DN Debatt

”Självbedrägerierna är farligare än aprilskämten”

I dag riskerar vi alla att bli grundligt lurade. Kanske av välformulerade men osanna tidningsartiklar, eller av vänner och bekanta som spelar oss ett spratt. Att falla för ett aprilskämt är oftast harmlöst och roligt, men vi kan bli lurade på mycket farligare sätt än så, skriver Simon Klein, Linda Strand Lundberg och Christer Sturmark.

Vi som skriver detta oroas av de tendenser till postmodern sanningsrelativism och kunskapsförakt som tyvärr förekommer i undervisning och offentlig debatt. Alla påståenden om världen har inte samma trovärdighet eller kvalitet. Förmåga till kritiskt tänkande innebär att ha förmåga att sortera bland påståenden om världen. Den förmågan är satt på undantag idag.

Att våga erkänna att man kan ha fel, att ompröva sina övertygelser och värdesätta en rimlig världsuppfattning är grundstenarna i kritiskt tänkande. Just idag, första april, är behovet att ifrågasätta påståenden extra påtagligt, men det finns skäl att ta påståenden med en nypa salt och att göra lite extra efterforskningar innan man ändrar sin uppfattning om verkligheten årets alla dagar.

I dagens samhälle översvämmas vi av information på internet, i fikarum, på TV och många andra medier. Därför är förmågan till kritiskt tänkande viktigare än någonsin idag. Det är bättre att tro det som rimligen är, än att tro det som orimligen är.

Vad man tror om världen och hur man kommer fram till det är av yttersta vikt. Det kan vara skillnaden mellan att försöka bota sin cancer med verkningslös homeopati, och att utnyttja vetenskapligt baserade medicinska interventioner. Det kan vara skillnaden mellan att tillbringa detta liv med att förbereda och planera för ett eventuellt nästkommande liv, och att leva och värdesätta livet här och nu som om det vore det enda vi har.

Som företrädare för förbundet Humanisterna, ungdomsförbundet Unga Humanister och föreningen Vetenskap och Folkbildning, tre av Sveriges största organisationer som främjar kritiskt tänkande och ett vetenskapligt förhållningssätt till verkligheten, vill vi uppmana alla att ta större ansvar för hur vi bildar och formulerar vår världsuppfattning.

Låt oss ge några exempel på varför detta är nödvändigt: Ett problem är att man ofta inte vet hur fel man har. Några förklaringar kan finnas i den s k Dunning-Krugereffekten (ju mindre man vet om ett ämne, desto sämre förstår man hur lite man vet om ämnet) och confirmation bias (vi söker oss till och har lättare att acceptera information som bekräftar redan hållna uppfattningar).

Därför behövs ett systematiskt undersökande av världen, det som i dagligt tal kallas för den vetenskapliga metoden. Det kan vara värt att ställa sig frågan "finns det en risk att jag har missat något eller undvikit att beakta något som talar emot det jag tror?". Vi människor har väldigt lätt att tänka på det vi redan har tänkt på, men desto svårare att tänka på det som vi hittills inte tänkt.

Ett annat problem är att vi ofta skapar felaktiga orsakssamband. Förmågan att söka orsakssamband har haft ett överlevnadsvärde i evolutionen. Om två händelser sker nära i tid och rum antar vi ofta att den första orsakade den andra. Om den första händelsen var att jag trampade på en spindel, och den andra var att det började regna, har vi alltför lätt att tro att det hänger ihop.

Dessutom övertolkar vi syften och intentionalitet. Om något händer tror vi ofta att det finns ett syfte bakom, en osynlig vilja. Också detta har evolutionen bibringat oss för att det har ett överlevnadsvärde. Det är bättre att missta en buske för en tiger än att missta en tiger för en buske. Steget från detta till tro på andemakter eller gudar är inte så långt.

Vi har dessutom ett antal inbyggda och systematiska "gissningsprinciper", så kallade heuristiker, som bidrar till att skapa felaktiga världsuppfattningar.

Tillgänglighetsheuristiken beskriver till exempel hur vi överskattar sannolikheter för händelser som är spektakulära, väcker levande minnen och har skett nyligen. Efter Fukushimaolyckan var många genast oroade för svenska kärnkraftverks säkerhet mot naturkatastrofer. Några år senare har denna sannolikhetsbedömning sjunkit tillbaka eftersom vi inte har bilderna från Fukushima lika lättillgängliga i minnet.

Förankring-och-justeringsheuristiken beskriver hur människors bedömningar påverkas av tidigt erhållen information, ofta i form av en siffra. Englich m.fl. (2006) visade i sin studie Playing dice with criminal sentences hur domare, åklagare och färdigutbildade juridikstudenter blev påverkade av skenbart slumpmässiga tal när de fastställde fängelsestraff i hypotetiska fall. De som hade fått en högre siffra gav i snitt ett längre straff än de som hade fått en lägre siffra.

Den kanske mest aktuella heuristiken är representativitetsheuristiken, som beskriver vår tendens att sätta individer, ting eller händelser i kategorier baserat på liknande egenskaper. Denna kategorisering leder i sin tur till att vi drar förhastade slutsatser och letar efter egenskaper som vi förväntar oss finna, beroende på vilken kategori något anses tillhöra. Steget från detta till rasism, sexism eller andra felaktiga uppfattningar är inte långt.

Det oroar att denna etablerade kunskap om människans psykologi inte tas tillvara i samhället och den offentliga debatten. Den kunskap vi har lyft fram här, tillsammans med grundläggande kunskapsteori, vetenskapsteori och träning i kritisk tänkande, bör vara självklara byggstenar i svensk skolutbildning.

Det är dags att vi alla tar ansvar för hur vi uppfattar världen. Vetenskap och kritiskt tänkande är den bästa vägen att gå för att vi ska kunna agera förnuftigt och bygga en gemensam värld. Denna väg kräver ödmjukhet, mod och nyfikenhet.

Låt oss därför skratta åt de skämt vi utsätts för idag, men redan i morgon bör vi alla se lite mer kritiskt och rationellt på de påståenden om världen som vi möter.