När riksdagen återgår i arbete blir en av våra viktigaste uppgifter att rätta till de fel och otydligheter som uppstod när vi förändrade socialförsäkringen. Syftet med förändringen var gott. Resultatet har också i stor utsträckning blivit precis det som vi önskade, nämligen att många människor fått en andra chans att återvända till arbetslivet.

I slutet av valrörelsen hittade emellertid oppositionen och medierna fall där regelsystemet – som syftar till att alla som är så sjuka att de inte kan arbeta ska ha sjukpenning eller sjukersättning – slagit fel. Vi har i medierna kunnat läsa om flera svårt sjuka människor som inte fått den hjälp, det stöd och det bemötande som varit nödvändigt.

Försäkringskassan har kommenterat och förklarat att de följt det skrivna regelverket. Jag ifrågasätter det och menar dessutom att bemötande av varje enskild människa är unik. Har man haft ersättning från Försäkringskassan i många år är blotta tanken på att ta kontakt med Arbetsförmedlingen en katastrof. Dessa människor kan behöva ett bemötande av andra med kunskap och erfarenhet. det kan gärna kallas förrehabilitering, då det innebär samtal vid flera tillfällen under en längre period, förklaringar på olika sätt och ett helt nytt arbetssätt för handläggarna på Försäkringskassan.

Om regelverket för att åstadkomma detta inte är tillräckligt bra måste det förändras. Det handlar om att hjälpa en människa i kris.

Eftersom jag genom mitt uppdrag i socialförsäkringsutskottet i hög grad varit delaktig i arbetet med att genomföra reformen känner jag ett stort ansvar för att rätta till brister. Om handläggare vid Försäkringskassan gör olika bedömningar – och om detta beror på otydlighet i lagstiftningen – behövs förändringar. Det finns dock inte en enda människa som är den andra lik och det går inte att i lag reglera hur en enskild person ska hanteras.

De intentioner som lagstiftaren har är enligt mitt förmenade tydliga. Det handlar om att ge alla människor en ärlig chans att komma tillbaka till ett arbete efter kortare eller längre tids sjukdom. Finns otydlighet vad arbetsförmåga innebär måste det skyndsamt tydliggöras så att Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan har samma regelverk för detta.

Om Arbetsförmedlingen, efter den grundläggande introduktionen och kartläggningen, kommit fram till att personen saknar arbetsförmåga ska detta inte återigen prövas av Försäkringskassan, som kan komma fram till ett annat resultat. En sådan prövning kan ta lång tid och då står personen utan ersättning, något som är oförsvarligt. Om specialistläkare gör en bedömning av den enskildes arbetsförmåga ska inte det omprövas av Försäkringskassan.

Socialförsäkringsreformen är ett ekonomiskt stöd för att täcka inkomstförlust från det ordinarie arbetet för den som är sjuk och arbetsoförmögen. Det ska inte vara en ersättningsgaranti för arbetsmarknadspolitiska åtgärder eller för att minska det kommunala försörjningsstödet. För att det ska fungera måste sjukskrivningstiden vara så kort som möjligt. Ju längre vi är borta från arbetsmarknaden desto svårare är det att återgå i arbete.

Alla åtgärder för att komma tillbaka i arbete måste prioriteras. Här finns i dag brister eftersom rehabiliteringen saknar erforderliga möjligheter. Behovet av tvärprofessionella team som kan se på helheten saknas i många landsting. Väntetiden för läkarkontakt, behandling, ingrepp och rehabilitering är i vissa fall lång. Den som drabbas är den sjukskrivne, och det är inte rättvist.

Centerpartiet och Alliansen vill människor väl. Vi vill absolut inte lägga sten på bördan för de svårt sjuka. De enklaste åtgärderna måste nu snabbt läggas till rätta. I annat fall kommer en reform som är till människors fördel att tappa i trovärdighet.

Solveig Zander
riksdagsledamot (C),
talesperson i socialförsäkringsfrågor