DN Debatt

”Skolledarna vill att staten tar större ­ansvar för skolan”

Behoven av en samlad, kraftfull statlig satsning på utbildning är så pass omfattande att det krävs att det görs mer än i dag, skriver debattörerna.
Behoven av en samlad, kraftfull statlig satsning på utbildning är så pass omfattande att det krävs att det görs mer än i dag, skriver debattörerna. Foto: Roald, Berit

Skolledare och lärare eniga. Nio av tio skolledare vill nu att staten ska ta större ansvar för skolans finansiering och styrning – ett skifte i opinionen hos de som står mitt i skoldebattens verklighet. Det behövs en nationell kunskapsstrategi som löper genom hela utbildningssystemet, skriver representanter för rektorer, lärare och fack.

För första gången säger nu landets skolledare att de inte längre tror på det decentraliserade ansvaret för finansieringen av den svenska grund- och gymnasieskolan. I enkätsvar från nära 3 000 skolledare svarar nästan nio av tio att de vill att staten ska ta ett större ansvar för att garantera resurserna till elevernas utbildning. Saco tillsammans med lärarna, skolledarna och universitetslärarna anser nu att staten måste ta ett starkare grepp om hela utbildningskedjan.

Sveriges Skolledarförbunds medlemmar stod bakom reformen om kommunalt huvudmannaskap för skolan när den genomfördes. Nästan 90 procent av dem svarar nu att de inte tycker att det fungerar längre utan vill att staten ska ta ett större ansvar för att garantera resurserna till skolan. Lärarnas Riksförbunds tidigare undersökning visade att åtta av tio lärare vill att staten ska ta ett huvudansvar för skolan. Tillsammans blir detta en mycket tydlig signal. Tilltron till det svenska skolsystemet börjar vackla.

En nyligen presenterad rapport från IFAU visar att det inte finns några enkla svar på varför resultatutvecklingen i skolan är så negativ. Rapporten visar samtidigt att de förhoppningar som knöts till 90-talets decentraliseringsreformer, som skulle förbättra möjligheterna att styra resurserna rätt, har kommit på skam. Lärare, skolledare och universitetslärare är nu eniga om att staten måste ta ett starkare grepp om utbildningsväsendet för att kunna hejda den negativa utvecklingen. Vi uppmanar regeringen att samla alla berörda aktörer till en bred dialog om hur en sådan satsning ska utformas.

I stället för handlingskraft finns det en uppenbar risk att den politiska krisen går ut över skolans och därmed på sikt även den högre utbildningens kvalitet. Det krävs en samsyn mellan riksdagspartierna om att skolan är helt avgörande för att Sverige ska kunna konkurrera på sikt och att detta i sin tur kräver att staten tydligt tar sitt huvudansvar.

Satsningar på mindre undervisningsgrupper i lågstadiet, investeringar för att stärka läraryrkets attraktivitet, en utredning för att se hur vi kan se till att alla elever ska klara gymnasiet, och ytterligare platser förutsatt hög kvalitet i högskolan är alla bra och viktiga satsningar. Men behoven av en samlad, kraftfull statlig satsning på utbildning är så pass omfattande, att det krävs att det görs mer. En seriös diskussion kring hur vi kan vända utvecklingen i den svenska skolan måste ta upp frågan om ansvar, finansiering och styrning.

Svensk skola är förvisso i många fall bättre än sitt rykte, och hundratusentals skolledare och lärare gör varje dag stora insatser för att lyfta sina elever. Men avsaknaden av tydligt ansvar för att skapa likvärdiga förutsättningar för våra skolor, elever, lärare, och skolledare är direkt avgörande för de kraftigt sjunkande kunskapsresultaten.

Ett annat exempel på behovet av nationell strategi är lärarutbildningens attraktivitet. Staten behöver ta ett större ansvar för att det ska finnas tillräckligt med utbildade och legitimerade lärare inom samtliga undervisningsämnen. Det är ett direkt hot mot skolans kunskapsuppdrag och på sikt ett hot mot Sveriges konkurrenskraft att det finns så få sökande till vissa lärarutbildningar. För lärarutbildning med inriktning mot årskurs 7-9 har det endast antagits 5 lärarstudenter i fysik, 3 i tyska och 4 i franska för höstterminen.

IFAU:s rapport visade också att kommunala huvudmän i liten utsträckning prioriterat lärarkompetens eller personalförsörjning i sina skolplaner. Ska Sverige även i fortsättningen kunna konkurrera som kunskapsnation måste läraryrket återigen bli ett attraktivt karriärval för våra allra mest motiverade studenter.

Det behövs en nationell kunskapsstrategi som löper genom hela utbildningssystemet. Vi uppmanar regeringen och oppositionspartierna att samarbeta för att vända kunskapsutvecklingen i den svenska skolan:

1 Ökat statligt ansvar för finansieringen av skolan. Staten har ett stort ansvar för upprätthållandet av ett sammanhållet skolsystem av hög kvalitet. Staten måste ta ett ökat ansvar för att garantera resurserna till skolan, i syfte att garantera likvärdigheten.

2 Staten måste garantera en likvärdig skola.

Skolan har ett likvärdighetsuppdrag. Det lämpar sig illa för marknadens logik med oreglerad etableringsrätt och successiv utslagning av mindre populära enheter. Resurserna måste användas förnuftigt i varje del genom hela utbildningskedjan - i undervisningen, vid skoletableringar, i lärarutbildningen, i studie- och yrkesvägledning med mera. Det förutsätter att någon har övergripande ansvar för systemet.

3 Ökat professionellt mandat och ansvar för lärare och rektorer. Vi lärare och skolledare är beredda att ta vårt professionella ansvar. Samtidigt som en del av ansvaret för skolan – finansiering och styrning – i ökad grad bör tas över av staten, behövs en verklig decentralisering så att professionerna i skolan får ökat utrymme att leda både skolans organisation och elevernas lärande utan att detaljstyras i hur de konkret lägger upp detta.

När lärare och skolledare nu är eniga måste politikerna lyssna. Vi kan inte längre blunda för att det krävs ett mer uttalat statligt ansvar. Varje dag som går är en förlorad dag för de elever som inte får den skolgång vi skulle kunna ha möjlighet att ge dem. Nu krävs en rejäl statlig satsning på att vända kunskapsresultaten och stärka likvärdigheten i den svenska skolan.