Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”SD växer i brist på visioner hos de sju andra partierna”

Alla riksdagspartier utom SD fokuserar på progressivitet, förändringskraft, normkritik och queer i stället för frågan om hur man skapar trygghet i vardagen, skriver Staffan Werme. Moderaternas ledargarnityr deltog i årets Prideparad.
Alla riksdagspartier utom SD fokuserar på progressivitet, förändringskraft, normkritik och queer i stället för frågan om hur man skapar trygghet i vardagen, skriver Staffan Werme. Moderaternas ledargarnityr deltog i årets Prideparad. Foto: JONATHAN NACKSTRAND

En åttondel lämnas utanför. SD:s idealbild för Sverige – en återgång till ett förflutet som aldrig funnits – är det närmaste en politisk vision något parti kommer i dag. Trots att bilden är falsk ger de andra ingen alternativ framtidsbild, och de förklarar inte varför samhället behöver ändras, skriver Staffan Werme, FP-styrelseledamot.

Sverigedemokraternas framgångar i valet 2014 har skapat en våg av mer eller mindre indignerade inlägg och analyser. Främst fokuseras på partiets invandringsfientliga politik och rasistiska förflutna. Partiets motståndare kräver att övriga partier på något ännu ej klarlagt sätt ska ta upp kampen mot denna politik. Men det är uppenbart att denna ”mot-politik” hackar både vad gäller analys och åtgärder.

Det är ingen tvekan om att SD är ett rasistiskt parti på medlemsnivå. Partiets företrädare bärs ofta av en tro att just en begränsad invandring skapar möjligheter för en bättre utveckling, oavsett om det gäller en avfolkningskommun i Bergslagen eller för Sverige som en tillväxtnation. Denna tro går att motbevisa; fakta efter fakta pekar på att länder som tar emot flyende människor på längre sikt både blir stabilare och rikare. Men invandringskritiken tjänar fler syften. Och här brister de övriga partiernas analyser.

Valrörelsen 2014, liksom de närmast tidigare, karaktäriseras av sju partier som i huvudsak vill administrera ett rådande system något annorlunda. Till och med Vänsterpartiets krav på slopade vinster i välfärden bär mer spår av en administrativ åtgärd än ett tydligt krav på ett annat samhällsbygge. Detta rätt pragmatiska administrerande har sannolikt skapat en trötthet hos stora delar av valmanskåren. Det är inte politikens innehåll som längre bär röstandet. Det är tradition eller en känsla av ett krav på kollektivt ansvarstagande som gör att så många trots allt röstar.

Inget av dessa sju partier har förmått skapa en alternativ bild av vilket deras framtida samhällsbygge är. Inget av partierna har förmått skapa ett ledarskap som proaktivt bär människors drömmar och visioner om en bättre värld för både sig själva och för samhället. Ett pragmatiskt skruvande av reformer skapar inte politiska svallvågor.

SD har i stället medvetet byggt på en annan bild av Sverige. Den må vara hur falsk och felaktig som helst. Men deras bild av ett Sverige som det en gång påståtts vara – lugnt, tryggt, med kärnfamiljen samlad i det egna hemmet – är det närmaste en politisk vision som något riksdagsparti i dag kommer. I den bilden, av ett 1960-tal som aldrig funnits, saknas invandrare. Där finns en normativ konservatism där självskrivna, nedärvda dogmer och normer svetsar människor samman. Där finns en trygghet i en allt mer globaliserad värld som upplevs som ogripbar.

Mot detta står samtliga andra partier. Deras idéer är sprungna ur en helt annan verklighet. De politiska partiernas kärnor tenderar allt mer att vara sprungna ur samma grupptillhörighet. Kärnorden här är knappast konservativ trygghet. I stället: Progressivitet. Ungdomlighet. Förändringskraft. Normkritik. Queer. Och det mediala Sverige, sprunget ur samma kvarter, hänger på.

Här handlar det inte om frågan om hur vardagens trygghet ska skapas eller återskapas. Här blir frågorna i stället om familjer ska få se ut hur som helst, om människor ska benämnas ”hen”, om feminism är en överideologi eller om vem som är mest riktigt normkritisk.

Som två poler förflyttar de sig från varandra. De normkonservativa och de progressiva. De progressiva försitter inte en chans att hävda att de normkonservativa är såväl rasister som homofober och fascister. De normkonservativa tar sitt engagemang ur en upplevelse av utanförskap från den överhet de påstår styr såväl samhälle som politik och medier. Långsamt divergerar de från varandra, allt längre från varandra i såväl förståelse som kommunikation.

För att nå de sverigedemokratiska väljarna måste partierna fundera över sin ideologiska bas, men lika mycket på vilka visioner de förmedlar och den grund på vilken den konkreta politiken vilar. I flera år har jag för mitt parti försökt påpeka behovet av en liberal berättelse som omfamnar mer än kunskapsfokus och ordning och ro. Liberaler är av hävd bra på att förbättra samhället genom att använd de verktyg som står till buds. Men när vår skolpolitik inte kan svara på frågan ”Varför ska jag lära mig” eller ”Vilket samhälle innebär er kunskapspolitik” tappas en viktig dimension. Folkpartiet skulle mycket väl kunna hålla fast vid samtliga de förslag som lagts de senaste åren men komplettera dem med en bild av hur vi ser på framtiden för att de ska bli bättre; för dig, för mig och för de samhällets svagaste vi säger oss värna.

På samma sätt borde vi förhålla oss till progressiviteten. Varför ska normer kritiseras? Vilka normer ska kritiseras? Finns det till och med normer som är goda? Hur kan vi samtidigt kräva att de normer vi menar är nödvändiga i skolan inte ska ifrågasättas, samtidigt som alla andra normer ska göra det? Vilka gemensamma normer krävs för att hålla ihop ett samhälle, en gemenskap, en familj, en människa?

Men dessa frågor ställs inte. Normkritiken har blivit en oifrågasättbar norm. Och så ser vi till och med de tidigare otänkbara strömningarna från Folkpartiet till Sverigedemokraterna.

En vis man har sagt att motsatsen till krig inte är fred. Motsatsen till krig är samtal, samtal med. På samma sätt borde det vara i de politiska striderna. Men med SD ska vi inte tala. Mot dem ska vi debattera. Mot dem ska vi argumentera. Vi vill inte ens försöka förstå den åttondel av svenskarna, eller den fjärdedel av ljusnarsbergarna, som nu visat sig sympatisera med SD. I stället ska de märkas; som rasister, homofober, fascister.

När jag pratar med kvinnan jag bara ytligt känner och förstår att hon röstar på SD ser jag ingen rasist framför mig. Inte heller någon homofob eller fascist. Jag ser en människa som i en tid som hon inte vill, kan eller orkar greppa söker efter något hållbart. Jag ser en människa som i en tid av ständiga förändringar söker efter det fåfängt oförändringsbara. Jag ser en människa som söker efter de normer, dogmer, regler, som skulle klara av att definiera hennes drömmar om ett bättre samhälle, tryggt för de gamla, säkert för barnen. Jag ser en människa som känner sig osedd och ohörd av dem ”där uppe”.

Men vi ger henne inget stöd. Vi berättar inte om vilka normer vi ser som nödvändiga för att hålla ihop samhället. Vi förmedlar inte så hon kan begripa det hur vårt nya, goda samhället, ska se ut så att även hon får plats. Vi lyssnar inte ens på henne när hon talar.

Så faller hon tillbaka till den enda norm som ett parti berättar inte kan ifrågasättas. Svenskheten. Och hotet mot den och det samhälle som hon så innerligt önskar – massinvandringen. Och det får bli hennes trygghet.

Medan den politiska kasten fortsätter sin progressiva vandring in i den normkritiska framtiden, står kvinnan kvar. Och snart är avståndet så stort att det inte ens räcker med att ropa för att nå fram med ett budskap.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.