Även i de bästa samhällen uppstår ibland systemfel. Varje nation har upplevt händelser då omfattande kränkningar av grundläggande mänskliga rättigheter drabbat många människor på ett systematiskt sätt. Det som utmärker en rättsstat är att rättsordningen i sådana situationer tillhandahåller juridiska verktyg för den drabbats, instrument för upprättelse.
I praktiken är det ofta skadeståndsrätten som står för verktygen i dessa situationer. Den ger enskilda personer rätt till ersättning för kränkningar som orsakats av någon annan. ”Någon annan” kan vara såväl en annan person eller företag, som en stat eller en myndighet. Skadeståndets funktion är mycket djupare än dess ekonomiska inkarnation: att göra den skadade eller kränkta hel igen.
Ibland framstår pengar som ett futtigt verktyg, men ofta finns inga egentliga alternativ. Det går inte att ersätta det oersättliga. Men det går ofta att kompensera så att effekterna blir mindre förlamande, inte lika totala.
Skadeståndsrätten har emellertid begränsningar som ofta framträder vid just systemfel när ingen enskild befattningshavare eller myndighet kan ställas till svars. I sådana lägen brister ofta det skadeståndsrättsliga skyddet, främst på grund av den i allmänhet tioåriga preskriptionstiden. Problemet med systemfelen är att de ofta inte uppfattas som fel förrän förhållandevis lång tid efter händelsen (eller händelserna).
Staten har varit lyhörd för dessa problem vid ett flertal tillfällen tidigare, bland annat när det tillskapades en särskild ersättningsmöjlighet för personer som utsatts för tvångssteriliseringar av till exempel rashygieniska skäl. Även i andra situationer när skadeståndsrätten till följd av preskription eller andra begränsningar inte räckt till, har staten tagit initiativ till särskilda ersättningar.
Framför allt har detta motiverats med sociala argument. Men det finns även en moralisk förklaring, nämligen att det är rimligt att staten tar på sig ett särskilt ekonomiskt ansvar för de skador som staten (eller andra grenar av offentligheten) bidragit till i situationer där staten inte tillhandahållit tillräckliga juridiska verktyg för att kunna utkräva ansvar på det vanliga sättet, framför allt inom ramen för skadeståndsrättens regelverk.
Det är mot denna bakgrund man skall betrakta frågan om ersättning till de så kallade vanvårdade barnen. Genom utredningen fick barnen som samhället svek upp hoppet. Det går lätt att föreställa sig den känsla av frisk luft som många offer erfarit och som de givit uttryck för i media. Samhället svek oss, men sviker inte längre. Samhället kommer att erkänna de oförätter som dess företrädare tidigare gjort sig skyldiga till. Dagens politiker inser det deras företrädare inte insåg, att det offentliga Sverige har en skuld till det som inträffat och kommer att se till att instrument för upprättelse skapas.
I helgen grusades dessa förhoppningar när regeringen tillkännagav att någon ersättning inte kan utgå. Det är ett sorgligt beslut, efter en skamlig behandling av de drabbade.
Kommunikationen av beslutet är skandalös. Först ger regeringen upprättelseutredningen direktiv som begränsas till en viss tidsperiod. Därefter åberopas just denna begränsning som stöd för beslutet att inte medge den kompensation som utredningen föreslagit utifrån just regeringens riktlinjer. Statsrådets uttalande om att det skulle vara orättvist med en ersättningslösning som begränsas till tiden fram till 1980, eftersom de som drabbats senare därmed faller utanför, vilar därtill på en konstig uppfattning om rättvisa. Om det allmänna kränkt många människor måste det rimligen vara bättre att vissa får upprättelse än att ingen får det.
De svårigheter med bevisning som också anförts till stöd för beslutet är inte heller övertygande. Sådant hanterar ersättningssystemen i Sverige i dag närmast dagligen, inom ramen för brottsskadeersättningar och andra ersättningar. Dessutom torde det inte vara så svårt att klarlägga vilka barn som faktiskt var institutionaliserade eller föremål för placering under de aktuella åren och de faktiska omständigheterna bör ofta i sig kunna ge viss ledning för bedömningen.
Regeringens lovvärda upprättelsearbete har, om det stannar här, fått ett snöpligt slut. Mot bakgrund av de uttalanden som regeringens företrädare tidigare gjort, och framför allt i ljuset av initiativet att tillsätta en utredning med dessa direktiv, är hanterandet av ersättningsfrågan närmast obegripligt.
Regeringen borde ompröva beslutet. Om så inte sker, kan det finnas en annan möjlighet via Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. Här kan det finnas en sista chans för de drabbade. När lagstiftaren inte tillhandahåller effektiva rättsmedel mot rättighetskränkningar kan det vara ansvarsgrundande för staten.
Någon garanti för framgång i sådana processer kan inte ges, men det kan vara värt att pröva. När staten inte skapar tillräckliga möjligheter för upprättelse, kan domstolarna tvinga den. Det är så en rättsstat fungerar.
Mårten Schultz
professor i civilrätt