sig på valfri ort. Det gör att den svenska sjöpersonalen är spridd över hela landet, inte sällan långt bortom tätorterna. De sjöfartsanställda bidrar på så vis till boende på platser som annars varit avfolkningsbygder. Regeringens insats här är att inte förändra sjöfartsstödet, utan låta det vara organiserat på samma sätt som i dag.

• Förändringar av lagar och föreskrifter. Svensk sjöfart har goda möjligheter till en hälsosam utveckling om Sverige fullt ut tillvaratar de möjligheter som ligger inom ramen för EU:s State Aid Guidelines och därigenom uppfyller intentionerna i EU:s sjöfartspolitiska program. Det behövs därför förändringar inom lagstiftning och tillämpningsföreskrifter för att åstadkomma ett trendskifte och en positiv tillväxt. Dessa gäller främst ett införande av tonnageskatt, men också kostnads- och konkurrens­utjämning med anledning av de nya svavelreglerna och andra ­kommande miljöregler. Dessutom behöver allmänna avgiftsläget för registrering, inspektion, tillsyn, farledsavgifter och behörigheter förändras. I dag ligger det alldeles för högt i Sverige i jämförelse med andra länder i närområdet. Även inkomstskattelagen och socialförsäkringsbalken behöver förändras.

• Kollektivavtalslösningar. Om regeringen kan bidra med en proposition inom skatteområdet är vi redo att ta vårt ansvar för utvecklingen genom det verktyg vi har – kollektivavtalet. Det gäller i första hand ansvaret att fastställa en nivå för bemanningskostnaderna som ger den svenska sjöfartsnäringen förutsättningar att konkurrera, särskilt med fartyg som är ­flaggade i Sverige med den kvalitetsstämpel detta medför. Vi ser flera möjligheter att kunna vidareutveckla den modell som vi nu använder, till exempel med så kallat TAP-avtal för att sänka rederiernas personalkostnader. Även sjöarbetskonventionen skulle kunna genomföras i svensk rätt genom en förändring i socialförsäkringsbalken i kombination med kollektivavtal, vilket skulle öppna en arbetsmarknad som annars är stängd för svenska sjömän.

För att Sverige ska bli en framstående sjöfarts­nation krävs att hela näringen tillsammans med riksdag och regering har en gemensam samsyn kring vilken grund näringen ska vila på och vilka villkor som ska gälla. Vi är beredda att i samförstånd bidra och medverka till positiva lösningar med de samlade resurser som vi har tillgängliga.

Anders Boman, ordförande Sveriges redareförening
Christer Bruzelius, ordförande Sjöfartens ­arbetsgivareförbund
Christer Themnér, vd Sjöbefälsföreningen
Tomas Abrahamsson, vice förbundsordförande Seko

Svensk sjöfart

Mer än 80 procent av Sveriges handel går via sjöfarten. De senaste fyra åren har 98 handelsfartyg flaggats ut till främst nord­europeiska länder som Danmark, Färöarna och Finland.
Handelsflottan har halverats. Nu återstår:
• 78 svenskflaggade lastfartyg i fjärrfart
• 34 svenskflaggade färjor och kombinerade last- och passagerarfartyg (RoPax)
• På dessa fartyg arbetar knappt 7.000 sjömän
Minst 15 svenskflaggade fartyg flaggas ut inom de närmaste månaderna.
Det svenska sjöfartsklustret sysselsätter cirka 105.000 personer över hela landet. Av dessa arbetar 7.000 till sjöss, cirka 4.000 på rederikontor och skeppsmäklerier, 5.000 i hamnarna och resten i olika stödtjänster till sjöfarten. Sedan 2009 har 5.000 arbets­tillfällen i handelsflottan samt många säsongsjobb försvunnit.
En stor färja sysselsätter drygt 350 personer ombord och på land. Ett så kallat ropax­fartyg sysselsätter 80 sjöfartsanställda och rederi­tjänstemän. Ett lastfartyg har i snitt cirka 40 ombordanställda.