Tingsrättsdomare: Värderingarna när det gäller sexköpsbrott diskuteras kontinuerligt av domarkåren.
I en artikel på DN Debatt den 9/5 gick Katarina Wennstam till hätskt angrepp mot det svenska rättsväsendet och hävdade att kvarlevande unkna attityder, fördomar och ett gammalmodigt synsätt på manlig och kvinnlig sexualitet leder till att män som döms för sexköpsbrott behandlas med silkesvantar och döms till alltför lindriga påföljder. Det framstår som om Katarina Wennstams argumentation huvudsakligen baserar sig på två antaganden, nämligen att sexköpslagen inte fungerar på det sätt som lagstiftaren avsett och att detta beror på att det inom rättsväsendet finns dunkla attityder samt en ovilja att hantera sexköpsbrott enligt lagstiftarens intentioner.
Böter är inte rättsväsendets eget påhitt.
Jag har sedan 2006 arbetat med frågor om människohandel och sexköp och föreläst för ett stort antal domare, åklagare och poliser i frågorna. Jag har också läst de domar som meddelats i svenska domstolar som rört människohandel och sexköp. Den bedömning jag kunnat göra är att lagtillämpningen stämmer väl överens med de intentioner som lagstiftaren gett uttryck för i samband med lagstiftningsarbetet. Sexköpsbrottet har aldrig varit avsett att ge annat än ett bötesstraff. De kvinnor – det rör ju sig huvudsakligen om kvinnor – som sålt sex i prostitution har aldrig varit menade att ses som brottsoffer. Brottet är enligt lagstiftaren inte avsett att vara riktat mot dem. I stället kommer det från lagstiftarens sida klart till uttryck att brottet är riktat mot ett allmänt samhälleligt intresse. Det är liksom koppleri att se som en störande av allmän ordning. Att det bara i enstaka fall dömts ut strängare påföljder än böter har alltså sin förklaring, även om det självklart kan diskuteras om det är en rimlig syn på brottet.
Oavsett det sistnämnda kan det alltså konstateras att det inte är rättsväsendets påfund att döma sexköpare till böter. Katarina Wennstam grundar i den delen inte sin argumentation på fakta och hur verkligheten ser ut, utan lägger ansvaret på ett tendentiöst sätt på rättsväsendet som utmålas som föråldrat, förgubbat och inskränkt.
En mycket stor del av domarna är kvinnor.
Det rättssystem som vi har är inte befolkat av män i övre medelåldern som lever ett världsfrånvänt, konservativt liv som präglas av patriarkala strukturer. Till allra största del är det i dag domare i 40-årsåldern som håller i domarklubban. En mycket stor del av dem är faktiskt kvinnor som är småbarnsföräldrar och lever i samma vardag som andra. Många av oss är dessutom aktiva i att vid sidan av den dömande verksamheten engagera oss i och arbeta mot just frågor om prostitution, människohandel och den problematik som följer med de frågorna.
De fördomar och ålderdomliga tankesätt som Katarina Wennstamn beskriver har jag – förutom i ett fall – inte träffat på när jag föreläst runt om i landet. Jag skulle våga påstå att det pågår en kontinuerlig diskussion inom domarkåren vad gäller värderingar och att vaksamheten är stor mot den typen av avarter som spekuleras kring i Katarina Wennstams artikel. Samma sak gäller också inom åklagarkåren.
Endast en saklig debatt kan föra frågan framåt.
Att föra en debatt kring sexköp, efterfrågans avgörande innebörd och sexköpslagens betydelse är oerhört angelägen. En konstruktiv debatt kan bara vara möjlig om den förs på en saklig nivå som inte går ut på att felaktigt och med grumlig argumentation peka ut syndabockar.
Den enda lösningen är enligt min mening att offentligt diskutera hur sexköp skall bestraffas och hur lagstiftningen kan förbättras. Den diskussionen försvåras av artiklar med den typ av felaktigt förenklad argumentation som Katarina Wennstam för. Sakfrågan försvinner och sökarljuset riktas åt fel håll. Frågan är väl om den som kränks genom ett sexköp vinner på Katarina Wennstams tilltag.
Monica Nebelius
rådman, Malmö tingsrätt