DN Debatt

”Skiffergasrevolutionen ett hot mot Putins makt”

EU anklagar Gazprom. USA:s ökande produktion av skiffergas har lett till kraftigt fallande priser på naturgas. För den statskontrollerade ryska naturgasjätten Gazprom är detta dåliga nyheter. Om Gazprom går under, vilket är fullt möjligt, har inte heller Putins statskapitalism någon väsentlig roll att spela, skriver ekonomen Anders Åslund.

En skiffergasrevolution går genom världen. Sverige konsumerar föga gas, men den kommer att förändra mycket i vår omvärld. Framför allt hotar denna omvälvning Gazprom, Rysslands statskontrollerade gasbolag, och därmed den ryske presidenten Vladimir Putins statskapitalism och makt.

Under senare år har USA snabbt utvecklat produktion av så kallad okonventionell gas, framför allt skiffergas. Plötsligt har USA gått om Ryssland som världens största gasproducent och blivit självförsörjande. Naturgasen expanderar på det smutsiga kolets bekostnad, vilket minskar USA:s koldioxidutsläpp. För några år sedan förväntades USA importera stora mängder flytande naturgas (LNG), men i dag diskuteras det om USA skall börja exportera LNG.

Även om andra delar av världen än så länge knappast producerar skiffergas har omvälvningen i USA skakat upp gasmarknaden i hela världen och framför allt i Europa. Många gasproducenter, främst Qatar, har byggt upp stor kapacitet för produktion av LNG. Deras planerade export till USA har nu omdirigerats till Europa, där ett tjugotal regasifieringsterminaler redan byggts.

Traditionellt har den europeiska gasmarknaden dominerats av mångåriga kontrakt genom rörledningar från Norge, Algeriet och Ryssland med priser kopplade till oljepriser. Nu har emellertid en stor spotmarknad med LNG uppstått, och dess priser är ofta bara hälften av de ryska exportpriserna. Ändå är de europeiska spotmarknadspriserna ungefär dubbelt så höga som de amerikanska gaspriserna. Sådana extrema prisskillnader kan inte vara länge.

Som monopolist ogillar Gazprom förändringar. Medan andra gasproducenter försöker anpassa sig till de nya marknadsvillkoren kör Gazprom på med sina gamla kontrakt och oljebaserade priser. Om dess kunder vägrar att acceptera full kontraktsvolym insisterar Gazprom på att de betalar i varje fall.

Föga förvånande har Gazproms exportvolymer fallit markant och Gazproms produktion föll med 5,7 procent under årets första nio månader. De stora västeuropeiska gasdistributörerna har krävt ansenliga rabatter som de delvis fått retroaktivt.

De östeuropeiska gasimportörerna har däremot stora problem. Ofta är Gazprom alltjämt monopolist och insisterar på ohemula priser som är upp till 50 procent högre än vad tyska importföretag betalar.

För ett år sedan genomförde EU-kommissionen räder hos Gazproms dotterbolag och kunder i många östliga EU-länder. Den 4 september inledde den ett antitrustfall mot Gazprom i åtta nya östliga EU-medlemmar, nämligen Estland, Lettland, Litauen, Polen, Slovakien, Tjeckien, Ungern och Bulgarien.

EU-kommissionen har offentliggjort tre anklagelser:

• att Gazprom har ”delat upp gasmarknader genom att förhindra ett fritt flöde av gas mellan medlemsländer”.

• att Gazprom har ”förhindrat diversifiering av gasleveranser”.

• att Gazprom har ”påtvingat sina kunder oskäliga priser genom att koppla gaspriset till oljepriser”.

EU-kommissionen besitter störst makt just i konkurrensfrågor där den vunnit i långt mer komplicerade fall mot Microsoft och Intel. Dess seger över Gazprom framstår därför som rätt säker.

Ett sådant utslag skulle få stora följder. Gazprom skulle tvingas att ge upp sina höga exportpriser och Europas gaspriser kan komma att halveras. Gazprom skulle likaså tvingas ge upp sina långtidskontrakt och Europa kunde få en fri gasmarknad med bättre leveranssäkerhet. Rysslandsanalytiker brukar argumentera att föga kan ändras i Putins Ryssland tills oljepriset faller, eftersom olja och gas står för hälften av Rysslands statsintäkter. Men Kreml är mest beroende av de europeiska gaspriserna. Därför kunde hela Ryssland tvingas till reform.

Putin har haft direkt kontroll över Gazprom sedan 2001 med nära medarbetare som styrelseordförande och verkställande direktör. I sin bok ”Putin och Gazprom”, beskrev de två ryska oppositionspolitikerna Boris Nemtsov och Vladimir Milov i detalj hur Putins vänner i och omkring företaget sålde av dess tillgångar till reapriser samtidigt som de tog stora mutor för byggorder, särskilt av rörledningar.

Investmentanalytiker hävdar att Gazprom förlorade inte mindre än 40 miljarder dollar under 2011 genom slöseri och korruption. Det är dessa medel som håller Putin vid makten. EU-kommissionen kan nu eliminera dessa monopolräntor och tvinga Kreml att leva på vanliga skatter.

Gazprom har redan gett upp sitt enorma investeringsprojekt på Stockmanfältet i Barents hav, efter att Statoil hoppat av. Men trots att Gazprom förra året var världens formellt mest vinstgivande företag med en nettovinst om 46 miljarder dollar, behöver det lägga fler megaprojekt på is för att kunna förbli vinstgivande. Varför bygga en jättelik skyskrapa i Sankt Petersburg och South Stream - en mycket dyr rörledning utan vare sig gas eller efterfrågan? Expansionen av Nord Stream genom Östersjön är inte bara dyr utan också onödig.

Men detta räcker knappast. Varje konkurrent som får tillverka gas i Ryssland gör det vida billigare än Gazprom. Om företaget inte finansierar Kreml i framtiden har det knappast något existensberättigande. Dess aktievärde har redan fallit från en toppnotering om 365 miljarder dollar i maj 2008 till dagens värde om 117 miljarder dollar.

Om Gazprom går under, vilket nu är fullt möjligt, har inte heller Putins statskapitalism någon väsentlig roll att spela. Om Putin inte längre får alla dessa monopolräntor vore ekonomisk tillväxt det naturliga målet för en pragmatisk, ekonomisk politik. För att uppnå det behöver landet återgå till de friare marknader som rådde i början av 2000-talet.

Putins första reaktion till EU-ingripandet var total brist på förståelse: ”Vi har haft vissa principer för prissättning i decennier och de är skrivna på långtidskontrakt. Ingen har någonsin ifrågasatt dessa principer.”

Men det är just det som EU-kommissionen nu har gjort, och det enda uppseendeväckande är att den inte gjort så tidigare.

Ju längre Putin förnekar Gazproms kris, desto djupare kommer den att bli.

Anders Åslund, Senior fellow vid Peterson institute for international economics i Washington. Artikelförfattaren har nyligen publicerat en artikel i samma ämne i den brittiska affärstidningen Financial Times.