De senaste decennierna har vi svenskar upplevt något som närmast kan liknas vid en mindre revolution på valfrihetens område. Antalet privata alternativ i välfärden har stadigt vuxit sedan 1990-talets början. I Stockholm har vi exempelvis friskolor, privatdrivna förskolor, äldreboenden, gruppboenden och hemtjänst på entreprenad.
Detta har varit en viktig och värdefull utveckling. Möjligheten att välja till exempel skola eller hemtjänst har förbättrat vardagen för många stockholmare och svenskar.
Människor som har brunnit för en viss idé har fått möjlighet att i egen regi utveckla sina verksamheter på ett sätt som kanske annars inte skulle ha varit fallet. Valfriheten och konkurrensen har inneburit att nya idéer kunnat växa sig starka.
Samtidigt har det varit en viktig utgångspunkt att denna utveckling skett med offentlig finansiering. Att skolan ska ge samma möjligheter till alla barn, oavsett storleken på föräldrarnas plånbok, är något som är självklart för de flesta svenskar.
För att detta ska vara möjligt betalar vi välfärden gemensamt med våra skattepengar. Det gäller all välfärdsverksamhet, oavsett om den utförs i privat eller offentlig regi.
Men vi ser nu att även om välfärden bekostas av alla oss skattebetalare gemensamt, så kommer inte vinsterna alla till del. Förra året skedde utdelning av vinst till ägarna i vart tredje friskolebolag. År 2007 fick aktieägarna i friskolorna i Stockholms län 39,6 miljoner kronor i utdelning, enligt en sammanställning av SVT:s Rapport. I hela Sverige var utdelningen 84 miljoner kronor. Själva vinsterna var ännu större.
Samtidigt slutade mer än var tionde elev nian utan att ha behörighet till gymnasiet. Vi ser alltså att stora delar av de vinster som uppstår i friskolorna hamnar i aktieägarnas fickor i stället för att komma eleverna till del.
84 miljoner kronor skulle ha räckt till många timmars extra stödundervisning. Kanske skulle det ha kunnat hjälpa några fler elever att bli behöriga till gymnasiet – det kan vi inte veta.
Möjligheten att göra vinster i offentligt finansierad verksamhet, det vill säga att göra privata vinster på andras skattepengar, är om inte unik för Sverige så åtminstone något mycket ovanligt.
I Norge gäller som krav för de fristående skolorna att alla offentliga bidrag ska komma eleverna till godo. Aktieutdelning på vinst är inte tillåten, överskott ska tillbaks till utbildningsverksamheten. Inte heller i Finland eller Danmark får privatskolor drivas i syfte att uppnå ekonomisk vinst. Sverige, där friskolorna finansieras helt med skattepengar, är alltså ensamt bland sina närmaste nordiska grannar om att sakna vinstbegränsningar.
Den här frågan gäller dock inte enbart skolan. Vinstutdelning sker inom alla delar av den privat drivna välfärdsverksamheten: hemtjänst, äldreboenden, sjukvård, stöd till funktionshindrade, etc.
Samtidigt vet vi alltför väl att även i de verksamheter där vinster delas ut finns det problem. Det finns mycket kvar att göra innan alla är nöjda med den välfärd vi har. Vi vet att elever lämnar skolan utan fullständiga betyg, att äldre upplever att de inte får tillräckligt med stöd av hemtjänsten, att maten kunde vara bättre på äldreboenden, att det finns köer i sjukvården – exemplen är oändliga.
De summor som aktieägarna tar ut i vinst innebär en överföring av medel från välfärden till privata kapitalister. Jag menar att detta är oacceptabelt.
Skattepengar måste alltid användas till det som de är avsedda för, det vill säga välfärd. Detta ser jag som en av politikens viktigaste uppgifter: att förvalta våra gemensamma resurser till allas bästa.
Dit hör inte vinstutdelning till riskkapitalister och företagsägare. Vinster som kan göras ska i stället användas till att finansiera höjd kvalitet, såsom bättre mat för äldre eller utökad stödundervisning i skolan, eller på annat sätt komma skattebetalarna till godo.
De pengar vi betalar i skatt måste användas på absolut effektivaste sätt. Den skatt som inte bidrar till mer av rättvisa, jämlikhet och välfärd är inte värd att ta ut. Den skatt som vi gemensamt tar in ska bidra till att öka allas vår frihet.
Inte heller får en enda krona av våra gemensamma skattepengar användas felaktigt. Gustav Möller, den gamle socialdemokratiske socialministern, sa en gång att varje skattekrona som inte används effektivt är som att stjäla från de fattiga.
Jag skulle vilja lägga till att stölden inte bara rör de fattiga, utan alla. Därför får vi aldrig ge upp arbetet att åstadkomma en mer effektiv offentlig sektor.
En del i detta arbete är att se till att välfärdens resurser stannar där de hör hemma: inom välfärden. Med dagens vinstutdelningar i välfärdsföretagen är så inte fallet.
Därför anser jag att svensk lagstiftning måste ändras, så att en vinstbegränsning införs inom den privat drivna välfärden. Jag vill att regeringen snarast utreder hur en sådan lagändring kan genomföras.
Jag vill också att Socialdemokraternas partikongress i höst ställer sig bakom principen att möjligheterna till vinstuttag ska begränsas hos välfärdsentreprenörer.
Först då kan vi säkert veta att de duktiga privata entreprenörer och utförare som vill verka i den svenska välfärdssektorn har möjlighet att konkurrera i kraft av kvalitet och engagemang, snarare än kapital. Först då kan vi vara säkra på att det är omsorgen om verksamheten som präglar välfärden, och inte vinstintresset.
Carin Jämtin (S)