DN Debatt

”Situationen ohållbar för ensamma asylsökande barn”

Migrationsverket, Rädda Barnen och barnombudsmannen vädjar: Fler kommuner måste ta sitt ansvar för de ensamkommande barnen. För närvarande sitter 250 ensamkommande asylsökande barn fast i tillfälliga boenden i Malmö, Mölndal, Sigtuna och Solna i väntan på att få ett hem i andra kommuner under asylprocessen. Många av dem blir kvar i månader i ankomstkommunerna utan ordentlig skolgång och vuxenstöd. Detta är ovärdigt och inhumant, och skälet är att endast 98 av Sveriges 290 kommuner vill ta emot ensamkommande barn. Fler kommuner måste nu ta sitt ansvar. Vi kommer därför att uppvakta ett sextiotal kommuner som vi anser klarar av ett bra mottagande, skriver Migrationsverkets generaldirektör Dan Eliasson, Svenska Rädda Barnens generalsekreterare Elisabeth Dahlin och barnombudsmannen Fredrik Malmberg.

I år beräknas 1 800 asylsökande barn komma till Sverige utan sina föräldrar eller andra släktingar. Det är mer än fyra gånger så många barn som det kom för fem år sedan. Barnen har flytt från krig, förföljelse och andra svåra förhållanden och deras högsta önskan är att få stanna i Sverige. Många av barnen har förlorat hela sin familj och kommit till ett nytt land där de inte känner någon. De kan varken tala språket eller orientera sig i den nya och främmande tillvaron.

Situationen är ohållbar. Drygt 250 barn sitter just nu fast i tillfälliga boenden i ankomstkommunerna Malmö, Mölndal, Sigtuna och Solna i väntan på att bli placerade i en kommun. Eftersom alltför få kommuner tar emot de ensamkommande barnen blir många kvar i flera månader, utan ordentlig skolgång och tillräcklig vuxenvägledning i boenden som är avsedda för några nätter. Detta är orimligt och ovärdigt. I väntan på ett beslut måste de här barnen behandlas humant.

Mot bakgrund av kommunernas ovilja att ta emot de ensamkommande barnen under asylprocessen har Sverige i dag svårt att leva upp till våra åtaganden enligt FN:s barnkonvention som nu fyller 20 år. Dessa innefattar bland annat att en kompetent och engagerad god man ska utses för att garantera barnets bästa fram till myndighetsdagen och att de ska ha tillgång till fullständiga utbildningsmöjligheter så snart som möjligt.

Det är mycket svårt för ankomstkommunerna att garantera att de ensamkommande barnen får sina rättigheter fullt ut tillgodosedda under tiden i de tillfälliga boendena. I sammanhanget kan också poängteras att FN:s barnrättskommitté nyligen kritiserade Sverige för att de ensamkommande barnen inte tillräckligt skyndsamt får en god man utsedd. Det är därför viktigt att denna kritik får kommunerna att ta emot barnen och att vi säkerställer barnens rättigheter enligt barnkonventionen som Sverige undertecknat.

Den svåra situationen för dessa barn påverkar även handläggningstiderna för deras asylärenden. Migrationsverket avvaktar i dag att pröva barns asylansök­ningar tills de flyttat från ankomstkommunen till den kommun som vill ta emot dem. Detta av hänsyn till de redan hårt belastade ankomstkommuner som vid ett permanent uppehållstillstånd för barnen kan bli ansvariga för dem tills de blir vuxna.

Situationen för barnen är både påfrestande och negativ då de först ska anpassa sig till en miljö och ett sammanhang i ankomstkommunen för att sedan bli flyttade till en ny kommun och påbörja en ny anpassningsprocess. Detta är vad dessa barn allra minst behöver mot bakgrund av vad de har varit med om i sina hemländer och hur dåligt många av dem mår när de kommer hit. Rädda Barnen kommer genom sitt arbete i kontakt med de här barnen som berättar om den utsatthet och rädsla de känner i väntan på att deras framtid avgörs.

De här barnen behöver få trygghet och normalitet i sin tillvaro för att kunna utvecklas, känna sig säkra och få en chans till ett bra liv.

När ansvaret för boendet och omvårdnaden av ensamkommande asylsökande barn överfördes från Migrationsverket till kommunerna var ett viktigt skäl till reformen att kommunerna har bättre kompetens än Migrationsverket, inte minst inom social­tjänsten, för att utreda barnens behov av stöd. En förutsättning för att den nya reformen ska fungera är alltså att Sveriges kommuner tar ansvar och erbjuder sig att ta emot ensamkommande barn under asylprocessen.

Detta ansvar tas i dag endast av 98 av Sveriges 290 kommuner. Två tredjedelar av Sveriges kommuner ställer alltså inte upp. Även om fler kommuner har kommit till och nu erbjuder platser så har många kommuner uttryckligen sagt till Migrationsverket att de inte vill hjälpa till och ta emot de ensamkommande barnen.

De drygt 250 barn som i dag finns i tillfälliga boenden behöver snabbt komma till ett boende som de vet ska bli deras hem under asylprocessen i Sverige. En förutsättning för att detta ska ske är att fler kommuner bidrar.

Migrationsverket, Rädda Barnen och barnombudsmannen uppmanar därför de kommuner som i dag inte har ett aktivt mottagande att för återstoden av 2009 ta emot i alla fall ett par barn vardera. Detta skulle vara ett litet åtagande för varje kommun men en oerhörd förbättring för varje enskilt barn. För att påskynda arbetet kommer Migrationsverket och barnombudsmannen också att uppvakta ett sextiotal kommuner som vi anser har särskilt goda förutsättningar för att klara av ett bra mottagande.

Från och med i dag kommer det att finnas en förteckning på Migrationsverkets hemsida över vilka kommuner som tar emot ensamkommande asylsökande barn. Detta för att kommun­invånarna ska kunna följa vilket ansvar just deras kommun tar för dessa barn.

Det är ett anständighetskrav att Sverige klarar av att ge de asylsökande barn som kommer ensamma till vårt land ett värdigt och fullgott mottagande. Visst ställer din kommun upp för de ensamkommande asylsökande barnen?

Dan Eliasson generaldirektör Migrationsverket

Elisabeth Dahlin generalsekreterare Svenska Rädda Barnen

Fredrik Malmberg barnombudsman

FN:s barnkonvention

FN:s konvention om barnets rättigheter antogs av FN:s generalförsamling i november 1989. Konventionen anger vilka rättigheter alla barn bör ha.
Ett av de första länder som ratificerade barnkonventionen var Sverige, som gjorde det 1990. De allra flesta länder har ratificerat konventionen. De är då folkrättsligt förpliktade att följa den.
En FN-kommitté i Genève, barnrättskommittén, övervakar efterlevnaden. Kommittén kan inte gå till någon internationell domstol – bara komma med kritik och påtryckningar.