Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Sjukhus stänger dörren för barn med fetma”

Diskriminering. Bara en bråkdel av alla barn med fetma får hjälp i vården – och flera sjukhus stänger dörren helt. Det tyder på allvarlig brist på empati med en utsatt ­patientgrupp som dessutom behöver få insatser i tidig ålder. Det är dags för en ordentlig satsning mot barnfetma i hela Sverige, skriver läkare och forskare.

Sverige har en väl utbyggd högklassig barnsjukvård. Både barnsjuksköterskor och barnläkare finns tillgängliga i en hög utsträckning för sjuka barn överallt i landet. Det är en självklarhet att sjuka barn och framför allt de med allvarliga kroniska sjukdomar har tillgång till vård, stöd och behandling oavsett var i Sverige man bor. Men det finns ett undantag. Barn med fetma tas inte emot på flera sjukhus i Sverige.

Fetma är en allvarlig sjukdom som leder till ökad sjuklighet, sänkt livskvalitet och risk för för tidig död. Det har ifrågasatts om riskerna med övervikt och fetma har överdrivits för äldre individer. För barn och unga vuxna är dock tveklöst fetma ett allvarligt tillstånd. Det är således farligare att utveckla fetma när man är ung, sannolikt på grund av att de sjukdomar som leder till för tidig död vid fetma – cancer och hjärt-kärlsjukdomar – utvecklas under lång tid. Risken att man ska bli sjuk ökar därför ju längre tid man går med sin fetma. Och man behöver inte ha en uttalad fetma för att bli sjuk. Barn med måttlig övervikt har redan före puberteten påverkan på riskmarkörer för framtida sjuklighet.

Vi har också i en nyligen publicerad artikel visat att vart sjätte barn med fetma i Sverige har förhöjda sockervärden i blodet, något som är kopplat till ökad risk för framtida typ 2-diabetes och hjärt-kärlsjukdom. Denna typ av förhöjda sockervärden är betydligt vanligare bland svenska barn med fetma än i andra länder, vi har exempelvis tre gånger högre förekomst av förhöjt blodsocker bland barn med fetma i Sverige jämfört med Tyskland.

I det nationella kvalitetsregistret för behandling av barnfetma, BORIS, har vi följt utvecklingen under flera år. Hela 29 procent (10 av 35) av svenska barnkliniker tar inte emot remisser för behandling av fetma. Till och med ett av Sveriges universitetssjukhus, Norrlands universitetssjukhus i Umeå, stänger dörren helt för barn med fetma. I vissa landsting tar barnmottagningar emot barn med fetma men i tre landsting, Gävleborg, Jämtland och Västerbotten, saknas i stort sett helt behandling av barnfetma.

Men även i övriga delar av landet är situationen långt ifrån optimal. Endast en bråkdel av alla barn med fetma erbjuds stöd av sjukvården. Barn med fetma kommer också generellt till behandling för sent. Behandlingen är betydligt mer framgångsrik om den inleds vid 6–9 års ålder jämfört med senare. Men genomsnittsåldern när barn kommer till behandling är fortfarande över 10 år i Sverige, vilket innebär att de som trots allt kommer till sjukvården alltför ofta gör det först då de redan hunnit utveckla en allvarlig, svårbehandlad fetma.

Många faktorer samverkar till att barn med fetma diskrimineras i den svenska sjukvården. Läkare tycker ofta att fetma är en besvärlig sjukdom, där man har bristfällig kompetens. I en situation när man upplever att sjukvården har bristande resurser är det frestande att kräva mer pengar för att ta hand om ett nytt problem. Vi anser dock att det är ett djupt oansvarigt förhållningssätt att utestänga en patientgrupp från vården i stället för att fördela de resurser som står till buds på bästa sätt för alla patienter. Politiker och tjänstemän som styr sjukvården tar inte heller sitt ansvar. Vårdprogram upprättas i parti och minut men då de inte resurssätts är de inte värda så mycket.

En bidragande orsak till att så många aktörer blundar är att barnfetma är en klassfråga. Det är främst barn till familjer med låg utbildning och låg inkomst, inte sällan med utländsk bakgrund, som utvecklar fetma. I den svenska sjukvården är det den som skriker högst som får mest och de stora patientföreningarna har makt i Sjukvårds-Sverige. Men när en sjukdom som fetma drabbar barn i resurssvaga familjer som inte har någon patientförening i ryggen, så saknas den opinionsbildning som sätter press på vårdens beslutsfattare. Samtidigt kostar fetma redan i dag 25–35 miljarder kronor per år i Sverige, så det finns även ekonomiska skäl att sätta in behandling när den är som mest effektiv, det vill säga tidigt i barndomen.

På flera håll i landet görs bra satsningar från landstingens sida med ökade riktade satsningar på barnfetma. Södertälje barnklinik har sedan tio år tillbaka visat att man inom en befintlig ekonomisk ram kan bygga upp en stor välfunge­rande verksamhet. Det finns också eldsjälar på många håll som verkligen kämpar för att barn med fetma ska få hjälp, men det är orimligt att vården av just barnfetma ska stå och falla med enskilda vårdgivares engagemang. Samtidigt visar de goda exempel som trots allt finns att det faktiskt går att göra något åt problemet. Att det då inte sker i hela landet är därför ett uttryck för en allvarlig brist på empati med en utsatt patientgrupp och en bristfällig styrning av vården.

Det finns således all anledning att satsa på behandling av barnfetma i hela Sverige. Nu.