Svensk familjepolitik lyfts ofta fram som en framgångsstrategi för att minska skillnader mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden. Utbyggnaden av barnomsorgen har bidragit till att öka utbudet av kvinnor på arbetsmarknaden och föräldraförsäkringen till att både män och kvinnor kan vara hemma med barnen.
Men tittar vi på arbetsmarknaden ser vi löneskillnader mellan män och kvinnor och en underrepresentation av kvinnor på chefsnivå. Nya forskningsresultat visar att akademikerkvinnors inkomster faller och ligger kvar på en låg nivå flera år efter familjebildningen, medan männens inkomster ökar. Kvinnor bestraffas och män belönas för familjebildningen. Det mönstret är ohållbart på en modern arbetsmarknad.
Det finns många olika sätt att utvärdera effekter av ekonomisk politik i allmänhet och jämställdhetspolitik i synnerhet. Ett sätt är att granska hur inkomster och löner utvecklas för män och kvinnor. Det så kallade könslönegapet ger en bild av kvinnors löner jämfört med männens. Mängder av studier visar att kvinnors löner sedan lång tid tillbaka har varit signifikant lägre än männens. Dessutom är könslönegapet större i toppen av inkomstfördelningen än i botten, vilket visar att det finns ett glastak på arbetsmarknaden, en nivå som kvinnor av oförklarliga skäl har svårt att ta sig igenom.
Ett annat sätt att granska utvecklingen för kvinnor och män är att undersöka vad som händer med inkomster i samband med flytt eller byte av familjförhållanden. En unik svensk studie där Saco har medverkat visar hur inkomster utvecklas för kvinnor och män som antingen lever i ett parförhållande (sambos eller gifta) eller är singlar.
Resultaten visar att högskoleutbildade kvinnor som flyttar till de tre största städerna tjänar mindre på flytten än de män som de flyttar med. Exempelvis har högutbildade män i storstäderna som är gifta med högutbildade kvinnor drygt 18 procent högre inkomster år 1998 än män utanför städerna. Män i storstäder som saknar högskoleutbildning har cirka 10 procent högre inkomster än dem utanför städerna. Kvinnor med eller utan högskoleutbildning har nästan 13 procent högre lön om de bor i städer jämfört med utanför. Vi ser alltså att flytten till storstan är mycket mer lönsam för högutbildade män än för män utan högskoleutbildning, medan det för kvinnor inte spelar någon roll om de har utbildning eller ej. Om ekonomin spelar roll för flytten kan detta tyda på att det är den högskoleutbildade mannens inkomstmöjligheter som främst påverkar flytten till staden.
Män som är gifta eller sambos tjänar mycket mer på att bo i städerna än män som är singlar. Däremot är det ingen större skillnad mellan kvinnor som är gifta eller sambos och kvinnor som är singlar. Ur ett inkomstperspektiv tycks således både familjebildningen och flytten till storstan ha en positiv effekt för män men liten eller till och med negativ effekt för kvinnor.
Ett sätt att granska familjebildningens betydelser är att undersöka inkomster för personer som går ifrån att vara singel till ett parförhållande och personer som bryter upp från förhållanden.
Vi har jämfört kvinnor i städerna som gick från att vara singlar 1990 till att vara gifta eller sambos åren 1993 och 1998 med kvinnor i städerna som var singlar alla dessa år. Före giftermålet eller samboendet hade de drygt 7 procent högre inkomster än singlarna. Men efter giftermålet eller samboendet hade de 4 respektive 8 procent lägre inkomster än singlarna! Mönstret är detsamma för kvinnor som går från singellivet 1990 och 1993 till parlivet 1998. Drygt 6 procent högre lön som singlar, sedan 10 procent lägre lön som gifta eller sambos jämfört med dem som var singlar alla åren.
Det anmärkningsvärda är att resultaten är de omvända för männen. Män som är gifta eller sambos har högre inkomster än singlarna, och när de gifter sig eller blir sambos så stiger inkomsterna signifikant. Inkomsterna ökar snabbare för högskoleutbildade män i par än de gör för män i par som inte har en högskoleutbildning.
Högskoleutbildade män i städerna som lämnade singellivet år 1990 hade drygt 20 procent högre inkomster år 1998 än högskoleutbildade singelmän. För män som saknade högskoleutbildning var inkomsterna drygt 13 procent högre jämfört med singelmän som inte var högskoleutbildade. Siffrorna avser visserligen 1990-talet men mönstren är så extremt olika mellan män och kvinnor att det är svårt att tro att något markant har hänt under 2000-talet. Männen står exempelvis endast för 20,8 procent av föräldrapenningdagarna år 2007 och könslönegapet har inte eliminerats.
Skillnaderna mellan paren och singlarna förstärks när barn inkluderas i analyserna. Sacos egna analyser visar att många karriär- och löneskillnader etableras vid barnafödandet. Andelen heltidsarbetande Saco-anslutna män ligger, oavsett om de har barn eller ej och oavsett barnens ålder, stabilt kring 95 procent. För kvinnor faller den från 88 procent för kvinnor utan barn till knappt 70 procent för kvinnor som har barn i förskoleåldern. Valet av arbetstid har förstås en direkt effekt på lönen och bidrar säkert också till att befordringar och högre befattningar uteblir.
Jämställda löner kräver ett jämställt samhälle. Delad makt och ansvar i arbetslivet kräver rimligen att vi också delar på makt och ansvar i hemmet. Bättre löner i kvinnodominerade akademikeryrken kräver att de som jobbar i dessa yrken får samma möjlighet som i mansdominerade yrken att fritt välja arbetsgivare och att starta eget. Bland Sacos medlemmar var det år 2007 mer än 60 procent av alla privatanställda män i åldersgruppen 30-39 år som tjänade över taket för föräldraförsäkringen. En manlig privatanställd akademiker mellan 35-39 år förlorar i genomsnitt nästan 20.000 kronor per månad (brutto) på att stanna hemma med sina barn.
Ett delat ansvar för hem och barn kan inte bli verklighet så länge föräldraförsäkringen täcker upp en så liten del av inkomstbortfallet för så många män. Samtidigt är det inte helt enkelt att få tag i barnomsorg som är flexibel och tillåter ett karriärpar att jobba över några dagar i veckan. Enda sättet att få vardagen att gå ihop kan då bli att dela upp ansvaret och satsa på en karriär.
De siffror vi presenterar idag visar på den bristande jämställdhetens stora dilemma. Eftersom män tjänar mer än kvinnor är mammor mer lediga än pappor. Eftersom män är mindre lediga än kvinnor satsar arbetsgivarna mer på dem. Och eftersom arbetsgivarna satsar mer på män tjänar de mer.
Omgivningens förväntningar, manligt respektive kvinnligt kodade utbildningar och yrken med vitt skilda löne- och karriärmöjligheter, könslönegap och glastak må var för sig vara övervinnerliga hinder för jämställda möjligheter i akademikerfamiljerna. Tillsammans bildar de ett mycket starkt tryck på män och kvinnor att göra mannens karriär till familjens gemensamma projekt. Om vi vill ge unga män och kvinnor reella möjligheter att satsa jämställt på karriären, måste vi arbeta målmedvetet mot vartenda ett av dessa hinder.
ANNA EKSTRÖM
HÅKAN REGNÉR