Visst måste varje barns självmord utredas. När ett barn tar sitt liv borde det få oss att inse att vi missat handlingens budskap: Samhället kunde inte hjälpa mig men lär er av det som hänt och gör allt för att det inte ska inträffa på nytt. Detta budskap sänds i samband med att cirka 70 unga under 20 år tar sitt liv i Sverige varje år. Några kan vara så unga som åtta år. Samtidigt vet vi i dag hur vi kan förebygga självmord bland barn. Men ska de minska på allvar måste vi lära oss av erfarenheterna från Miami, USA, skriver författaren Alfred Skogberg.
I slutet av 80-talet startades ett program för att minska narkotikaanvändningen och den psykiska ohälsan bland unga i Miami. Ett stort antal kuratorer anställdes. Dessa undervisade eleverna i livskunskap. Detta skulle innebära två saker: Ungdomarna skulle lära sig att lösa en del av de livsproblem de ställs inför under sin uppväxt. Och de skulle veta att de kan vända sig till kuratorn när de behöver hjälp.
För bland unga i Sverige i dag är det långt ifrån självklart att de har en professionell vuxen att vända sig till. Faktum är att de kanske inte har någon vuxen alls att vända sig till. Och om ett barn inte har någon att anförtro sig till, hur ska de då kunna berätta om övergrepp, misshandel hemma och i skolan, sorg och annat som många av våra barn upplever under sin uppväxt? Och om de inte kan berätta om detta för någon vuxen hur kan vi då förvänta oss att den psykiska ohälsan ska minska?
Lärarnas uppgift ska inte vara att försöka lösa barnens psykiska ohälsa. För lärare ska ägna sig åt det de kan bäst: undervisa i det de är utbildade till. När vi i Sverige använt livskunskap i skolan har det alltför ofta varit lärare som gått några dagars utbildning och sedan getts förtroendet att ta upp viktiga livsfrågor med barn. Men hur många av dessa lärare har kompetens och resurser att följa upp om ett barn säger sig ha varit utsatt för exempelvis övergrepp? Vi har alltför ofta hört om fall där unga mobbade inte fått adekvat hjälp, med alltför ofta katastrofala konsekvenser. Men om det finns en högutbildad kurator per 275/400 elever som i Miami, så innebär det att det finns en resurs med både kompetens och mer tid att hjälpa eleven jämfört med en lärare vars huvuduppgift är att undervisa i det ämne hen är utbildad i.
Däremot kan lärare tränas i att se varningstecken på när barn mår dåligt. Det finns många exempel på att barn i en uppsats, i bildämnet, eller genom skolk, misshandel, klammeri med rättvisan med mera, visat att något är allvarligt fel. Men alltför ofta har det antingen ignorerats, misstolkats eller åtgärdats utan att någon på allvar tar sig tid att ordentligt sätta sig in i barnets livssituation.
Lärare i Miami tränas regelbundet på att känna igen varningstecken på när unga mår dåligt. De får också lära sig trender som kan pågå bland ungdomar, som självskadebeteende, suicidkluster och hur ungdomar kommunicerar på internet. Men genom att lärarna i Miami omedelbart kan kalla på en kurator om de misstänker att en elev mår dåligt har de snabbt hittat de sårbara. Kuratorn gör sedan en första utvärdering. Ibland slussas barnet vidare till hjälp i samhället, ibland erbjuds stödsamtal, både enskilt och i grupper med barn med likartade problem. Hjälpen följs sedan upp och eleven förs varsamt tillbaka till skolan och undervisningen anpassas efter barnets behov.
Detta har lett till att självmorden i Miami minskat från cirka 8/100 000 ungdomar till, vissa år, noll självmord. Ja noll. Och där studerar över 350 000 ungdomar. Snittet de senaste fem åren är att färre än 0,5/100 000 tar sitt liv. Motsvarande siffra i Sverige är ungefär 10/100 000.
Det de gjort i Miami är egentligen att arbeta som brandkåren: om någon känner röklukt kallas på hjälp. Personal rycker omedelbart ut. Man tar hand om problemet och undersöker hur det kunnat inträffa. Personal finns kvar till dess att faran är över. Den strategin fungerar till att släcka både fysiska bränder och själar i kris.
Alfred Skogberg, journalist och författare