”En riktig klassiker säger något om oss själva och tiden vi lever i, oavsett när verket är skrivet. Ge dina elever möjlighet att få uppleva berättelser som talar direkt till dem över årtionden, århundraden och årtusenden. Det kan bli starten på ett livslångt, lustfyllt läsande.” Med denna uppmaning riktad till Sveriges gymnasielärare lanserar Kulturrådet sin storsatsning ”Alla tiders klassiker”. Serien, som ges ut i samarbete med Natur & Kultur, kommer i sin helhet att bestå av 150 titlar som ska klubbas i höst.

Vi anser att det är av yttersta vikt att denna lista i någon mån kompenserar den beklagliga brist på historiska kvinnor i svenska skolans undervisning, som granskningar av läromedel har slagit larm om. Senast var det den absoluta frånvaron av kvinnor på bilderna i grundskolans fysikböcker. Dessförinnan visade Ann-Sofie Ohlander i en rapport för Delegationen för jämställdhet i skolan (DN Debatt 20/2) att mannen är norm i fyra vanliga läroböcker i historia, och att intresset för kvinnors auktoritet och handlande i olika epoker är svagt. Av 992 namngivna personer var endast 62 kvinnor och i den kollektiva historien beskrevs kvinnor som objekt, inte subjekt.

Ett problem för många unga kvinnor i dag är vanföreställningen att tillhöra det historiskt utplånade könet. De tror att män alltid har varit kulturbärare, medan kvinnor varit offer, förtryckta in på bara benknotorna. Ju längre upp i skolans årskurser man kommer, desto mer negativt och förnedrande framställs kvinnor. I Ohlanders senaste granskning av läromedel i samhällskunskap, tycks också den aspekt som behandlas utförligast vara våld mot kvinnor, låt vara insiktsfullt. Däremot lyser historiens kvinnliga aktörer, liksom kvinnorörelsens historia och tvåhundraåriga kamp för mänskliga rättigheter, med sin frånvaro – i synnerhet på gymnasienivå. Det är beklagligt då det är svårt att föreställa sig framtidens kvinna utan kunskap om gårdagens!

Allvarligt är att läromedelscensuren av kvinnohistoria strider mot skolans värdegrund och läroplanen för gymnasiet. Läraren uppmanas där att ”se till att undervisningen till innehåll och uppläggning speglar både manliga och kvinnliga perspektiv”.

Det är mot den bakgrunden som vår preliminära granskning av Kulturrådets satsning på världsklassiker är motiverad. I väntan på framställningen av bättre läromedel, kan man genom ”Alla tiders klassiker” främja alla elevers inskolning i ett demokratiskt och jämställt samhälle. Skönlitteratur äger nämligen förmågan att i ett historiskt perspektiv strukturera kvinnliga likaväl som manliga erfarenheter. Där förs den rafflande dialogen mellan könen vad gäller kvinnors och mäns lika värde. Och kvinnor har alltid skrivit (om än icke i lika hög grad som män). I kvinnolitteraturen tillkommer något ytterligare, det mest förbjudna än i dag: ”sanningen om mig själv som kropp”, som Virginia Woolf sa. Simone de Beauvoir talar om att kvinnan måste få vara universell, det vill säga tillåtas att representera människan som kvinna. Det är precis vad som sker när kvinnor skriver.

Men hur förvaltar ”Alla tiders klassiker” detta historiska arv? Bland författare valda före 2006 är 40 av 196 kvinnor. Men endast 15 av 100 verk som redan finns i klassuppsättningar är skrivna av kvinnor. Påfallande är också att inga kvinnor finns representerade före 1800! Det är som om de föddes då, kan tänka ur mannens huvud, ursäkta ironin. Hur ser det då ut i listan av titlar valda efter 2006? Jo tack, det går åt rätt håll, även om man är långt från målet: 13 kvinnoverk och 25 mansverk. Glädjande är att japanskan Murasaki Shikibu, som på 1000-talet skrev världens kanske första roman, nu äntligen får sin plats i kanon. Men sen inträffar det i svensk skola reflexmässiga när det gäller historiska kvinnor: de uppslukas av ett mörker som sträcker sig fram till 1800. Och före Shikibu utbreder sig en kvinnoförnekelsens mångtusenåriga öken, med en enda oas: fragment av Sapfo.

Medan flickorna förnekas som historiskt kön före och efter Sapfo, blir pojkarna hjälpta på traven igenom samma sekler med Homeros, Sofokles, Platon, Vergilius och Bibeln. Dessförinnan stagas de upp med Gilgamesheposet, som vilar på mytmaterial från 1200-talet före vår tideräkning om kung Gilgamesh av Uruk i Mesopotamien. Nedskrivet med kilskrift på tolv lertavlor, fokuserar det på hjältedåd och sökande efter odödlighet. Inget ont om Gilgamesheposet, det är ett av flera litterära verk från det kreativa babylonska kulturområdet med inflytande på såväl Homeros som Bibeln. Och det passar fint in i de svenska klassrummens favorittema om huruvida den manlige hjälten har förändrats från Gilgamesh till Superman. Motsvarande tema för ”hjältinnor” får skolflickorna fantisera ihop själva, tysta i sina bänkar, medan floden av manliga hjältar sköljer över dem.

Åtminstone tills Kulturrådet har tagit sitt ansvar och gjort det kvinnliga hjälteeposet om Inanna till en Alla tiders klassiker! För hör och häpna: det finns ett litterärt verk som är mer än tusen år äldre än Gilgamesheposet, nämligen textcykeln om Inanna, den stora centralfiguren på den sumeriska Pantheon. I Babylon och i Assyrien härskade himladrottningen Inanna, månens dotter och Venusstjärnan under namnen Ishtar och Astarte (hennes bleka grekiska kopia blev Afrodite). Inanna är främre Orientens moders- och kärleksgudinna, omnipotent och motsägelsefull, livets men också dödens företrädare. Hängiven, hämndgirig, ödmjuk och härsklysten på en och samma gång. Att hennes modersmakt fortfarande är stark, men på nedgång i patriarkal tid visar Inannas uppträdande i Gilgamesheposet – å ena sidan hjälpt av Gilgamesh, å andra sidan förhånad. Inanna-cykeln är i nuläget en av världens äldsta berättelser, möjligen skriven av en kvinna, då kvinnorna under denna tid var de som förvaltade skrivkonsten. (Världens äldsta namngivna författare var kvinna: Enheduanna.)

Inanna var den första i världshistorien att stiga ner i underjorden, dö, hängas upp på en krok och återuppstå på den tredje dagen ... Hon är också en hjältinna för vår tid, en inspiration för flickor såväl som för pojkar. Vi hoppas att Kulturrådet tar sitt förnuft till fånga och införlivar den nya översättningen av Inanna i sin klassikerserie. Denna världsberömda text om en dynamisk och oförutsägbar kvinna är svaret på läroplanens önskan att ”eleverna ska uppmuntras att utveckla sina intressen utan fördomar om vad som är kvinnligt och manligt.”

Vi tror att Inanna skulle ge mersmak och uppmuntra elever att vilja läsa mer av och om kvinnor i olika epoker. Av Kulturrådets klassikergrupp förväntar vi oss en litteraturpolitik som lever upp till skolans uppdrag att ”aktivt och medvetet främja kvinnors och mäns lika rätt och möjligheter”.

Ebba Witt-Brattström professor i litteratur­vetenskap, Helen Egardt gymnasielärare,
Ann-Sofie Ohlander professor em i historia, Eva Moberg författare och debattör, Margareta Garpe dramatiker och regissör, Anita Göransson professor i ekonomisk historia, Agneta Pleijel författare, Torbjörn Messing jämställdhets­samordnare, Ingeborg Nordin Hennel professor em i litteraturvetenskap, Birgitta Wistrand f d riksdagsledamot, fil dr i litteratur­vetenskap, Anita Goldman författare, Irene Matthis professor, psykoanalytiker, Ebon Kram ordförande i Dea-föreningen för kvinnomuseum, Enel Melberg författare, översättare, Anita Theorell kulturkonsult, Kristina Lundgren docent i journalistik, Christina Duvander ordförande i Moas vänner, Dea Birgitta Lagerström fotograf, Helena Forsås-Scott lektor i skandinavistik, Per-Ove Wramstedt verksamhetschef/rektor, Karlstads kommun, Susanna Alakoski författare, Birgitta Holm professor em i litteraturvetenskap