Enligt justitieminister Beatrice Ask (M) är straffskärpningar en viktig målsättning inom rättspolitiken (DN-debatt 130304). Om hon får sin vilja igenom ska ett våldsbrott som tidigare har straffats med ett år i fängelse i fortsättningen ge 1,3 år, det brott som tidigare inneburit fem år i fängelse ska straffas med sex år. Även återfall i brott ska straffas hårdare.

Enligt Kriminalvården kostar en intagen på anstalt med normal säkerhetsklass 2.829 kronor per dygn eller drygt en miljon kronor per år. Kostnaden för hela reformen beräknas bli drygt en halv miljard kronor vilket skulle innebära cirka 750 fler utdömda fängelseår varje år varav 2/3 på anstalt och resterande inom frivården.

Även om det grundläggande brottsförebyggande arbetet sker inom andra politikområden, så visar forskning att även en väl genomförd kriminalpolitik kan göra skillnad. Vi vet sedan länge att upptäcktsrisken är viktigare än straffens stränghet när det gäller att avskräcka från brott (Zimring & Hawkins 1973, Nagin 2013).

En konsekvent satsning på bevisat effektiva polisinsatser kan kraftigt påverka polisens effektivitet (Sherman 2013).

Att upptäcktsrisken är långt ifrån tillfredsställande har med all önskvärd tydlighet framgått i debatten om polisen. Trots att polisväsendet har tillförts kraftigt höjda anslag under lång tid uteblir effekterna. En del av misslyckandet beror på att regeringen har satsat på kvantitet (en målsättning om ett visst antal poliser och enkla kvantifierbara mål) utan att kräva kvalitet (evidensbaserade metoder som bygger på uppföljning och utvärdering av effekter).

Justitieministern vet genom den utredning hon beställt (SOU 2008:85) att straffskärpningar knappast minskar brottsligheten genom avskräckning. Det framgår även i utredningen att inkapaciteringseffekten, det vill säga den effekt som inlåsning på anstalt har på brottsnivån, är mycket liten.

Trots detta vill regeringen satsa på straffskärpningar. Statsministern har framfört att alliansen vill göra straffskärpningar, bland annat för bostadsinbrott, till en valfråga (Sydsvenskan 130316).

Det är frestande att tro att regeringen har gett upp inför den mycket låga upptäcktsrisken när det gäller dessa brott (fyra procent klarades upp 2011) och i stället vill visa handlingskraft genom att höja straffen för det fåtal som ändå blir dömda.

Kriminalpolitikens främsta uppgift bör vara att förhindra skador som orsakas av brott, i förs­ta hand genom att förebygga brottslighet. Att brott begås är redan ett misslyckande. När det ändå sker måste fokus ligga på att i möjligaste mån reparera och lindra skadeverkningarna.

I konsekvens med detta föreslår vi en mer konstruktiv ansats i kriminalpolitiken. Vi tycker att det är dags att lämna medeltidens strafftänkande, att ont ska med ont fördrivas, till förmån för en modern och kunskapsbaserad kriminalpolitik.

Genom att skifta fokus från repressiv rättvisa till reparativ rättvisa (restorative justice) stärker man offrets ställning och ökar även möjligheterna att minska antalet drabbade. Detta skulle innebära att de 500 miljoner som regeringen vill satsa på straffskärpningar i stället läggs på:
● att i större utsträckning än i dag gottgöra den som utsatts för brott
● att minska brottsoffrets lidande
● att minska risken för att nya brott begås.

Två konkreta åtgärder för att åstadkomma detta är en reformerad brottsskadeersättning samt att införa möjligheten till vad man skulle kunna kalla medlingskonferenser.

Vi tror att skadeståndet är en viktig del av upprättelsen för den som blivit drabbad av brott. Den så kallade brottsskadeersättning som utsatta för brott kan ansöka om när för­övaren inte betalar utdömt skadestånd ligger på nivåer som ofta upplevs som ytterligare en kränkning för brottsoffret.

De flesta brottsoffer har ju inte ens någon dömd gärningsperson att kräva skadestånd av. En viktig reform är alltså högre garanterade brottskadeersättningar.

I Storbritannien, USA, Kanada och Australien har man studerat effekten av konferenser som sammanför förövare och offer (som samtyckt) i syfte att nå en överenskommelse. Även andra ”intressenter” såsom familjemedlemmar, nära vänner och myndighetspersoner från till exempel socialtjänst har deltagit.

Konferenserna ger möjlighet att diskutera konsekvenser av brottet, hur brottsoffret ska kompenseras samt hur återfall kan förhindras. Denna form av så kallad ”face-to-face restorative justice” har visat sig minska de psykiska skadeverkningarna hos offren och öka deras känsla av upprättelse. De minskar även återfallen i brott (Sherman & Strang 2007).

Bäst effekter uppnås när det finns ett offer som är personligen kränkt. Till skillnad mot vad som ofta tas för givet i dessa sammanhang har dessa konferenser mest positiva effekter för offer för vålds- och sexualbrott. I Sverige har man hittills främst tillämpat medling som vanligen omfattar unga lagöverträdare som har snattat i en butik, i ett varuhus eller liknande.

Om nu justitieministern har fått ett utrymme för reformer så vore det vällovligt att använda detta för att minska brottsoffrens lidande. Låt därför åtgärder som verkligen stärker brottsoffrets ställning och förebygger brott förnya kriminalpolitiken.

Helena du Rées, jur dr och kriminolog
Jerzy Sarnecki, professor i allmän kriminologi vid Stockholms universitet