DN Debatt

”Skillnaden växer mellan skolor, inte mellan kommuner”

Det är mycket välkommet att Vänsterpartiet konkretiserar sig och anger hur de vill vända dagens negativa trend för skolan, men frågan är om ett återförstatligande hör hemma bland de mest angelägna åtgärderna, skriver Daniel Suhonen, Sten Svensson och Mats Wingborg.

Vänsterpartiet konstaterar att allt fler talar om att förstatliga skolan men att det från politiskt håll har varit tunt med vad det skulle innebära konkret. Alldeles rätt, det är mycket tomt och innehållslöst prat om att återförstatliga skolan. Det gäller inte minst utbildningsminister Jan Björklund som ofta tar upp ämnet men som aldrig preciserar vad han menar.

Därför är det mycket välkommet att Vänsterpartiet konkretiserar sig och anger hur de vill vända dagens negativa trend för skolan. De har också flera mycket bra förslag som kommer att kunna vända utvecklingen.Men frågan är om ett återförstatligande hör hemma bland dessa de mest angelägna åtgärderna. Ska man genomföra en så stor organisatorisk förändring av skolan måste man först vara fullständigt klar över vad som är huvudorsak till dagens skolproblem. Är det kommunaliseringen eller är det privatiseringen? I den viktiga frågan är Vänsterpartiet inte alldeles klar. De skriver att:”Kommunaliseringen ledde till minskad likvärdighet trots ambitioner om motsatsen. Kommunerna satsar väldigt olika mycket pengar på skolan och konkurrerar om eleverna.”

Skolverket har i sin rapport ”Likvärdig utbildning i svensk grundskola” tydligt visat att skillnaderna mellan kommunerna har ökat måttligt sedan kommunaliseringen. Samma resultat redovisar Leif Lewin i sin utredning ”Staten får inte abdikera”. Han anger också att de skillnader som finns mellan kommuner till största delen beror på demografiska orsaker.

Skolverket pekar på att det stora problemet i stället är de växande skillnaderna mellan skolor inom kommunerna. En grundtanke i den decentralisering som kommunaliseringen innebar var att man ville ta till vara den kraft som fanns hos professionen för att utveckla skolan. Lokalt fanns det kunskap, tankar och idéer som skulle få en chans genom decentraliseringen.
Men direkt efter det att skolan kommunaliserades blev det regeringsskifte och en ny moderatledd regering tillträdde och de införde en helt ny styrprincip för skolan –marknadsstyrning. Plötsligt var det konkurrens om eleverna som gällde.

Med marknadsstyrningen följer att kunderna, elever och föräldrar, alltid har rätt. Om de inte är nöjda tar de sin skolpeng och drar till en annan skola. Och det är ett mycket kraftfullt styrmedel, tappar skolan ett drygt tiotal elever motsvarar det en lärartjänst. Kampen om eleverna blev plötsligt en fråga om en skolas överlevnad.

Samtidigt införde regeringen Bildt mycket generösa ekonomiska bidrag till de fristående skolorna och man undantog dem från i stort sett hela skollagen. Dessutom blev det staten som tog hand om besluten över nyetableringen av fristående skolor. Ovanpå det togs även det specialdestinerade statsbidraget till skolan bort.

Sammantaget sopade dessa beslut mycket effektivt bort det som var intentionerna med kommunaliseringen och i stället började en stenhård konkurrens om eleverna. Och det var inte kommunerna som sinsemellan började konkurrera om eleverna, som Vänsterpartiet skriver. Det var i första hand inom kommunerna, mellan de kommunala och de privata skolorna, som en dragkamp om eleverna uppstod. Och den konkurrensen förlorade kommunerna. Staten var mycket generös med tillstånden för att öppna nya fristående skolor och det innebar att kommunerna förlorade sina möjligheter att styra över skolans organisation. Det blev marknaden och skolbolagen som bestämde vilka skolor som skulle öppnas, var de skulle ligga och vilka elever som skulle gå i dem.

I dag är det lönsamt för de stora skolbolagen att segregera eleverna efter föräldrarnas utbildningsbakgrund och intresse för skolan. Segregation och minskad likvärdighet är den stora och negativa effekten av skolans privatisering. Men den har även fört med sig en rad andra negativa följdeffekter. En ökad betygsinflation, skolor som går i konkurs, marknadsföring i stället för korrekt information, förändrade yrkesroller för skolledare och lärare och att offentlighetsprinciper och de anställdas meddelarskydd har urholkats. Gör tankeexperimentet och fundera över vad som hänt med skolan om den bara kommunaliserats enligt de ursprungliga tankarna. Tänk bort privatiseringens och konkurrensutsättningens effekter. Vad blir då kvar?

Även utan privatiseringen hade skolan säkerligen fått en hel del av de trender och nyliberala idéer som svept över hela den offentliga sektorn. Mål- och resultatstyrningen, till exempel (som Vänsterpartiet förvånande nog vill ha kvar), har orsakat många problem med sitt fokus på det lätt mätbara. Säkerligen hade många kommuner gjort annat som varit till nackdel för skolan, det visade Lewin i sin utredning. Kommunerna har ett delansvar för utvecklingen i skolan sedan 90-talet, men de stora och avgörande förändringarna beror på privatiseringen.