Fredagen den 29 juni upptäcktes en bil apterad som en bilbomb i Londons Haymarket. Kort därefter upptäcktes ytterligare en apterad bil i London. Dagen efter försökte två män köra in en stadsjeep i avgångshallen på flygplatsen i Glasgow. Attentatet misslyckades och de båda männen greps. Inga personer dog och med undantag för den ene av männen i Glasgow (som fick brännskador) skadades ingen. Brittisk polis grep efter bara några dagar de första misstänkta personerna och spåren pekar på ytterligare ett attentatsförsök av brittiska muslimer. Ingenting nytt här; brittisk polis har sedan länge varnat för nya terrordåd och bilbomber kan inte med bästa vilja i världen påstås vara ovanliga.
Ganska omedelbart satte spekulationerna i gång och inom bara några timmar hade al-Qaida nämnts. Händelser som denna tycks följa ett mönster: redan innan någon vet något, börjar spekulationerna, också av forskare och experter (en del i och för sig mer eller mindre självutnämnda), som möjligen kanske borde hejda sig en aning. Terrorismen nämns som om ordet endast hade en enda betydelse (nämligen islamistisk) och som om "terroristerna" alla var stöpta i samma form. Framförallt ges intrycket att alla dåd som det ovan redovisade är sprungna ur ett världsomfattande terrornätverk vid namn al-Qaida som styrs av Usama bin Ladin.
Om bin Ladin och hans närmaste anhängare, på flykt och ständigt i rörelse i de pakistanska och afghanska bergen sedan vintern 2001, någonsin tvekar i sin övertygelse, kan de inte annat än glädja sig åt den makt över sinnena de fortfarande åtnjuter. De behöver inte ens göra något, det räcker med ett försök till terrordåd med islamistiska förtecken, så kommer frågorna: Finns det en koppling till al-Qaida?
Lika snabbt som al-Qaidas namn kommer upp vid terrordåd (eller försök till dylika) i västvärlden, lika snabbt kommer förklaringen: En eller flera forskare/experter/analytiker/politiker/tyckare (välj själva!) förklarar förnumstigt att förövarna är arga/förbannade/etcetera, på västs politik gentemot islam, den muslimska världen, alternativt den arabiska världen, och protesterar på detta sätt. Inga av dessa termer definieras. De används på ett sätt som indikerar att alla vet vad som menas. Slutsatsen måste då bli att om väst bara ändrar sin politik, så kommer dessa dåd att upphöra. Men denna teori måste, för att bli hållbar, medge så många undantag att den blir oanvändbar. Mordet på Theo van Gogh hade inget med utrikespolitik att göra, och det hade inte danska skämtteckningar eller hoten som riktats mot den muslimska feministen Irshad Manji.
Detta betyder inte att utrikespolitik inte alls har med saken att göra, men ingen, ingen människa vaknar upp en dag och bestämmer sig för att begå själv- och massmord på grund av ilska mot den egna regeringens (eller andra regeringars) politik. I alla fall inte utan att ha genomgått en lång process där personen i fråga, genom flera led, till slut kommit fram till detta beslut. Detta är den intressanta frågan: Hur går detta till och vad krävs för att denna process skall sluta i mord?
Terrordåd genomförda i islams namn började långt före Irakkrigen. Och den söndertjatade konflikten mellan israeler och palestinier spelade ingen roll för den globala Jihadrörelsen innan västerländska medier, hjälpsamt nog, pekade ut den som en förklaringsmodell. Däremot spelade antisemitism en stor roll för islamisterna redan innan Israel kom till, och definitivt långt före 6-dagarskriget då Västbanken och Gaza ockuperades. Vad utrikespolitik och upplevda västerländska orättvisor gentemot den muslimska världen har för betydelse visar sig främst i den propaganda och i den retorik som används för att rättfärdiga terrorn, både av förövarna själva och av deras apologeter i väst.
Men detta spelar främst rollen som symtom på hur det förkättrade väst beter sig och är det inte Irak eller Palestina så är det Kashmir, Kosovo eller något annat. Islamisterna pekar och hävdar att sådana är de i väst. De attackerar och försöker kontrollera den muslimska världen på alla sätt, militärt, politiskt och kulturellt. I denna argumentation har de stöd i kretsar långt utöver de egna, radikala leden. Se till exempel reaktionerna på de danska teckningarna i Jyllands-Posten, påvens tal i Regensburg och adlandet av Salman Rushdie. Att radikala och våldsbenägna islamister reagerade var ju inte det minsta överraskande. Men det oroväckande var att deras argument om angrepp på islam och kränkningar fick fäste till och med bland diplomater som under många år vistats i väst och, får man förmoda, under denna tid skaffat sig en del insikt i hur västerländska samhällen fungerar.
Den islamistiska terrorns kärna har sitt ursprung i en intern konflikt där Islam (här definierat som summan av alla dem som betecknar sig som muslimer) utkämpar en kamp om vilka tolkningar som ska ha företräde. I detta är vi till del åskådare, vi som inte är muslimer. Men det vi kan göra är att behandla och betrakta denna kulturkamp som vi skulle betrakta och behandla våra egna interna konflikter; vuxna muslimer har samma ansvar för sina handlingar som alla andra.
De provoceras inte till att begå mord för att USA:s regering bedriver en viss sorts utrikespolitik. De väljer att utföra vissa dåd, mer eller mindre hjälpta av en process där tillräckligt många anser att det de gör är rätt och riktigt. Likaså tvingas inte palestinier, i brist på alternativ, till att begå själv- och massmord på civila därför att Israel har stridsplan och tanks och de själva enbart sina kroppar som vapen (fundera över hur ofta ni hört eller läst denna förklaringsmodell!). Det finns mängder av alternativ; vill man använda våld mot israelisk militär är det inga problem att få tag i vapen, det har jag egen erfarenhet av. Och vill man pröva förhandlingar går det också bra. Historien (och man behöver inte gå så långt tillbaka) visar med all önskvärd tydlighet att de bästa resultaten på väg mot en egen palestinsk stat har uppnåtts i förhandlingar, inte i terrorattacker.
Ända sedan kriget i Afghanistan sent 2001 har al-Qaida främst varit ett varumärke; det finns ingen organisation som styr och ställer, som planerar och utför terrordåd över hela världen, kontrollerade av en liten klick onda män i en grotta. Men namnet är så gångbart att det hela tiden dyker upp grupper/individer som kallar sig al-Qaida för att se större och starkare ut. Och det fungerar! Det är det verkligt omtumlande. Detta är de globala islamisternas stora seger; detta att de fått genomslag för ett namn vars blotta nämnande gör att alla från Vita huset och neråt känner sig föranlåtna att reagera så fort det kommer ett uttalande. Inte så illa jobbat för ett gäng på flykt i de centralasiatiska bergen.
Den andra stora segern för dessa islamister (som alltså inte ska förväxlas med lokala islamistiska organisationer som Hamas och Hizboallah som inte har någon världsrevolution på programmet, i alla fall inte som någon huvudpunkt) är att de lyckats vinna problemformuleringsinitiativet och därför fått gehör för en del av sina frågor i en större krets än enbart de egna leden. Främst gäller detta, som tidigare påpekats, upplevda orättvisor och övergrepp från väst gentemot de egna muslimska länderna. Så länge detta sakernas tillstånd fortsätter, och så länge en del av våra samhällen har svårt att bemöta de processer vari en del individer genomgår en våldsspiral som mynnar ut i valet att begå terrorhandlingar, så länge får vi också räkna med attacker och försök till attacker i London likaväl som andra platser i väst.
Magnus Norell