Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Skärpt lagstiftning behövs för att stävja läktarvåldet”

I stället för glada familjefester har de så kallade högriskmatcherna i allsvenskan blivit tillställningar där skrämda barn ber sina föräldrar att få gå hem. Huliganerna är oftast intresserade av fotboll, men de söker också en extra kick som gör att de ständigt återkommer för nya bråk. En väg att stoppa läktarvåldet är tillträdesförbud: den som missköter sig nekas tillträde till arenan. Det är nu dags att skärpa såväl lagen som tillämpningen och bland annat ge klubbarna möjlighet att föra register över tillträdesförbuden. Förbuden bör även förlängas till som längst tre år och omfatta till exempel krogarna där risksupportrarna samlas, skriver länspolismästaren i Stockholm.

På måndag möts Stockholmsklubbarna Djurgården och AIK i premiäromgången av årets allsvenska fotboll. Det är en högriskmatch. Så benämner Polisen matcher med stora risker för våld och skadegörelse. De kräver polisiära insatser till en beräknad kostnad av cirka 600.000–1.000.000 kronor per match.

Förutom den ekonomiska kostnaden innebär det att några hundra poliser ägnar sig åt en fotbollsmatch i stället för andra polisiära uppgifter.

Matcherna innebär också med stor sannolikhet att några personer kommer att bli nedslagna, att tunnelbanevagnar och bussar kommer att slås sönder och att skattebetalarna kommer att få betala för annan skadegörelse.

Många skräms från att gå på fotboll. I stället för glada familjefester är det tillställningar där skrämda barn ber sina föräldrar att få gå hem.

Men de högljudda så kallade risksupportrarna trivs. Det märks när de skrålande går in i arenan genom en särskild ingång till sina reserverade platser utan att köa med andra åskådare.

Hur skulle det se ut om de besvärligaste kroggästerna fick en särskild ingång? Så här gör vi för att vanliga fotbollsvänner ska skyddas från risksupportrar. Våren får visa om det inte är dags att ändra på den taktiken. Men utvecklingen styrs inte bara av Polisens agerande.

”Jävla fitta”, vrålar den propre medel­ålders mannen när hans lag fått ett domslut emot sig. Nästa vredesutbrott riktar sig mot en spelare i andra laget. Nu skriker han högröd i ansiktet: ”Jävla hora!” Sedan går han hem till sin fru och beklagar att huliganer bråkar och slåss, de bara förstör för de riktiga fotbollssupportrarna.

Något samband med sitt eget uppträdande ser han inte. Det finns en läktarkultur som är rå och aggressiv. Därför är det kanske glädjande att det ska införas särskilda ”svordomsfria” läktarsektioner, där man ska slippa höra svordomar och könsorden vina i luften.

Det riktigt grova våldet utspelar sig i regel långt från arenan, antingen på i förhand bestämda platser, eller genom mer spontant uppflammande uppgörelser. ”Firmorna” spelar en viktig roll. De är oftast motorn i den organiserade huliganismen. Många inom klubbarna tycks vara rädda för sina egna ”firmor”. Numera finns det också supportrar som hämtat inspiration från italiensk läktarkultur som kan ställa till problem.

Huliganer är oftast intresserade av fotboll. Men studier visar att de söker något extra därutöver. Många får en kick av våldet, en njutningsfull kick. Den kicken gör att de ständigt återkommer för nya bråk.

Ansvaret för läktarvåldet delas av många, som måste ta ännu större ansvar. För det går att vända utvecklingen. Vissa framgångar har man uppnått i England och Holland, där man fått ned våldsamheterna till en lägre nivå. Men det krävs att många medverkar: Den ”vanlige” supportern. Klubbarna. Förbunden. Spelarna. Arenaägarna. Lagstiftarna. Och naturligtvis Polisen.

Samverkan är viktig. Det är en nödvändig väg framåt, samtidigt får vi inte gömma oss bakom denna samverkan. Vi får inte vänta med nödvändiga åtgärder med hänvisning till samverkan.

Polisen kommer att använda alla lagliga medel för att få stopp på våldet. Vi förstärker resurserna på alla fronter: Underrättelser, ordningshållning och lagföring.

Om matchvärdar och ordningsvakter inte klarar ordningen inne på arenan måste Polisen ta ett större ansvar. Då hamnar frågan om att ta betalt av klubbarna i ett annat läge. Vi har rätt att ta betalt för kostnader för polisinsatser direkt vid och inom arenan, alltså kostnader som i ett sådant läge skulle öka kraftigt.

Det finns inte något ekonomiskt egenintresse för Polisen att ta betalt. Avgifterna går inte till Polisen utan direkt till statskassan.

En väg som medfört framgångar är tillträdesförbuden: den som missköter sig nekas tillträde till arenan. Med erfarenheter är det nu dags att skärpa såväl lagen som tillämpningen. I Stockholm finns cirka 30 personer med nu gällande tillträdesförbud för fotboll. Denna siffra borde vara mångfaldigt högre. Också arrangörerna borde utnyttja sin egen rätt till avstängning oftare. Några konkreta förslag:

Klubbarna och arrangörerna måste få föra register över tillträdesförbuden för att kunna tillämpa dem. I dag sätter personuppgiftslagen, PUL, stopp.

Längsta tiden för ett tillträdesförbud bör höjas från ett till tre år. I England är tillträdesförbuden minst tre år, oftast längre. Där slutar 90 procent av personerna med sin huliganism efter förbudets utgång.

Tillträdesförbudet bör, som i en del länder, också kunna omfatta andra platser, till exempel krogar där risksupportrarna samlas.

Ett tillträdesförbud bör gälla andra liknande tillställningar, till exempel ishockey­matcher. Det är oftast samma personer som bär sig illa åt.

Biljetterna skulle kunna göras personliga och innehavaren fotograferas vid insläppet.

Personliga biljetter fanns vid EM i Sverige 1992. Så är det i dag vid vissa musikkonserter. Den som vill köpa biljetter till finalen i Champions League måste svara på en rad personliga frågor.

Tekniken och erfarenheten finns och det skulle försvåra mycket för en person med tillträdesförbud att ta sig in på arenorna.

Långsiktigt är det dock inte förbud och repressiva insatser som förändrar kulturen. I stället måste nya vägar hittas. I ett övergångsskede kan det leda till ökade kostnader eller minskade intäkter. Men alternativet med sponsorer som tröttnar på allt bråk borde få också de ekonomiskt tänkande att inse att något måste göras.

Hur kan då fotbollsmatcherna bli de familjefester som så många vill ha? Om detta finns ingen specifik polisiär kompetens. Men här finns erfarenheter att ta till sig från andra europeiska länder: Att höja biljettpriserna men låta de ökade intäkterna subventionera kraftiga familjerabatter. Att låta matcherna föregås av underhållande inslag riktade till barnfamiljer. Att sluta med alkoholförsäljning vid matcherna.

De engelska klubbarnas spelarkontrakt lär innehålla särskilda villkor där spelarna åtar sig att alltid, aktivt och tydligt, ta avstånd från supportrarnas våld. I Sverige ser vi ibland spelare uttrycka sin förståelse för supportrarnas uppträdande. Det är ett stöd som huliganerna uppskattar.

Det finns mycket att göra för många berörda.

Carin Götblad
länspolismästare i Stockholm