Utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering presenterar i dag rapporten "Den segregerande integrationen". Rapporten behandlar den nuvarande integrationspolitiken och menar att Sverige behöver en ny politik.
Integrationspolitiken formulerades och klubbades igenom med bred majoritet i riksdagen 1996 och förhoppningen var att den skulle hjälpa till att skapa ett integrerat samhälle genom att möjliggöra "invandrarnas" integration i det svenska samhället. Integrationspolitiken organiserades i många kommuner med huvudmålet att "integrera invandrarna". Integrationsgrupper skapades, mångfaldsansvariga och "mångkulturkonsulter" anställdes som med hjälp av mångmiljonprojekt skulle underlätta "invandrarnas integration". Paradoxalt nog har segregationen växt sig stark och integrationspolitiken visat sig ineffektiv i att uppfylla sitt syfte.
Marginalisering och etnisk segregering har blivit en påtaglig realitet i dagens Sverige. Möjligheten till jämlika samhälleliga resurser, som tillgång till utbildning, arbete, boende, fritid och politisk delaktighet, försämrades avsevärt för personer med invandrarbakgrund. Den ökande mångfasetterade etniska segregationen fortsätter att genomsyra samhället än i dag och det finns inget tecken på någon förändring. Frågan är hur detta kunde hända.
Svaret måste sökas i existensen av två till varandra knutna processer: (a) marginalisering och (b) stigmatisering av personer med invandrarbakgrund. Dessa två processer är ett resultat av den strukturella/institutionella diskrimineringen. Marginalisering innebär att personer med invandrarbakgrund systematiskt exkluderas från att få tillgång till ett arbete motsvarande deras kompetens. Stigmatiseringen betecknar en process av underordning och andrafiering av personer med invandrarbakgrund. Med andra ord, de görs till främlingar bland oss.
Integrationspolitik har historiskt betraktats som en omfördelningspolitik genom vilken de problem som genereras i ett marknadsekonomiskt system måste åtgärdas. Integrationspolitiken hade ingenting att göra med etnicitet och dess huvudmål var att minska klassklyftorna. Denna politik har dock i många länder växt fram under en tid av utbredd nationalism och nationsbygge.
Som ett resultat av ökade etniska klyftor och föreställningen om "de andra" som annorlunda har en särartspolitik under benämningen integrationspolitik skapats.
Enligt denna särpolitik har "vi" blivit en integrerad grupp i förhållande till "dem" som på grund av sitt "underskott" är icke-integrerade och i behov av integrationsinsatser. Integrationspolitikens grundproblem är att befolkningen delas i en integrerad grupp, "svenskar", och en icke-integrerad grupp, "invandrarna". "Svenskar" betraktas vara den grupp som ska integrera "invandrarna". Invandrarpolitiska utredningens förslag (SOU 1996:55) som låg till grund för skapandet av integrationspolitiken var i själva verket en introduktionspolitik som skulle "få ut invandrarna" i arbete. Trots politiskt korrekta deklarationer lade Invandrarpolitiska kommitténs rapport (1996:55) sitt fokus på "invandrarnas brister".
Kommitténs förslag och underlag var färgade av den diskursiva rasistiska framställningen av "invandrarna som problem" som introducerades i den svenska debatten i början av 1990-talet och sedan blev en dominerande diskurs även i den etablerade politiken.
Majoritetssamhällets strukturella och institutionella sammanhang som sätter ramarna för integration och i många fall kan utgöra ett hinder uppmärksammades inte. Därför har den nuvarande integrationspolitiken fel fokus. Denna politik är en politik för "de andra" och lämnar de strukturella och institutionella hindren oberörda.
Nuvarande integrationspolitik och integrationsarbete förstärker den strukturella/institutionella diskrimineringen och är en del av problemet med den misslyckade integrationen.
Detta görs bland annat genom att legitimera ett kulturellt "särartstänkande" där personer med invandrarbakgrund kulturaliseras genom att föreställas tillhöra säregna kulturella system och reduceras till bärare av vissa kulturella egenskaper. Ett kulturessentialistiskt tänkande och handlande präglar integrationspolitiken både på nationell och på kommunal nivå.
Detta tänkande har gjort att "mångkulturalism" och "mångfald" har blivit nyckelbegrepp för att beskriva ett tillstånd där andra grupper tillhörande "andra kulturer" lever bland "oss" och har skapat ett mångkulturellt samhälle.
Därmed skapas en "kulturell ordning" i samhället som skrämmande nog börjar likna den gamla "rasordningen". "Den svenska kulturen" får en särställning i topp och "alla andra kulturer", det vill säga "invandrarkulturer", placeras i underläge. Integrationspolitikens multi-kulti-tänkande legitimerar därmed särskiljandet och kategoriseringen av "de andra".
Detta skapar också en "integrationsmarknad" för att åtgärda "de andras" sociokulturella underskott. Underskottstänkandet legitimerar statens och kommunernas satsningar på "de andra" för att åtgärda deras brister. Det kulturessentialistiska tänkande som lägger bördan för den misslyckade integrationen på "de andra" har gjort att även en del personer med invandrarbakgrund genom att hävda sin "kulturkompetens" kan sko sig på en marknad för integration. Stora summor satsas på "mångfaldskonsulter" och företag som har intresse av att bevara "invandrare" som "de andra".
Integrationen reduceras därmed att gälla strävan efter "mångfald". Maktförhållandena i samhället neutraliseras och görs irrelevanta för integrationen. Däremot har många nätverk bestående av politiker, myndigheter och tjänstemän skapats som i förbund med "kulturkompetenta experter" med invandrarbakgrund ska "integrera invandrarna" i det svenska samhället. Integrationsmarknaden skapar också möjligheter för politiker, tjänstemän och vissa journalister att göra karriär genom att förstärka "ställa-krav-strategin" och den rasistiska andrafieringen av personer med invandrarbakgrund och dölja detta bakom sin invandrarbakgrund.
Vi behöver ett fokusskifte och en ny politik för integration. Den nya politiken kräver en omorganisering av alla insatser för främjande av den generella integrationen vilken lämnar vi-och-dom-tänkandet och politiken bakom sig.
Därför måste alla organisationer och myndigheter som arbetar med särpolitik för integration skrotas. Integrationsverket måste omvandlas till ett introduktionsverk som har som sitt huvudmål att tillgodose nyanländas omedelbara behov.
Detta innebär att den generella socialpolitiken måste inkludera följande mål och perspektiv: 1) Att minska ekonomiska ojämlikheter; 2) Att bekämpa den strukturella/institutionella diskrimineringen; 3) Att skapa lika möjligheter och lika utfall för alla. 4) Att ha ett globalt perspektiv.
Integration är ett samhällstillstånd som gäller alla som bor i ett visst samhälle och inte någon särpolitik. Därför måste den generella välfärdspolitiken baserad på omfördelning av resurser som skapades en gång i tiden för att minska socioekonomiska klyftorna få en klar ställning inom det politiska systemet. Ingen hållbar utveckling och social sammanhållning är möjlig utan en politik för att minska de socioekonomiska klyftorna och därmed en av grunderna till konflikter i samhället.
Den generella välfärdspolitiken saknar viktiga medel för att motverka etnisk segregation, diskriminering och rasism. Säråtgärder i form av integrationspolitik har också visat sig ineffektiva och inte främja social sammanhållning. Forskningen visar att både den generella välfärdspolitiken och den etniska integrationspolitiken har motverkat sitt syfte och förstärkt segregationen. Båda dessa politiska system måste förändras.
Sverige behöver en ny politik vars främsta mål måste vara att skapa lika möjligheter och lika utfall för alla oavsett etnicitet, kön och andra andrafierande orsaker. Den nya politiken måste vara långsiktig och fokusera på att på ett systematiskt sätt motverka de rådande strukturella och institutionella hindren som motverkar skapandet av ett samhälle för alla på lika villkor.
Dessutom måste den nya politiken inkludera ett globalt perspektiv. Tiden för skapandet av ett integrerat samhälle efter föreställningen om ein Volk, ein Reich är förbi. De globala folkförflyttningarna, den revolutionerade kommunikationen, den kulturella mixen och mutationerna och hybridiseringen av många människors identiteter har aktualiserat behovet av ett globalt förhållningssätt i frågor om integration.
Globala händelser påverkar oss här i Sverige och därmed vår integrationspolitik. Till exempel spelar den svenska regeringens inställning till palestiniernas livsvillkor och den israeliska ockupationen och förtrycket liksom till USA:s ockupationskrig i Irak en viktig roll för inställningen till det svenska samhället hos många personer med invandrarbakgrund. Deras vilja att bli en del av den sociala sammanhållningen i Sverige påverkas av detta. Med andra ord, inrikespolitiken kan inte längre skiljas från utrikespolitiken. Skapandet av ett integrerat samhälle är oskiljbart från kampen mot den strukturella/institutionella diskrimineringen både på nationell och på internationell nivå.
Masoud Kamali