Utredningen ”Skatteincitament för gåvor till forskning och ideell verksamhet” (SOU 2009:59), som i somras överlämnades till regeringen, är på många sätt märklig. Utredningsmannen verkar ha haft som utgångspunkt ett beskattningsperspektiv och särskilt tillhörande kontrollfrågor. Enligt vår uppfattning borde utgångspunkten i stället ha varit ett bredare samhälleligt perspektiv: Betydelsen av en ideell sektor för samhällets totala utveckling och då om skatteincitament kan spela en positiv roll för att ytterligare utveckla den ideella sektorn. Utredningsmannen framhåller själv att ”en stark och livaktig ideell sektor har stor betydelse för samhällslivet”. Den ideella sektorn är inte i första hand en fiskal fråga utan berör mycket mer fundamentala samhällsvärden.

Sverige tycks enligt utredningen ”vara det enda landet i Europa som inte har regler av detta slag”, det vill säga som inte har regler som innebär ett skatteincitament för gåvor till ideell verksamhet. Bara detta i sig är anmärkningsvärt och för oss inom den ideella sektorn mycket svårt att acceptera.

Sverige har under de senaste 30–40 åren dramatiskt ändrat karaktär och gått från ett mycket homogent samhälle till att i dag vara ett samhälle där cirka 20 procent av befolkningen antingen inte är födda i Sverige eller har föräldrar som inte är födda i Sverige. Det vill säga, nästan 2 miljoner svenskar kommer från en annan ursprungskultur än den svenska.

Detta innebär att Sverige som samhälle har blivit mycket mer mångfacetterat och mångkulturellt. En konsekvens av detta är att det blir väsentligt svårare för det offentliga (stat, landsting och kommuner) att tillfredställa medborgarnas rättmätiga krav inom olika områden. Det blir helt enkelt omöjligt att skapa centrala lösningar inom till exempel områden som religion, idrott, social och kulturell verksamhet men även inom andra områden, som tillgodoser alla medborgares högst varierande men rättmätiga krav.

Här spelar den ideella sektorn en allt viktigare roll eftersom det svenska samhällets mer mångfacetterade struktur med nödvändighet måste innebära en decentralisering av många verksamheter, där den ideella sektorn blir ett viktigt instrument i denna nödvändiga decentralisering. Den ideella sektorn måste bland annat på grund härav stödjas och stimuleras på alla sätt.

Vi, Sveriges judar, har sedan vi tilläts officiellt invandra till Sverige 1774 utvecklat en stor erfarenhet av att hantera många samhälleliga frågor för våra medlemmar. Ursprungligen på grund av att det svenska samhället krävde att vi själva skötte framförallt socialvården för våra medlemmar. Vi tilläts inte att ligga det svenska samhället till last. Sedermera har de svenska judarna fått samma rättigheter som alla andra svenskar men det har då visat sig att vi som en (nationell) minoritet har våra egna behov som samhället inte kan tillfredställa. Åldringsvård, där vi till exempel behöver hantera överlevande från Förintelsen, vilket kräver kunskap och erfarenhet som det allmänna inte kan erbjuda. Utbildning inom judendomen av såväl religiös som mer filosofisk karaktär, begravningsverksamhet, där judar har särskilda regler som det allmänna inte kan leverera, särskild mathållning, eftersom en del judar endast äter så kallad koshermat.

Det finns ett stort antal frågor där vi som minoritet har behövt engagera oss genom en omfattande ideell verksamhet och där våra medlemmar på ett generöst sätt ekonomiskt har bidragit till att tillgodose de behov som judar i Sverige har och som inte det svenska samhället kan tillgodose, saker som majoritetssamhället normalt betraktar som en självklarhet att det offentliga skall stå för. Liknande situation torde eller kommer att råda för de flesta minoritetsgrupper i Sverige.

Detta är en av huvudanledningarna till att den ideella sektorn kommer att behöva spela en allt större roll i det svenska samhället. Det kan inte uteslutas att skattemoral och betalningsvilja att betala allmänna skatter faktiskt kan öka hos medborgarna om de samtidigt känner att samhället premierar dem som gör en ideell insats. Utan tvekan kan det omvända gälla, att förståelsen för att betala skatt kan minska om viktiga behov inte kan tillfredställas genom det allmänna samtidigt som enskilda medborgare därför måste ta på sig en privat betalningsbörda för att tillfredställa dessa behov.

På grund av utredningens fiskala ansats blir kontrollfrågan den helt avgörande frågan för utredningens analys, det vill säga hur Skatteverket skall kunna kontrollera att skatteincitament används på rätt sätt och att fusk inte förekommer. Det leder till att utredningen endast kan tänka sig att skatteincitament används för ändamålen ”bedriva hjälpverksamhet bland behövande” och ”främja vetenskaplig forskning” men inte för omsorg om barn och ungdom, undervisning, sjukvård, miljövård, idrott och kultur.

Vi finner det anmärkningsvärt att Sverige skulle vara det enda landet i Europa som inte kan lösa tillhörande kontrollfrågor på ett sådant sätt att även de ovan nämnda ändamålen kan inbegripas i den ideella verksamhet som skall kunna komma i åtnjutande av skatteincitament. Alla dessa områden är viktiga i det svenska samhället och det bedrivs en omfattande ideell verksamhet inom dessa sektorer.

Att Skatteverket behöver godkänna en mottagare för att en givare skall komma i åtnjutande av en skattefavör kan synas rimligt men knappast vara en oöverstiglig uppgift för svensk myndighetsutövning.

Sammanfattningsvis vill vi framhålla följande:

• Vi anser att det är av största angelägenhet att avdragsrätt införs för gåvor till allmännyttig verksamhet.

• Vi menar att avdragsrätt för gåvor till allmännyttig verksamhet skall ha en bred ansats och självklart även gälla områden som omsorg om barn och ungdom, undervisning, sjukvård, miljövård, idrott och kultur men egentligen gälla all allmännyttig verksamhet som drivs på ett seriöst sätt till samhällets och dess medborgares bästa.

• Utredningen överdriver de fiskala kontrollproblem som kan föreligga. Övriga länder i Europa har uppenbarligen löst detta och det är därför förvånande att inte Sverige skulle kunna lösa kontrollfrågan på ett tillfredställande sätt.

• Vi finner utredningen alltför teknisk och förvånansvärt ambitionsfri eftersom utredningsmannen avråder från att införa skatteincitament. Vi rekommenderar regeringen att antingen införa en avdragsrätt för gåvor till allmännyttig verksamhet mer enligt våra punkter ovan eller tillsätta en helt ny utredning med en bredare förankring inom den ideella sektorn.

Lena Posner Körösi
ordf Judiska Centralrådet i Sverige

Gabriel Urwitz
ordf Stiftelsen Paideia