Ensamkommande flyktingbarn

Ett element i svensk flyktingpolitik är att ta emot ensamkommande barn. Vi har skapat ett system där ett begränsat antal ankomstkommuner – tidigare fyra, framöver troligen ett tiotal – tar emot dessa barn i avvaktan på prövning om uppehållstillstånd ska beviljas eller inte. Därefter är tanken att de som beviljas uppehållstillstånd ska placeras i ett större antal kommuner.

Systemet bygger på ett frivilligt mottagande från kommunernas sida, kombinerat med ett system av statliga bidrag. Mottagandet kan ske via familjehem i olika utformningar eller genom ett institutionellt boende. För att komplicera bilden ytterligare anländer ett stort antal barn som väljer att bo hos anhöriga, vänner med mera (så kallade EBO-barn). Vårt nuvarande system fastställdes av riksdagen år 2006 i bred parlamentarisk enighet.

Problemet är bara att det system vi beskrivit byggdes upp i tron att det skulle röra sig om årligen 300 till 400 barn. Nuvarande inströmning ligger på 2 500 barn per år och inget talar för att inströmningstakten avtar. Snarare tvärtom! Skulle Migrationsverket följa Förvaltningslagens regler om skyndsam handläggning skulle utslussningstakten från ankomstkommunerna stiga ytterligare. Systemet knakar i fogarna eftersom antalet platser för mottagandet blivit en synnerligen effektiv bromskloss. Situationen är likartad ute i Europa där för närvarande 20 000 barn per år väntas komma.

Något måste göras och vi har fått ett regeringsuppdrag av ansvariga statsrådet Tobias Billström att bland annat fundera över tänkbara åtgärder på kortare sikt och att verka som statens koordinator för pågående förhandlingsarbete med kommunerna.

Som vi ser det handlar det mycket om attityder. De barn som anländer är oftast i övre tonåren. Villiga att söka arbete, utbilda sig, göra rätt för sig och därmed rimligen en tillgång snarare än en börda för samhället. De flesta kommer via människosmugglare som synes ta ett riktpris om 150 000 kr per barn. Om vi följer tankegången att vi skulle ha talat om inhemskt födda barn klagar man sällan över ökad nativitet, att det är ett problem att skapa skolplatser, boende med mera. En ökad nativitet ses som en nationalekonomisk gåva. Varför ska man se på utifrån kommande barn på ett annat sätt? Många kommuner, inte minst i Norrland men också på andra håll, har helhjärtat tagit till sig detta synsätt.

Vi menar också att Sverige som stat har ett övergripande nationellt ansvar. Kan vi inte lösa våra administrativa problem med ankommande ungdomar vilar rimligen någon form av tvångslag runt hörnet. Från socialdemokratiskt håll har detta föreslagits i en artikel på DN Debatt den 19 februari.

Vi har med sorg noterat att det finns lokala och regionala företrädare från nuvarande riksdagspartier som menar att inför kommande valrörelse vore det att spela partier som Sverigedemokraterna i händerna om man är för tillmötesgående. Man anför argument som bostadsbrist, administrativa tillkommakortanden och så vidare. Vi menar att en sådan attityd är ytterst kontraproduktiv.

Vi måste vända på kuttingen och pedagogiskt förklara varför en generös attityd i normalfallen är direkt ”lönsam” som tillägg till de självklara demokratiska skälen. Det uppstår ett demokratiskt underskott om företrädare för rikspartier hittar på en egen lokal migrationspolitik som man inte svarar för i val utan bara tillämpar för att göra Sverigedemokrater och liknande partier överflödiga.

Det är för oss uppenbart efter de förhandlingar vi haft med ett stort antal kommuner, regioner och länsstyrelser att flertalet vill göra mer när man väl fått klart för sig situationens allvar. Man inser att hela bördan inte kan läggas på ett fåtal ankomstkommuner eller kommuner som har ett stort antal så kallade EBO-barn.

Vårt mål är att skapa 800 nya platser successivt under 2010. Det har vi försökt uppnå genom att tala direkt med beslutsfattare vid regionala möten runt om i landet. Vi talar om institutionella platser som kan omsättas. För närvarande innebär en sådan plats att i genomsnitt tre ungdomar kan slussas in i samhället. Retoriken att om varje kommun tar emot till exempel tre barn så försvinner kön kan pedagogiskt te sig lockande. Men även om så sker byggs kön på med 60 barn i veckan. Då skulle vi ha en ny kösituation lagom till valrörelsen 2010!

Våra överläggningar har resulterat i att målet 800 nya platser kommer att kunna uppnås under 2010 främst genom de regionala avsiktsförklaringar som kommunerna gett på länsnivå. Vi föreslår att man inför detta nya instrument – regional avsiktsförklaring – för att lyfta blicken till operativt intressanta, större geografiska samverkansområden. Men om systemet ska fungera på sikt krävs ett annat sätt att arbeta.

Vi menar att framöver måste Migrationsverket befrias från uppgiften att förhandlingsmässigt sköta denna förläggningsverksamhet. Det är inte verkets kärnverksamhet. Migrationsverket bör koncentrera sig på om uppehållstillstånd ska beviljas eller inte. Förhandlande om flyktingmottagande på andra områden sköts under Migrationsverkets ledning av länsstyrelserna och så bör vara fallet även vad gäller ensamkommande barn. Vidare bör systemet att helt bygga på kommunala avtal kompletteras med möjligheten för kommunerna att via kommunalförbund sluta avtal med staten. Till exempel ger det mindre kommuner en möjlighet att bidra på ett annat sätt än att vara utlämnade till att bygga upp faciliteter i egen regi.

Vår rapport innehåller 17 förslag till åtgärder från stat och kommun. I kommunernas fall handlar det om bättre interkommunal och intrakommunal samverkan. För statens del rör förslagen ett brett spektrum av åtgärder – från tillsynens utformning, konstruktion och hantering av statsbidrag, ideella sektorns insatser – till möjligheten att på marknaden köpa platser från entreprenörer.

Nu brinner det i knutarna om systemet ska fungera redan 2010 innan strukturella förändringar hinner träda i kraft. Detta kan vara ”frivilligmodellens” sista chans. Vårt råd till Migrationsverket är att skyndsamt kraftsamla sina resurser så att den nyskapade kommunala viljan till insatser inte bromsas upp av statliga tillkortakommanden när det gäller förhandlingskapacitet. Våra överläggningar med verkets generaldirektör ger vid handen att man inser vikten av att redan under vår och sommar genom kraftfulla personalinsatser följa upp våra förhandlingsresultat med de konkreta avtal på kommunal nivå som regelsystemet formellt kräver. Det finns ingen tid att förlora!

Björn Eriksson
regeringens koordinator

Nima Poushin
rådgivare

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut