För inte så länge sedan ansåg de europeiska kolonialmakterna sig manade att upplysa folk i andra delar av världen om den västerländska civilisationens förträfflighet. Europa har förändrats sedan dess, men denna mission lever vidare i nya former. I dag är det européerna själva som ska danas, av det stora EU-maskineriet.
Europeiska unionen har på kort tid bytt ansikte. Från att i huvudsak ha varit ett frihandelssamarbete antar den alltmer konturerna av en politisk union inom vilken fler och fler frågor hanteras. Det är en utveckling som ligger helt i linje med det officiella motto som ända sedan Romfördraget undertecknades 1957 har pekat ut färdriktningen för EU: en allt fastare union.
Men medborgarna är djupt splittrade i frågan om hur mycket makt och inflytande unionen ska ha över dem.
När de i folkomröstningar under de senaste tio åren har fått chansen att säga sitt om ytterligare politisk integration i Europa har svaret varje gång blivit detsamma: nej till införandet av den gemensamma valutan euron, i Danmark 2000 och Sverige 2003, nej till Nicefördraget på Irland 2001, nej till EU-konstitutionen i Frankrike och Nederländerna 2005 och nu senast, nej till Lissabonfördraget på Irland 2008.
Det finns därmed ingen tydlig uppslutning kring visionen om en stark och enhetlig europeisk union.
Trots detta spenderar EU-institutionerna varje år åtskilliga miljarder kronor på kommunikativa insatser som ska ge en uteslutande positiv bild av det europeiska samarbetet. I dag presenterar Timbro en rapport som avslöjar hur skattemedel i stor omfattning används till att förespråka fördjupad integration på ett sätt som tänjer gränserna för vad vi normalt sett betraktar som information och kommunikation, och som övergår i ren propaganda.
Detta är inte en tillfällighet, utan resultatet av en genomtänkt kommunikationsstrategi. I en handlingsplan 2005 klargjorde EU-kommissionen att informationen inte behöver vara neutral och balanserad.
EU:s kommunikationsverksamhet omsätter varje år åtskilliga miljarder. Långt mer än de 2,3 miljarder kronor som årligen tilldelas kommissionens enhet för kommunikation – DG Communication. Pengarna går bland annat till att bekosta trycksaker, hemsidor och reklamkampanjer. Men också medienätverk, tevekanaler, radiostationer och utbildningar för journalister organiseras och finansieras av EU.
Detta är inte helt okontroversiellt. Europaparlamentets webbtevesatsning EuroparlTV, med en budget på 90 miljoner kronor under 2009, fick ett kyligt mottagande av journalister som oroade sig över balansen i sändningarna. Kritik riktades också mot att det produktionsbolag som ansvarar för innehållet (Mostra) är samma bolag som sköter kommissionens interaktiva marknadsföring.
EU har också starka band till nyhetskanalen Euronews. Bara under 2009 får tevekanalen, som säger sig vilja ge ett ”europeiskt perspektiv” på världshändelser, 108 miljoner kronor av Europeiska unionen.
Det är en hel planet av propagandaverktyg som tas i bruk av EU. Ansenliga belopp används också till att engagera främst den yngre generationen i olika verksamheter som ska svetsa samman medborgarna i en gemensam europeisk identitet. Något som förväntas underlätta fortsatt ekonomisk och politisk integration i Europa.
Precis som i gamla tider ska ett motvilligt folk omvändas till den rätta uppfattningen.
För att främja en känsla av gemenskap fick till exempel ett femtiotal ungdomar från olika medlemsländer under en veckas tid lära sig att svabba däck tillsammans på ett fartyg. Projektet ”European Citizenship – by the sea we learn” beviljades nästan 400 000 kronor genom EU-programmet Ung och aktiv i Europa, som i sin tur har en samlad budget på nära
8,8 miljarder kronor.
Vid sidan av allt detta skapas lagstiftning som kan stärka unionens anseende, vilket det så kallade skolmjölksprogrammet tydligt illustrerar.
Sedan 1995 ger EU ekonomiskt stöd till de skolor i medlemsländerna som erbjuder mjölk till sina elever. Men för att få ta del av skolmjölksstödet måste skolorna uppfylla vissa krav. Det mest anmärkningsvärda är att det vid entrén till skolmatsalen måste finnas en affisch, som med hjälp av reklamtexter och bilder av EU:s flagga berättar att mjölken har subventionerats med pengar från unionen.
Varje år plöjs stora summor ned i en hord av tankesmedjor och idéinstitut runt om i Europa, som alla har det gemensamt att de aktivt förespråkar att alltmer ska beslutas av EU. Det är inte ovanligt att dessa organisationer leds eller har grundats av tidigare högt uppsatta politiker och tjänstemän i EU-institutionerna.
Det årliga ekonomiska stödet från EU är betydande. Bara under perioden 2005–2008 fick fyra av dessa organisationer (European movement, Centre for European policy studies, European youth forum och Vårt Europa) dela på sammanlagt 113 miljoner kronor i stöd. Få, om ens några, av alla de organisationer som duschas med EU:s propagandafonder förespråkar europeisk samverkan på färre områden än i dag.
EU-systemet är tungrott och lagstiftning på EU-nivå är ofta resultatet av kompromisser och segdragna förhandlingar. Mot denna bakgrund är det svårt att veta om organisationerna har något reellt inflytande. Icke desto mindre kan unionen genom att finansiera ”civila” organisationer och tankesmedjor som ropar efter ”mer EU” fortsätta växa. Detta är i klarspråk en kolonisation av civilsamhället, vilket är allvarligt eftersom det ska vara en motvikt till politiken.
EU:s propagandaapparat har hittills varit befriad från kritik, trots att den uppför sig på ett sätt som inte skulle tolereras i något enskilt medlemsland. I Sverige har vi fört en omfattande debatt om att statliga myndigheter och offentligt ägda bolag för fram politiskt färgade budskap.
Men om EU:s opinionsbildning är det tyst, trots att den är mer långtgående och dessutom drivs av dunklare motiv. Att det dessutom är vår svenska kommissionär Margot Wallström som är huvudansvarig för Europeiska unionens kommunikationsarbete gör tystnaden än märkligare.
I vår undersökning visar vi upp exempel på hur EU-institutionerna med stor uppfinningsrikedom använder offentliga medel till att flytta fram sina egna positioner och föra i hamn en utveckling som medborgarna och skattebetalarna ställer sig kritiska till. Med demokratin och anständigheten för ögonen är detta oacceptabelt.
Att den Europeiska unionen vill upplysa om sin verksamhet är i grunden positivt. En opinionsundersökning från Synovate tidigare i år visar till och med att en växande andel svenskar gärna vill lära sig mer om EU. Här har Margot Wallström således en viktig uppgift. Men det finns förmodligen en stark enighet om att de pengar som vi ger till EU inte ska gå till att polera Brysselpalatsens fasader och på ett påträngande vis övertyga oss om unionens förtjänster.
Det svenska EU-ordförandeskapet ger regeringen en unik chans att göra medborgarnas röst hörd. Fredrik Reinfeldt har förvisso påtalat att Sverige inte ska använda ordförandeskapet till att driva sina egna frågor, men EU-institutionernas skattefinansierade opinionsbildning är ett problem som angår hela Europa. Det är hög tid att vi drar en tydlig linje i sanden mellan information och propaganda.
Maria Rankka
vd Timbro
Philip Thomasson-Lerulf
utredare Timbro
Hannes Kataja
utredare Timbro