För inte så länge sedan uppmärksammandes på DN Debatt den 9 maj skrämmande kunskapsluckor bland våra ungdomar angående kommunismens illgärningar och följder. Denna blindhet inför en av den moderna tidens mest brutala ideologier talar inte bara om allvarliga brister utan också om en bekymmersam ideologisk slagsida i den skola som har format dessa ungdomar.
I en rapport som presenteras i dag - "(S)kolan: Om politisk snedvridning i grundskolans läroböcker" - har jag kartlagt en annan sida av samma problematik, fast denna gång gäller det inte andra länders historia utan vår egen.
Förra året granskades ett tiotal böcker, som används inom ramen för svenska för invandrare (sfi). Rapporten hette "Välkommen till Sverige!" Resultatet av den granskningen var entydigt, de nyanlända bekantar sig inte bara med ett nytt språk utan också med en bild av svensk historia som mer än något annat liknar socialdemokratisk propaganda. Vi har socialdemokratin och arbetarrörelsen att tacka för praktiskt taget allt det goda som finns i landet. Välståndet skapas i politikens värld, genom arbetarorganisering, strejker och - framför allt - socialdemokratiskt maktinnehav. I denna berättelse förekommer knappast ord som företagare, företag, entreprenör eller marknadsekonomi, och huvudpersonerna heter inte Johan August Gripenstedt, Gustaf de Laval, Lars Magnus Ericsson eller Nils Gustav Dalén.
I rapporten som offentliggörs i dag visas att det inte bara är nykomlingar som indoktrineras på detta sätt. Samma ovetenskapliga och politiskt vinklade bild av Sveriges moderna historia ges i grundskolans mest använda läroböcker, utgivna av så ansedda förlag som Bonnier och Liber. Kraven på allsidighet, saklighet och vetenskaplig förankring som är ställda i skolans styrdokument åsidosätts på ett flagrant sätt till förmån för en historieberättelse som i avgörande stycken är en blåkopia av socialdemokratins egna hyllningstexter om partiets roll i svensk historia. Det kryddas med ett perspektiv på den globala utvecklingen som i vissa fall är som taget från vänsterpartiets internationella program.
I den berättelsen ignoreras den omfattande vetenskapliga litteratur som visar att det svenska utvecklings- och välståndsgenombrottet har mycket litet med socialdemokratin att göra. I skolböckerna förtigs det liberala systemskiftet, som i mitten på 1800-talet banade väg för Sveriges industrigenombrott. Näringsfrihet, frihandel, bildandet av en modern marknadsekonomi och den kraftigt förbättrade levnadsstandarden för folkflertalet tenderar att försvinna i en mörk eländesbild, som förbereder scenen för det dramatiska ögonblicket då frälsarna, socialdemokratin och arbetarrörelsen, träder fram. Arbetsgivarna ikläs skurkrollen och en påstått oförsonlig klasskamp döljer helt den svenska samförståndsmodellens successiva framväxt.
Det avgörande ögonblicket i denna berättelse är 1932. Då börjar en ny era i svensk historia, där allt det som var mörkt och kallt blir ljust och varmt: "Socialdemokraterna vann valet 1932 (...) Tillsammans satte socialdemokraterna och bondeförbundet i gång med att bygga folkhemmet. Sverige skulle bli ett land där alla kunde känna sig trygga. Man såg bland annat till att de gamla fick bättre pensioner, att arbetslösa fick stöd, att småbarnsmammor fick bidrag och unga människor som ville flytta ihop kunde få bosättningslån." (Libers SO-S Historia).
I Bonnier SO Direkt Historia hittar vi samma pekoral: "Under 1920-talet hade politikerna utan framgång försökt spara för att ta Sverige ur arbetslöshetskrisen. När socialdemokraterna segrade i valet 1932 valde de att skapa så många arbetstillfällen som möjligt. Dessa så kallade nödhjälpsarbeten avskaffade inte arbetslösheten, men såg ändå till att hålla den på en långt rimligare nivå än tidigare. Efter hand som ekonomin förbättrades, stiftade riksdagen lagar som kraftigt höjde människors levnadsstandard."
Sådana beskrivningar motsäger helt väl etablerade sanningar inom ekonomisk historia, som till exempel att arbetslösheten på 1930-talet inte blev lägre än på 1920-talet, att den nya ekonomiska politiken inte tog Sverige ur krisen eftersom den sattes i verket efter att konjunkturomsvängningen hade inträffat eller att socialpolitiken inte spelade någon viktig roll för den förbättrade levnadsstandarden. Men skolböckerna bortser från allt detta eftersom de uppenbarligen inte följer någon vetenskaplig mall i sina beskrivningar utan en partipolitisk sådan.
Uppseendeväckande exempel på politisk snedvridning finns också gällande vår egen tid, där våra problem påstås bero på utifrån kommande onda krafter, som tillsammans med svekfulla svenska företag har tvingat oss att "spara in på välfärden" och gjort den ekonomiska politiken i Sverige "mer lik den i de flesta andra rika länderna" (Libers SO-S Historia). Det vi står inför här är ett syndabockstänkande av närmast xenofobisk art, och när man läser något liknande förstår man varför allehanda globaliseringsfientliga irrläror så lätt kan få fotfäste bland våra skolungdomar.
Allt detta står i bjärt kontrast mot vad skolarbetet borde vara: sakligt, allsidigt och vetenskapligt grundat. På detta sätt sviker man inte bara skolans grundläggande kunskapsuppdrag utan också skolans centrala demokratiska uppdrag, som är oförenligt med alla typer av indoktrinering, det vill säga ensidig intellektuell, ideologisk eller politisk påverkan.
Detta kan inte nog betonas med tanke på skolans unika roll i vårt samhälle. Genom skolplikten har vi gett skolan en särställning bland alla institutioner. Att gå i skolan och få ta del av det som skolan förmedlar är inte ett frivilligt val och kan därför inte jämföras med den kunskapsinhämtning som sker på andra sätt. Skolan är helt enkelt samhällets mest grundläggande instrument för att forma det uppväxande släktet till medborgare. Om detta instrument fallerar i sin utbildande uppgift eller om den formation som ges omvandlas till någon sorts indoktrinering då har skolans unika särställning missbrukats och demokratin lidit skada.
Det är det som står på spel i frågan om våra skolböckers opartiskhet och vetenskapliga förankring. Därför är det dags att utvidga den indoktrineringsdebatt som på sistone har blossat upp angående de konfessionella friskolornas förenlighet med läroplanens krav på att undervisningen ska vara saklig, allsidig och vetenskapligt förankrad. Det är en principiellt mycket viktig och befogad debatt även om det bara gäller en bråkdel av våra skolor. Den politiska snedvridningen som jag dokumenterar i min rapport är minst lika skadlig och gäller tyvärr mångdubbelt fler skolor.
Mauricio Rojas