Det senaste numret av vetenskapstidskriften Nature ägnar sig, lagom till internationella kvinnodagen, helt åt diskrimineringen av kvinnor inom naturvetenskapen. Det är mycket dystert, om än inte särskilt överraskande läsning.

Kvinnor må utgöra omkring hälften av dem i världen som doktorerar i tekniska och naturvetenskapliga ämnen, men högre upp blir de allt mer sällsynta, och i de verkligt inflytelserika positionerna finns de nästan inte alls. Kvinnor sitter inte i några större antal i de kommittéer som delar ut forskningsmedel, de talar inte särskilt ofta på konferenser och de publicerar eller granskar inte så värst mycket i Nature, skriver Nature.

Vi kanske tror att vi i Sverige med vår långa jämställdhetstradition skulle ligga bättre till än andra, men sanningen är ledsamt nog kanske precis tvärtom. Inte minst gäller det IT-sektorn.

Enligt en ny, ännu opublicerad, studie vid Luleå tekniska universitet är det ungefär 23 procent kvinnor i IT-branschen i Sverige, mot 44 procent i Finland. Om man jämför norra Sverige med norra Finland, där förutsättningarna på många sätt rimligen borde vara likvärdiga, är skillnaderna ungefär lika stora.

Vi vet sedan länge att det ser illa ut med könsbalansen i IT-världen. Ett par år i slutet av 90-talet var det lite bättre, men efter kraschen försvann kvinnorna igen och de har inte kommit tillbaka. 1997 var andelen kvinnor 32 procent på högskolans IT-utbildningar, 2010 var den nere i 23 procent.

Minskningen har framför allt skett i informatik, datavetenskap och systemvetenskap där kvinnor i början på 2000-talet tog ut över 40 procent av alla examina, en siffra som 2010 nästan halverats. Bland programmerare är var femte kvinna, i spelbranschen är det så lite som var tionde. På högsta nivå är det som vanligt ännu sämre, bara drygt 7 procent av alla vd:ar i svenska IT-företag är kvinnor.

Varför är det så här? Varför blir det inte bättre? Från politiskt håll har man pratat i decennier om att något måste göras, även internt i branschen finns insikt om att det på sikt är ohållbart att nå ut till konsumenter som till ungefär hälften är kvinnor med så sned könsbalans på insidan.

IT-branschen skriker, i hela EU men också i Sverige, efter utbildad arbetskraft. Enligt EU-kommissionen fattas det en miljon anställda i IT-branschen i Europa, jobb som skulle kunna finnas om det fanns folk som kunde ta dem. Det här är jobb som driver tillväxt, eller, som verkligheten nu ser ut, inte gör det. Om vi i Sverige lyckades minska könsobalansen i intresset för IT-jobben skulle den här bristen enkelt kunna avhjälpas.

Vissa påstår att män och killar helt enkelt är mer intresserade, kanske rentav mer lagda för, teknik och matematik, än kvinnor och tjejer är. Det skulle handla om biologi, inget att göra åt.

Detta motsägs dock av skillnaderna mellan olika länder. I ett naturvetenskapsprov som OECD låter 15-åringar i hela världen göra ser man hur könsskillnaderna varierar dramatiskt. I nordvästra Europa och Nordamerika är pojkar generellt bättre än flickor, medan i såväl Asien som Östeuropa och Mellanöstern gör flickor generellt bättre ifrån sig än pojkar.

I Sverige är flickor lite bättre än pojkar, men skillnaden mellan könen är liten.

Vi vet från annan forskning att förutfattade meningar har stor betydelse för hur pass väl människor gör ifrån sig både i skolan generellt och på prov. Kvinnor som får höra innan ett prov att just kvinnor generellt brukar få sämre resultat klarar uppgifterna långt mindre bra än kvinnor som får höra att provresultaten inte brukar variera med kön.

Samma sak gäller pojkar i skolan, när de får höra att de som pojkar inte antas klara av vissa uppgifter så klarar de dem också sämre. Det framstår inte som särskilt avancerad psykologi, men är viktigt att hålla i minnet.

Att IT-utbildningarna i Turkiet eller Asien lyckas locka 50 procent kvinnor kan alltså bero på att kvinnor där helt enkelt utgår från att IT passar kvinnor. Och att kvinnor här så ofta väljer bort teknik beror inte på kvinnorna, utan på att vi definierar teknik som manligt.

Tänk bara på hur vi talar om till exempel programmering. Vi talar om programmering som logik, som matematik, som byggande, ord som är uttalat maskulint kodade, medan vi mycket mer sällan talar om det som språk, som är feminint kodat, eller som pussel eller mönster, som är mer neutrala begrepp.

När vi tänker oss en programmerare tänker vi inte bara på en man, utan på en väldigt specifik typ av man, en nörd.

Numera försöker man uppvärdera och utvidga nördbegreppet, och en del kvinnor använder det glatt om sig själva, men för väldigt många är det utestängande, både för många män och för nästan alla kvinnor. Det är givetvis ingenting fel i att definiera sig själv som nörd, men man behöver faktiskt inte vara nörd för att vara bra på att programmera.

Att kvinnor väljer bort IT-branschen kan dock vara helt logiskt. Enligt forskning inom projektet Jämväxt 2.0 ser vi att kvinnor som ändå har högre IT-utbildning får sämre utväxling av den i yrkeslivet och att deras kompetens oftare underutnyttjas. Kvinnor som kommer från universiteten till IT-sektorn arbetar oftare som projektledare, medan männen blir utvecklare, och det är från den senare gruppen som cheferna rekryteras.

Först definierar vi alltså IT som manligt och sedan bestraffar vi kvinnor som ändå försöker komma in. Här har branschen ett stort ansvar att bli bättre på att rekrytera och befordra könsblint och att tillvarata kvinnors kompetens.

Samhället har också ett ansvar att försöka vrida på de fördomar vi har om olika sorters kunskap och vilka grupper som har lättare för det ena eller andra. Om vi till exempel inför praktisk programmering, kodslöjd, redan tidigt i skolan kan vi fånga upp flickors intresse innan könsmönstren har hunnit sätta sig alltför hårt. Det i sin tur kan på sikt ändra bilden av vem tekniken är till för, vems röst den för vidare.

För tyvärr räcker det inte att övertyga flickor och kvinnor om att intressera sig för teknik. Det är inte bara en kommunikationsfråga. IT-världen måste granska sin egen, medvetna och omedvetna, sexism, och inse att det inte duger att fortsätta så här.

Jan Gulliksen, professor i Människa-datorinteraktion vid KTH, ordförande i regeringens Digitaliseringskommission