Att inkomstskillnaderna har ökat i Sverige är de flesta medvetna om. I en LO-rapport om inkomstutvecklingen som presenteras i dag visar det sig att de rikaste tio procenten av befolkningen mellan 20 och 64 år har fått ökade disponibla inkomster med 88 procent mellan 1991 och 2007. De vill säga inte långt ifrån en fördubbling av sin disponibla inkomst. För de fattigaste tio procenten har inkomsten under dessa år bara ökat med 15 procent. Det är en dramatisk förändring av den svenska inkomststrukturen. En förändring som också märks på andra sätt i det svenska samhället. Utvecklingen har fortsatt i samma riktning också de senaste sex åren. De rikaste har fått mest, de fattigaste minst.

Frågan är vad som ligger bakom denna dramatiska utveckling. LO:s studie baserar sig på inkomstuppgifter fram till och med 2007, det senaste tillgängliga år som det finns inkomstuppgifter för. Under detta år genomfördes de första viktiga delarna av alliansregeringens reformer, skattesänkningar i form av jobbskatteavdrag, sänkt förmögenhets- och fastighetsskatt, höjd avgift till a-kassan, borttagen skattereduktion för fackföreningsavgift och försämringar i arbetslöshets- och sjukförsäkringen. Sedan dess har ytterligare steg i jobbskatteavdraget och mer omfattande förändringar av sjukförsäkringen genomförts.

Under de senaste sex åren har förvärvsarbetandes inkomster realt ökat med i genomsnitt 3,3 procent om året. Det är en relativt hög nivå. Det är vidare ingen större skillnad mellan arbetare och tjänstemän. Arbetares disponibla inkomster ökade under perioden med 3,46 procent och högre tjänstemäns med 3,47. Lägre och mellantjänstemän har emellertid haft en något sämre inkomstutveckling, deras disponibla inkomster har bara ökat med 3,02 respektive 3,04 procent per år.

Förutom lönen påverkar mycket annat den disponibla inkomsten, till exempel sysselsättningsgrad, kapitalinkomster, bidrag och skatter och försörjningsbörda. Resultaten av analysen understöder dock LO:s tidigare studier av löneutveckling som pekat mot att lönegapet mellan tjänstemän och arbetare inte fortsatt att öka under de senaste åren. Den ökade samordningen mellan LO-förbunden, jämställdhetspotter och fokus på lägstalöner verkar ha levererat goda resultat jämfört med det större fokus på individuell lönesättning som anammats av många tjänstemannaförbund.

Men om inte ökade löneskillnader förklarar den ökade ojämlikheten, vilken är då förklaringen? Det kanske mest alarmerande resultatet i studien är att de som inte är förvärvsarbetande, det vill säga arbetslösa, sjuka och de med sjukersättning (före detta förtidspension) bara har ökat sina inkomster med i genomsnitt 0,86 procent om året. Studerande har fått en genomsnittlig inkomstökning på 1,26 procent. Företagare och jordbrukare har däremot ökat sina inkomster med hela 4,40 procent.

Utvecklingen under de gångna åren har därmed i stor grad omfördelat från dem som inte kan arbeta och från dem som vill studera till dem som förvärvsarbetar.

Under perioden har risken att leva i fattigdom fördubblats bland sjuka, arbetslösa och pensionärer. Den relativa fattigdomen är mätt som andelen med en inkomst under 60 procent under medianinkomsten för samtliga. År 2002 levde åtta procent av sjuka, arbetslösa eller förtidspensionerade i fattigdom jämfört med fyra procent för de förvärvsarbetande. År 2007 var det dubbelt så många, 16 procent, medan antalet bland de förvärvsarbetande inte ökade.

Det är en dramatisk utveckling. Det största språnget skedde mellan 2006 och 2007. Då slog alliansregeringens första åtgärder igenom. Utvecklingen startade dock redan tidigare. Under varje år mellan 2002 och 2007 ökade fattigdomen bland arbetslösa och sjukskrivna. Den borgerliga regeringen har haft som uttryckligt mål att öka de ekonomiska drivkrafterna till arbete genom försämringar för denna grupp. Under den förra socialdemokratiska regeringen skedde dock en liknande utveckling genom att ersättningsnivåerna sänktes (bland annat sjukpenningssänkningen från 80 procent till 77,6 procent) och genom att ersättningstaket i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen inte ökade i takt med inkomstutvecklingen. Vidare har sjukersättningen (före detta förtidspensionen) varit utformad på ett sätt som inte gjort att denna grupp fått del av de ökade välstånd som kommit andra till del.

Arbetets betydelse för individens välfärd visar sig också på andra sätt. De med tidsbegränsade anställningar har svagare anknytning till arbetsmarknaden och det påverkar deras inkomster negativt. Bland arbetare skiljer det ungefär 50 000 kr per år i arbetsinkomst för kvinnor och ungefär 100 000 kr per år för män beroende på om man har fast eller tidsbegränsad anställning. Perioder av arbetslöshet mellan olika anställningar slår hårt mot privatekonomin. Vidare är det endast 32 procent av kvinnorna mellan 20 och 29 år som heltidsarbetade under hela år 2007, jämfört med 52 procent av de jämngamla männen. Bland kvinnor över 30 var det också ungefär hälften som heltidsarbetade under hela året. Bland männen mellan 30 och 49 år var andelen drygt 80 procent. Också det bidrar till en låg inkomststandard, framför allt för unga människor.

Den sittande regeringen gick till val på att minska utanförskapet genom att öka de ekonomiska drivkrafterna till arbete. Att detta synsätt accepterades av många berodde antagligen på det missnöje som fanns med hur sjukförsäkringen fungerade i praktiken. Många hamnade i långa sjukskrivningar trots att många skulle kunna komma tillbaka i arbete med rätt rehabilitering eller med bättre möjligheter att gå vidare till något annat jobb.

Nu syns emellertid konsekvenserna av en sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring som ger ett dåligt försäkringsskydd. Allt fler har, särskilt efter den senaste krisen inom industrin, förstått att arbetslöshet och sjukdom inte bara är något som drabbar andra. Den ökade arbetslösheten, de många som har tillfälliga anställningar och en sjukförsäkring som allt fler misstror innebär att allt fler förstår att de själva löper en överhängande risk att någon gång råka ut för sjukdom eller arbetslöshet. Arbetslöshetsförsäkringen och socialförsäkringarna behöver ge trygghet för dem som inte kan eller får arbeta, men också för oss alla som riskerar att råka ut för det. Att låta inkomsterna för sjuka, arbetslösa och pensionärer halka efter de arbetandes gröper ur tryggheten för alla.

De ökade inkomstskillnaderna i Sverige är resultatet av ett politiskt val. Denna rapport visar utvecklingen fram till 2007. Allt pekar mot att skillnaderna har ökat ännu mer sedan dess. Studien visar att dessa skillnader till stor del är resultatet av politiska beslut. Det innebär därmed att makten finns att göra något åt de ökande skillnaderna. Också detta är en fråga om ett politiskt val.

Anna Fransson
utredare LO

Irene Wennemo
arbetslivschef LO