Reformerna av sjukförsäkringen är i grunden bra och nödvändiga. Den som har arbetsförmåga ska också arbeta, i den grad och på det jobb som han eller hon klarar. Självklart ska den som har varit sjukskriven länge och inte kan gå tillbaka till sitt gamla jobb pröva andra uppgifter eller yrken. Det orimliga är motsatsen, att arbetsföra människor sjukskrivs eller förtidspensioneras, men det var vad som i praktiken tidigare gällde. När hundratusentals människor mer eller mindre lämnades åt sitt öde, utan en reell chans att komma tillbaka i arbete, grundlades ett stort utanförskap.

Viss berättigad kritik kan förvisso riktas mot utformningen, genomförandet och inte minst kommunikationen av alliansregeringens förändringar. Tunga remissinstansers kritik borde ha lett till tidigare omprövning. Att svårt sjuka i till exempel cancer och ALS inte ska behöva gå introduktion för nya jobb, blev nu välkommet förtydligat några veckor innan det senaste steget i reformerna sjösattes.

 Målet är dock solklart: att ge fler människor en chans att komma tillbaka i jobb och egen försörjning, att skapa en brygga från sjukförsäkring till arbetsmarknad.

De rödgrönas kritik saknar trovärdighet. Bakom vackert tal om rehabilitering är profilfrågan högre ersättningsnivåer och längre sjukskrivningsperioder. (Se gårdagens DN Debatt). Redan nu kan den som är allvarligt sjuk få fortsatt sjukpenning med 80 procent även efter ett år. Svenskarna har anledning att minnas att då Mona Sahlin satt i regeringen fanns verkligen en stupstock i sjukförsäkringen: förtidspension, med i bästa fall två tredjedelar av sin gamla lön, som drabbade många redan efter ett års sjukskrivning. Nu är risken tydlig att luckan ner i utanförskap åter öppnas på vid gavel.

Konstruktiv kritik mot regeringens reformer är fortfarande motiverad på vissa punkter. För långvarigt sjukskrivna kan till exempel tremånadersperioden i introduktion vara alltför kort för verklig rehabilitering och återslussning till arbete. Situationen för många neurologiskt funktionshindrade, till exempel olycksoffer som kan vara återställda motoriskt men ha kvarvarande koncentrations- eller minnesproblem, eller vuxna med dåligt utredd och behandlad adhd-problematik, riskerar att förbises.

För att verkligen långsiktigt råda bot på de internationellt sett fortsatt mycket höga sjukskrivningstalen krävs samtidigt betydligt rejälare reformer. Systemfelen måste rättas till. Grundproblemet är själva Försäkringskassan, eller snarare uppdelningen på olika huvudmän med varsin budget. Det blir lätt ett spel om att slippa Svarte Petter – som till slut ofelbart hamnar hos den sjuke som faller mellan stolarna.

Sjukförsäkringen behöver en brygga inte bara till arbetsmarknaden utan först och främst till vården för snabb och rätt rehabilitering – oavsett om den sjukskrivne sedan kan gå tillbaka till sitt gamla jobb, eller behöver söka sig nya arbetsuppgifter. 

Ett försök i rätt riktning är den sjukvårdsmiljard som de senaste åren har fördelats mellan de landsting som lyckats sänka sjukfrånvaron, och som bidrog till att sjukfrånvaron i snitt sjönk 27 procent 2006–2008. Långsiktigheten brister dock klart när nya beslut måste fattas varje år, och fortfarande saknas den tydliga koppling mellan sjukvården och sjukförsäkringen som skulle behövas. 

En sådan koppling skapades under dåvarande socialförsäkringsminister Bo Könberg i början av 90-talet. Med Finsam, finansiell samordning, fick landsting och försäkringskassa möjlighet att samverka kring aktiv rehabilitering och användning av en stor del av sjukförsäkringens resurser. Under projektet 1993–95 i ett begränsat antal kommuner sparades 154 miljoner kronor, vid full effekt beräknas besparingen till 9 procent. Ohälsotalet sjönk med 2,5 procent – samtidigt som den steg med 2,1 procent i riket som helhet.

Den följande socialdemokratiska regeringen satte tyvärr stopp för Finsam av rädsla för att avstå den statliga makten över Försäkringskassan, och vår nuvarande regering verkar dessvärre också sakna ambitionen för denna reform. Vi hade hoppats kunna få samverka kring ett minimum om 10 procent av sjukpenningresurserna men liggande förslag möjliggör bara maximalt 100 miljoner kronor för hela landet i år och bara ett ettårigt projekt.

Det är lite för halvhjärtat. Ska man arbeta med full framgång krävs längre perspektiv än ett år. För till exempel unga sköra psykospatienter kan det vara avgörande att sjukvård och rehabilitering sker samordnat i en längre period. Det tar också tid att bygga upp nya effektiva verksamheter och skapa resultat, vilket också visades av de tidigare Finsam-verksamheterna där effekterna ökade för varje år under försöksperioden.

Det duger inte med kortsiktiga, småskaliga projekt. Finsam måste förverkligas i fullformat, så att vi snabbt kan använda pengar till aktiv rehabilitering i stället för passiv sjukskrivning, utan att bryta arm om vems budgeten är. Regeringen måste ge redskapen som kan förverkliga arbets­linjen på ett humant och effektivt sätt. 

Försäkringskassan har en otacksam uppgift men i vissa fall blir frikopplingen från vården iögonenfallande. Det gäller inte minst de så kallade försäkringsläkarna, som ska vara medicinska rådgivare till Försäkringskassans handläggare men som i praktiken fått rollen som överprövare av ansvariga sjukskrivande läkares utlåtanden. Försäkringskassans handläggare saknar tyvärr ofta medicinsk grundkunskap i den omfattning som skulle behövas. Men även slarviga läkarintyg försvårar att göra en rätt bedömning av patientens arbetsförmåga och rehabiliteringsmöjlighet. Hemläxan för oss sjukvårdshuvudmän är att förbättra de medicinska underlagen vid sjukskrivningar.

Efter Finsam är det därför dags att gå vidare och fullborda den finansiella samordningen med en organisatorisk: Förändra inom Försäkringskassan och lägg över ansvaret för sjukförsäkringen på huvudmännen för hälso- och sjukvården. En utredning bör snarast tillsättas som förbereder den önskade reformen. 

De nya regionerna som förhoppningsvis kan bildas från 2014 blir en naturlig hemvist även för sjukförsäkringen. Där samlas då ansvaret för vården och den regionala utvecklingen och näringslivet – en helhetssyn på sjukdom, rehabilitering och arbetsmarknad med verktyg mot utanförskapet.

Birgitta Rydberg
landstingsråd (FP) sjukvård och folkhälsa, Stockholm partistyrelseledamot Folkpartiet liberalerna