Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Ska vi låta anhöriga betala för nedskärning av assistansen?”

Åsa Regnér återkommer gång på gång till är att det finns risk för att de privata assistansanordnarna överdriver sina klienters behov, skriver Bengt Westerberg.
Åsa Regnér återkommer gång på gång till är att det finns risk för att de privata assistansanordnarna överdriver sina klienters behov, skriver Bengt Westerberg. Foto: TT

Motstridiga besked. Regeringen tror att den ökade kostaden för personlig assistans beror på ett ”överutnyttjande”. I direktiven till den nya LSS-utredningen sägs att besparingar behöver göras av statsfinansiella skäl. Konsekvensen blir att man övervältrar ansvar på anhöriga. Och då uppstår kostnader på andra håll, skriver Bengt Westerberg.

Jag skrev i våras på DN Debatt (31/5) om min oro för regeringens planer på att skära ned på den personliga assistansen. Artikeln blev startpunkten för intensiv debatt. Många har riktat kritik mot regeringen, ibland med rätta men inte alltid.

Det har getts åtskilliga vittnesmål om indragning av assistansersättning och de konsekvenser det har fått för enskilda. Kvinnan i Malmö med MS, som dog på en toalett, har upprört många men är bara ett exempel.

Bakgrunden till flertalet indragningar är en lagändring som gjordes 1996. Då infördes kravet på att det ska finnas grundläggande behov – behov av hjälp med framför allt personlig hygien, av- och påklädning och matintag – som en förutsättning för att ha rätt till personlig assistans. Indelningen av behov i grundläggande och andra gjordes främst för att styra ansvarsfördelningen mellan stat och kommun. Staten betalar när de grundläggande behoven överstiger 20 timmar per vecka.

Försäkringskassan (FK) har sedan 2007 successivt skärpt kriterierna för vad som räknas som grundläggande behov, delvis med stöd av domar i Högsta förvaltningsdomstolen. Utan att de enskildas behov har förändrats, utan bara myndighetens etiketter på dem, har det i många fall lett till indragningar.

 

När jag i våras hävdade att huvudalternativen till personlig assistans var institutioner och social hemhjälp svarade Åsa Regnér att just de alternativen inte är aktuella. Hon säger sig vilja satsa på andra, mer ”träffsäkra”, alternativ. Vilka det är vill hon inte ens antyda.

 

Regeringen kan inte ingripa i domstolars bedömningar. Men om den anser att tolkningen av lagen strider mot de politiska intentionerna kan den föreslå att lagen ändras. Det har varken alliansregeringen eller den rödgröna regeringen gjort. De politiska partierna har därför ett gemensamt ansvar för de indragningar som nu sker.

Regeringen har fått kritik för att den gett FK i uppdrag att ”bryta utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen”. När den ansvariga ministern Åsa Regnér har pressats har hon hävdat att det ”handlar inte om att minska de timmar människor får utan om att få en långsiktigt mer hållbar ökning”.

Men det uttalandet strider mot de direktiv som regeringen har gett till den nya LSS-utredningen. Den ska ”lämna förslag på hur insatsen (personlig assistans) kan begränsas när det gäller antal användare och/eller antal timmar”. ”Statens kostnader för ekonomisk ersättning till personlig assistans behöver … minska” och ”besparingar göras av statsfinansiella skäl.” Här handlar det inte om någon ”hållbar ökning” utan om en betydande minskning av den statliga assistansersättningen.

Regnér har vid flera tillfällen motiverat nedskärningskraven med att timmarna per assistansberättigad har ökat. Det råder ingen tvekan om att den frågan behöver analyseras.

Vi kan konstatera att antalet timmar har ökat oavsett anordnare (kommunal, privat, kooperativ), oavsett vem som har beslutat om timmarna (FK, kommunen) och trots att reglerna för vad som räknas som grundläggande behov har skärpts. Det kan tala för att timmarna successivt har anpassats till brukarnas behov, det vill säga att vi tidigare hade ett ”underutnyttjande”.

Men regeringen tror i stället att det handlar om ett ”överutnyttjande”. Regnér stödjer den tesen på framför allt en statlig utredning som kom 2012 (SOU 2012:6). Den utgick från att antalet beviljade timmar var ”rätt” år 2004. Då var det 99 timmar per vecka. Allt därutöver är ”överutnyttjande”. Det skulle i så fall nu vara drygt 20 procent. Problemet är att utredaren inte hade något som helst underlag för att hävda att 2004 års nivå skulle vara den rätta.

Hypoteserna om såväl under- som överutnyttjandet är just hypoteser. FK framhåller i sin senaste rapport att ”mer analys behövs för att kunna ge tillfredsställande svar på vilka faktorer som driver timutvecklingen inom assistansen”. Det som regeringen måste kritiseras för är att den har dragit sina slutsatser innan denna analys är gjord.

En annan tanke som Regnér gång på gång återkommer till är att det finns risk för att de privata assistansanordnarna överdriver sina klienters behov. Den risken finns. Men det är inte företagen som bestämmer om antalet timmar utan FK. Därför krävs ett led till i hennes konspirationsteori. I direktiven till LSS-utredningen skriver regeringen: ”Försäkringskassans handläggare och beslutsfattare … har kommit att (direkt) interagera med dessa (privata assistans)anordnare i tillämpningen av lagen.”

När man vet att 70 procent av dem som ansöker om assistansersättning får nej och att många vid omprövning förlorar sin ersättning är det svårt att köpa bilden av FK:s tjänstemän som några nickedockor åt företagen. Regnérs teori saknar trovärdighet.

En annan variant är att assistansföretagen har stora marginaler. Därför har de råd att använda resurser till ”annat” än assistans.

Regnér är till exempel kritisk mot att vissa företag använder assistansmedel för att tillhandahålla juridisk hjälp. Men i själva verket vill hon använda ännu mer assistansmedel till ”rättsligt stöd” även om detta ska ges ”oberoende” av företagen. LSS-utredningen ska föreslå hur ett sådant stöd kan utformas och det ska betalas med assistanspengar. Ett ”oberoende rättsligt stöd” är en god tanke, men det kommer rimligen att bli betydligt dyrare än i dag. Om man betraktar juridisk hjälp som ett undandragande av assistans till de assistansberättigade vill Regnér alltså dra undan mer assistans.

När det gäller företagens marginaler åberopar Regnér bland annat en utredning (SOU 2014:9) som hävdade att ersättningen 2013 gav ett överskott för företagen på 14 – 22 kronor i timmen. Med utredningen hade inte beaktat kostnader för introduktion, personalutbildning, handledning, personalmöten, brukares frånvaro och frånfälle med mera. Om det gjordes försvann ”överskottet”.

Trots det har ersättningen sedan 2014 räknats upp med mindre än lönekostnadsökningarna. Detta har, tillsammans med en del andra politiska och administrativa beslut, lett till minskade marginaler för anordnarna. Att de är knappa framgår inte minst av att när kommunerna bedriver samma verksamhet fattas det mer än 10 procent. Kommunerna kan skjuta till kommunala skattepengar, men det alternativet finns inte för de privata anordnarna och kooperativen. I stället tvingas de nu till följd av regeringens politik att försämra kvaliteten.

En annan sak är att det kan finnas enstaka företag som skiljer ut sig och som det absolut kan finnas skäl att titta närmare på.

När jag i våras hävdade att huvudalternativen till personlig assistans var institutioner (gruppbostäder) och social hemhjälp svarade Regnér att just de alternativen inte är aktuella. Hon säger sig vilja satsa på andra, mer ”träffsäkra”, alternativ. Vilka det är vill hon inte ens antyda.

Min bedömning är att om stat och kommun vill sänka sina kostnader handlar det främst om att övervältra ansvar på anhöriga. Det är vad som i många fall har skett när assistansersättningen har dragits in. Många av inläggen i assistansdebatten vittnar om det.

Det finns så vitt jag känner till bara en kvantitativ studie av detta (Magnus Näsman, Umeå universitet). Tyvärr omfattar den få individer, men tendensen är densamma som i många enskilda vittnesmål. De flesta av respondenterna i studien fick kommunal assistans när den statliga assistansersättningen drogs in, men med 40 procent färre timmar. Anhörigas insatser nästan fördubblades, till 34 timmar per vecka (alltså inte långt från en heltid) och antalet timmar köpta med egna eller anhöriga pengar ökade från två timmar i veckan till elva.

När anhöriga tvingas ta ett större ansvar uppstår det också kostnader – i form av minskat förvärvsarbete, ökade sjukskrivningar, ökade förtidspensioneringar, ökade arbetslöshetskostnader för assistenter som förlorar jobbet – men de syns inte på någon tydlig post i de offentliga budgeterna.

Den fråga vi i slutändan måste ställa oss är: ska kostnaderna för personer med omfattande funktionsnedsättningar bäras solidariskt av oss alla eller huvudsakligen av deras anhöriga?

DN Debatt. 23 november 2016

Läs fler artiklar på DN Debatt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på DN Debatt och Insidan. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpligar.