En perifer politisk subkultur. Så beskriver statsvetaren Marie Demker Sverigedemokraterna i en artikel på DN Debatt (24/5). Efter att ha intervjuat sverigedemokratiska väljare är vi inte lika säkra på att partiet kan viftas bort så lättvindigt. Det sitter redan i hälften av Sveriges kommunfullmäktigeförsamlingar och här nere i Skåne, där vi bor, är partiet det fjärde största. Fortsätter trenden att partiet fördubblas för varje val sitter det snart i Sveriges riksdag.
Marie Demkers glädjande siffror om att toleransen i Sverige som helhet har ökat, att färre svarar ja på frågan om det ”finns för många utlänningar” (36 procent), ändrar inte det faktum att Sverigedemokraterna lyckats skapa sig en stark position i de södra delarna av vårt land. Vi tror heller inte att det är en motsättning. Samma tendens syns i Danmark där Dansk Folkeparti har vuxit samtidigt som danskarna i liknande mätningar uppvisar ökad tolerans. Kanske hänger det ihop? Kanske skapar rentav denna typ av partier ett ökat behov av att markera tolerans hos dess meningsmotståndare?
I dagarna utkommer vår bok ”Fult folk”, i vilken vi intervjuat Sverigedemokratväljare. Vi har suttit ner och pratat om politik och om mycket annat. Om ilska, rädsla och drömmar som aldrig blev av.
Att avfärda den här gruppen tror vi är ett stort misstag. För oss har det blivit tydligt att det inte handlar om en subkultur enbart baserad på hårdföra åsikter, utan att det snarare är en grupp med en tydlig position i det sociala rummet, långt ifrån makten. Enligt statsvetenskaplig forskning är SD:s sympatisörer yngre och fattigare än andra partiers väljare. De har lägre utbildning och få har akademiska poäng. De äger i mindre utsträckning sitt boende och partiet har en större andel väljare som ser sig som arbetare än något annat svenskt parti. De slår Vänsterpartiet och Socialdemokraterna med råge. I alla de kategorier som handlar om status, pengar och makt hamnar de längst ner.
Ingen annan väljargrupp hyser heller lika stor misstro mot politiken. Pseudonymen Siv i vår bok har tappat hoppet. Hon säger att Sverige ramlat isär:
”Jag tycker som jag gör för att jag känner hopplösheten. Jag ser ingen ljusning i samhället längre. Det försvinner jobb. Allting verkar så negativt. Nu med krisen är det ju ännu värre, men även innan den var det negativt. Det är många som mår dåligt. Och alla som söker spänning i narkotika, sprit och trafficking. Det berör mig illa allt det här i samhället. Det är så mycket som har accelererat och man finner ingen ro. Det var så positivt när jag växte upp. Allt gick framåt, allt blomstrade. När politikerna sa saker förut kändes det som om vi var en liten familj, som om Sverige var en helhet.”
Markus Uvell, opinionschef på Svenskt Näringsliv, har i sin bok ”Folkhemspopulismen” och här på DN Debatt (15/4) hävdat att SD-väljarna är mittenväljare och ”som folk är mest”, om än betydligt mer missnöjda. Hans slutsats är att Sverigedemokraterna kan stoppas om vi i Sverige slutar se olikheter som ett problem, slutar se Sverige som ett unikt välfärdsland och slutar drömma om folkhemmet.
Vi tror precis tvärtom. Det länge framgångsrika arbetet med att utjämna ekonomiska klyftor och statusskillnader i Sverige var en starkt bidragande faktor till att en brun nationalism inte kunde få fotfäste. Den har inte haft mycket att hämta i ett land byggt på en nationell stolthet och identitet kring den gemensamma välfärdsstaten – folkhemmet om man så vill. Den nationella stoltheten har varit så nära förknippad med ideal om tolerans och rättvisa att någon utbredd rasism inte fått plats.
Stödet för Sverigedemokraterna tog fart först i kölvattnet på 90-talskrisen. Då rusade klyftorna i väg och det började åter bli skillnad på folk och folk. Nu står vi mitt uppe i en ny ekonomisk kris och arbetslösheten skenar. Därtill har den valfrihetsideologi som präglat 00-talet kommit att dela upp oss än mer och från tidig ålder. Det gäller boende, skolval, föräldrarnas val av förskola åt sina små. De med mindre makt, utbildning och pengar har sämre förutsättningar att göra alla dessa fria val och när segregationen ökar halkar några efter.
Under arbetet med boken har vi sett att valet av Sverigedemokraterna följer ett utpräglat klassmönster. De grupper där SD i dag har starkast stöd är de grupper som relativt sett tappat mark de senaste 20 åren. Det handlar om bland annat industriarbetare och personer med låg utbildning, för vilka globaliseringen oftare innebär ett reellt och direkt hot mot den egna möjligheten till arbete och försörjning. Globaliseringen och valfrihetsideologin levererar en lång rad löften om vad som är möjligt att uppnå, men samtidigt kan det aldrig bli möjligt för alla. När drömmen inte uppfylls faller skulden tillbaka på den enskilde, en skuld som det kan vara frestande att skicka vidare till en än svagare grupp – invandrarna.
Vi tror att man måste lyssna på Sverigedemokraternas väljare, det är långt ifrån samma sak som att acceptera rasism. De här väljarna försvinner inte bara för att den breda majoriteten i enighet tar avstånd från deras parti. Man måste lyssna för att inte klyftan ska öka ytterligare och för att deras berättelser faktiskt kan ge vägledning för framtiden.
Vi är övertygade om att Sverigedemokraterna inte kan samla ihop det Sverige som dess väljare tycker ramlat isär – SD verkar för det motsatta, för ökade spänningar och klyftor. Det är i stället våra riksdagspartier som har potentialen och ansvaret, men frågan är om de har viljan. I sin iver att vinna medelklassväljarna, inte minst i Stockholm, riskerar de att skjuta den här väljargruppen allt längre ifrån sig. Men det är farligt att glömma en grupp som man samtidigt är så angelägen om att fördöma och moralisera över för deras ”fula” val av parti.
Om det är rasismen man vill komma åt är det mer fruktbart att minska klassklyftorna och bekämpa den växande islamofobin i hela samhället, att hålla hårt i idealen om rättvisa och tolerans.
Linnea Nilsson
Emil Schön
journalister och författare
till ”Fult folk” (Karneval förlag)